Latinamerika: på vägen mot större respekt för mänskliga rättigheter

reportage | 2005-07-06

Latinamerika bär på ett tungt bagage av grova människorättskränkningar. Men tiden talar för uppgörelse och försoning. Aktivistadvokaterna Maria Clara Galvas och Alejandra Nuno från organisationen CEJIL grävde bland historiens oförrätter och blickade mot framtida människorättsförhållanden, vid sitt Sverigebesök i juni 2005.

Orättvisorna som följde på den våg av diktatoriska regimer som svepte fram över Latinamerika under 1960- och 1970-talen blir allt mer synliga. Antalet fall som presenteras i det interamerikanska rättssystemet har ökat kraftigt under senare år. Och utgången blir ofta förlikning eller fällande dom. Men vart leder egentligen domsluten? Vad betyder en summa pengar för den som har mist sin familj? Och vilken bot ger en skola som uppkallas till minne av den ”försvunne”?

  • I praktiken är det svårt att gottgöra offer, säger Maria Clara Galvas och dyker ner i några av de hundratals rättsfall som CEJIL, Center for Justice and International Law, har drivit vidare till den interamerikanska kommissionen och domstolen.

Våld, tortyr, ofrivilliga ”försvinnanden”, mord och massakrer låter sig dock inte gärna sammanfattas i endera ett rättvist, eller överskådligt, antal rader. Men fler än en gång landar Maria Clara Galvas, och hennes kollega Alejandra Nuno, i rättsfallet José Carlos Trujillo Oroza. Ett fall som på många sätt belyser några av de svårigheter som ännu står i vägen för ett väl fungerande interamerikanskt system; som hindrar ett effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna i OAS-området (Organisationen för de amerikanska staterna), och som visar hur upprättelse inte nödvändigtvis följer av domarklubbans auktoritativa slag.

Onsdagen den 15 juni besöktes Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter av aktivistadvokaterna Maria Clara Galvas och Alejandra Nuno som berättade om sitt arbete vid människorättsorganisationen CEJIL.

Fallet Trujillo Oroza

I december 1971 greps den 21-åriga bolivianen José Carlos Trujillo Oroza. Fängelse, tortyr och mord blev hans öde. Brännande ovisshet hans familjs fortsatta livsackompanjemang. Sedan den dag han ”försvann” från fängelset i Santa Cruz i februari 1972 har modern aldrig upphört att söka efter sin son. I över trettio år har hon kämpat för sanning och upprättelse. Men hon har aldrig fått reda på varför Trujillo Oroza fängslades, torterades och misshandlades innan han plötsligt ”försvann”. Inte heller under vilka omständigheter hans sannolika död verkställdes. Och moderns allra högsta önskan – att återfå kvarlevorna efter sonen – förblir ouppfylld. Trujillo Orozas död har aldrig bevisats, hans kvarlevor har aldrig funnits, och förövarna går fortfarande på fri fot.

  • Det dröjde 28 år innan en utredning tillsattes, trots att alla vet, och har vetat, vilka förövarna är, säger Maria Clara Galvas som representerar fallet Trujillo Oroza, och syftar på de sex statstjänstemän från Santa Cruz mot vilka anklagelser om brott utreds.

Fallet Trujillo Oroza drevs utan framgång i det bolivianska rättsväsendet. Med CEJILs hjälp presenterades fallet i det interamerikanska systemet år 1992. Kommissionen för mänskliga rättigheter beslöt sju år senare hänskjuta fallet till den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter. År 2002 meddelades domen som konstaterade att den bolivianska staten gjort sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna, däribland olaga frihetsberövande och tortyr. Domen gjorde även gällande att en skola skulle uppkallas efter Trujillo Oroza och att regeringen skulle utbetala ekonomisk ersättning till överlevande anhöriga. Vidare uppdrogs åt regeringen att tillsätta en kommission för att lokalisera kvarlevorna efter såväl Trujillo Oroza som övriga ”försvunna” under diktatorn Hugo Banzers första regeringstid. Enligt interamerikanska domstolen uppgår antalet ”fängslade och försvunna” bolivianer till 154. Av dessa har man bara funnit kvarlevorna efter 14 stycken. En ringa siffra som troligen inte heller kommer att öka inom den närmaste framtiden eftersom den nya kommissionen saknar nödvändiga ekonomiska resurser för att påbörja sitt arbete.

Även den rättsutredning som har till uppgift att bevisa och straffa de ansvariga i fallet Trujillo Oroza släpar efter. Tidsfristen mellan brottet och domen har inte helt oväntat gynnat gärningsmännen – till de anhörigas stora förtret. Till bilden hör även att ofrivilliga försvinnanden inte är ett brott i Bolivia. Landet har ratificerat den interamerikanska konventionen om påtvingade/ofrivilliga försvinnande av individer men inte anpassat den nationella lagstiftningen därefter. Det strider mot landets skyldigheter enligt amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Och trots att domstolen har uppmanat regeringen att avskaffa denna straffrihet och införa ett effektivt lagstadgat skydd mot ofrivilliga försvinnanden, har så ännu inte gjorts.

  • Förslaget till en ny lag har inte gått igenom fullt ut. Vi har ingen aning om hur lång tid hela processen kan ta; den bolivianska staten är väldigt långsam med sina rättsprocedurer och på grund av den nuvarande politiska situationen är det här definitivt inte en prioritering för dem, sa Maria Clara Galvis.

Till de domslut i fallet Trujillo som har verkställts hör det officiella brev till Trujillos efterlevanden i vilket staten Bolivia erkänner sitt ansvar och ber om ursäkt för de oförrätter som har begåtts. De ekonomiska ersättningarna har utbetalats och förra året uppkallades en skola i Santa Cruz efter Trujillo Oroza. Skolans nya namn offentliggjordes vid en högtidlig ceremoni där även pojkens familj närvarade. ”För att levandegöra minnet av offret och förhindra att historiska oförrätter av detta slag upprepas”, enligt domens ord.

  • Om det fortsätter så här kommer till sist hela gator att vara kantade med offrens namn, säger Maria Clara Galvis med ett leende som vacklar mellan avsky och förtjusning.

Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har behandlat ett stort antal klagomål rörande "försvinnanden" och tortyr. Ofrivilliga "försvinnanden" är fortfarande inte ett brott i Bolivia. Foto: AI

Psykologiska perspektiv

Ett betydande antal fall som presenteras i det interamerikanska systemet handlar om tortyr. Interamerikanska domstolen behandlar numera uppemot 2 000 fall per år. Hälften av dessa rör tortyr, omänsklig och förnedrande behandling som i många fall föregår ofrivilliga ”försvinnanden”. Men ofta får de symboliska åtgärderna – som uppkallandet av en skola i offrets namn – större genomslagskraft än domstolens uppmaningar om att finna och ställa förövarna till svars. Alejandra Nuno understryker likväl vikten av de symboliska handlingarna:

  • Ett offentligt erkännande och en offentlig ursäkt från till exempel presidenten å statens vägnar till offret (om ännu vid liv) och de anhöriga, är av stor psykologisk betydelse. Likaså möjligheten att få bearbeta sitt förflutna med hjälp av en psykolog, eller till exempel få stöd till fortsatta studier.

  • För många handlar det inte om pengar, fortsätter Alejandra Nuno och pekar på de fall i Peru, Guatemala, Honduras och Argentina där staten i fråga har erkänt sitt ansvar och uttalat offentliga ”ursäkter” vilket har betytt mer för de berörda än de rent materiella ersättningarna.

Den interamerikanska domstolen har varit väldigt lyhörd för psykologiska behov. Och CEJIL har varit starkt drivande just vad det gäller att synliggöra tortyroffrens olika psykologiska behov. Alejandra Nuno menar att det har skapat en positiv rättspraxis på området och betonar vikten av att tortyrfall inte bara behandlas utifrån ett rent juridiskt perspektiv. En bredare och holistisk syn gör det möjligt att belysa fler aspekter av de problem som kan följa på tortyr, vilket i sin tur ökar möjligheterna att behandla problemen.

Strukturella förändringar

Ett synliggörande och erkännande av historiens oförrätter fyller ett psykologiskt behov hos de berörda. Men för att sådana oförrätter likväl inte ska upprepas krävs därtill strukturella förändringar. Maria Clara Galvis listar en rad rättsfall som har banat väg för sådana utvecklingar.

  • På uppdrag av den interamerikanska domstolen tränas till exempel de venezuelanska militärerna enligt en uppförandekod som syftar till större respekt för de mänskliga rättigheterna, och amnestilagarna i Peru är på väg att förändras.

Maria Clara Galvis nämner även de statliga skyddsprogram som har inrättats i Colombia under tryck från det interamerikanska systemet. Tretusen människor, däribland journalister, människorättsförsvarare och andra särskilt utsatta grupper av befolkningen skyddas genom särskilda åtgärder. En hotad journalist kan till exempel bistås med poliseskort och skottsäker väst. Skyddsprogrammet har emellertid inte undgått kritik som rör programmens ineffektivitet och brist på samordning. Maria Clara Galvis menar ändå att alla fall som bidrar till strukturella förändringar är viktiga och skapar positiva rättsnormer.

Människorrättsaktivister genomför en demonstration i Colombia. Under de tio senaste åren har colombianska staten inrättat flera skyddsprogram för aktivister och andra särskilt hotade grupper av befolkningen. Foto AI

Bromsklossar i interamerikanska systemet

Trots att utgången ofta är fällande dom finns det en utbredd praxis bland medlemsländerna att inte följa de rekommendationer och beslut som fattas inom interamerikanska systemet. Många av domsluten förblir ord på papper. Formaliteter snarare än realiteter. Uppmaningar om att se över lagstiftningen och förändra landets konstitution ekar ihåligt i många av regionens länder. Och tillsättandet av utredningar, för att finna och ställa människorättsförbrytare till svars, har för länge sedan passerat den akademiska kvarten. År efter år utan resultat lämnar många av de drabbade frustrerade, och sänder ut signaler om att människorättskränkningar kan fortsätta att smita igenom lagens kryphål.

Elisabeth Löfgren, pressekreterare vid Amnesty, drar paralleller till FN-systemet:

  • Problemet är efterlevnaden. Man ratificerar konventioner vilka man säger att man står bakom, men i praktiken gör man inte det. Det interamerikanska systemet och skyddet av de mänskliga rättigheterna inom OAS-området blir inte starkare än vad medlemsländerna tillåter det att bli.

Hon menar att det inte finns en gemensam vilja att driva frågorna vilket fungerar bromsande för rättsystemet i sin helhet. Hon pekar också på några av de trösklar som hindrar den interamerikanska kommissionens arbete, till vars huvuduppgifter hör att främja respekten och skyddet av de mänskliga rättigheterna i de enskilda konventionsstaterna. En betydande del av detta arbete handlar om utarbetandet av länderrapporter där ett lands efterlevnad av de mänskliga rättigheterna undersöks.

  • Men för att kommissionen ska kunna genomföra en undersökning på plats, en så kallad on-site undersökning, krävs fortfarande ett medgivande eller inbjudan från ifrågavarande regering. Kommissionens rapporteringsmöjligheter blir därför beroende av hur pass villiga de nationella regeringarna är att glänta på dörren, säger Elisabeth Löfgren.

Hon framhåller också vikten av uppföljning. Ett rapporteringssystem kan inte ensamt fungera som ett vaccin för människorättsbrott. Därför är det även viktigt att ett land tillsätter tillräckligt med resurser för att alla ärenden ska kunna behandlas inom en rimlig tidsram, och att fallen drivs hela vägen till domarklubbans slag. Men domsluten måste även tas på allvar, och efterlevnaden av beslut och rekommendationer kan inte bara lämnas åt sitt öde. Även den kräver ett vakande öga.

**

På många håll i Latinamerika kan människorrättskränkningar fortsätta att smita igenom lagens kryphål. I Bolivia förekommer till exempel ännu en omfattande straffrihet på alla nivåer i samhället. Foto: AI

Korruption och straffrihet

Många fall som presenteras i det interamerikanska systemet har drivits utan framgång i det nationella rättsväsendet. Fall drivs emellertid ofta vidare parallellt, både i det nationella och interamerikanska systemet.

  • Det ultimata är att fallet inte ska behöva bollas. Det kan skapa en instabilitet som gör att båda systemen far illa. Principen är att de nationella systemen bör blir starkare och mer effektiva, säger Elisabeth Löfgren.

Ett falls framgång i det interamerikanska systemet har dock visat sig kunna bana väg för öppningar i det nationella rättssystemet. Men när rättvisan låter sig köpas för pengar når fallet vare sig den nationella eller den interamerikanska domstolens prövning.

  • Vi kan inte göra underverk, säger Maria Clara Galvis och syftar på de fall där rättvisan just låter sig köpas för pengar. Där stater som Mexiko gör vad som helst för att ett fall ska läggas ned; som betalar miljoner dollar för att undvika att fallet dras inför domstol; och som skyr luppens öga med en alla-medel-tillåtna-attityd.

  • Vi kan råda men inte förhindra offret från att ta emot pengar som överlämnas för att fallet inte ska uppmärksammas och drivas vidare till domstolen, säger Maria Clara Galvis och slår ut med händerna.

Men alla fall som glider undan synfältet ger utrymme för fortsatt straffrihet. Elisabeth Löfgren menar att kommissionen och medlemsländerna måste blir mer observanta på detta fenomen. Och att man måste komma åt grundorsaken:

  • När ett helt lands konstitution bygger på korruption låter sig rättvisan lättare köpas. Och korruption smittar av sig både på det nationella och interamerikanska rättsystemet. Kampen för att minska korruption behöver därför förstärkas och den utbredda straffriheten måste angripas.

För även det positiva kan smitta av sig, menar Elisabeth och pekar på gripandet av Chiles exdiktator Augusto Pinochet och Argentinas upphävda amnestilagar. Alla sådana fall har förhoppningsvis en presumtiv avskräckande verkan på dem som står i begrepp om att begå framtida människorättskränkningar.

Pågående latinamerikanska fredsprocesser har många sår att både läka och förebygga. Foto: AI

Fakta interamerikanska systemet

Organisationen för de amerikanska staterna, OAS, etablerades 1948 i Colombias huvudstad Bogotá i syftet att skapa nya former för samarbete, öka sammanhållningen mellan de amerikanska staterna och stärka det interamerikanska systemet. Men en första union bildades redan 1890 vilket gör denna sammanslutning till den äldsta mellanstatliga organisationen i världen. Den nuvarande beteckningen, OAS, fick organisationen vid konferensen 1948 då den så kallade Bogotá-stadgan antogs. Den utgör OAS:s konstitution och fastslår de grundläggande uppgifterna, däribland att stärka freden och säkerheten i Amerika och att främja ekonomisk, social och kulturell utveckling. OAS har i dag 35 medlemsstater och är explicit ett regionalt organ inom FN. Kuba har sedan 1962 varit avstängd från ett aktivt deltagande men räknas fortfarande teoretiskt som medlem. OAS består av en rad organ varibland generalförsamlingen är den högsta och där varje medlemsland har en röst.

OAS, Organisationen för de amerikanska staterna, högkvarter i Washington D.C . Organisationens medlemskap är öppet för alla stater i Nord-, Syd-, och Centralamerika. Antalet medlemsstater uppgår för närvarande till 35.__......................... .

Foto: OAS

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna och Konventionen om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som OAS bildades antogs Förklaringen om de mänskliga rättigheterna. För att ytterligare stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna antogs 1969 Den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna som dock trädde i kraft först 1978. Konventionen bygger i stor utsträckning på Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Men enligt konventionen stadgas inte bara envars fri- och rättigheter, utan också envars skyldigheter mot sin familj, samhället och mänskligheten i stort. Dessa bestämmelser har ingen motsvarighet vare sig i FN-konventioner eller i Europakonventionen. Av OAS 35 medlemsländer har endast 25 undertecknat den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt konventionen ska två särskilda organ utöva kontroll över att medlemsstaterna uppfyller konventionens förpliktelse – interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter.

Interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I juni 1979 upprättades den interamerikanska domstolen för de mänskliga rättigheterna med permanent säte i San José, Costa Rica. Dess huvuduppgift är att övervaka tillämpningen av den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Domstolen består av sju domare. Domstolens tvistlösande kompetens är fakultativ vilket innebär att en förutsättning för att staterna ska underkasta sig domstolens beslut är att de har angivit en särskild förklaring därom. Hittills har 21 av OAS 35 stater accepterat domstolens jurisdiktion. Enskilda personer, grupper och NGO:s har inte rätt att bringa fall till domstolen, utan är beroende av kommissionen.

Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, med permanent säte i San José, Costa Rica, består av sju domare. Här på bild; vice president Sergio Garcia Ramírez från Colombia. Men hur är det nu med könsfördelningen...? - Av de sammanlagt 53 domare som har avlöst varandra sedan starten 1979 har endast fem varit kvinnor...

Foto: OAS

Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, med huvudsäte i Washington D.C., inrättades av OAS 1959. Den har sju medlemmar vilka väljs av OAS medlemsstater på individuell basis för en period om fyra år. Kommissionen representerar alla medlemsstater i OAS och verkar på många olika sätt för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Varje enskild person, grupp eller NGO som är juridiskt erkänd i en eller flera av OAS medlemsstater har rätt att till kommissionen anmäla en stat för brott mot Förklaringen eller Konventionen (den senare brottsanmälan förutsätter att staten ifråga har ratificerat konventionen och att den genom en särskild förbindelse har accepterat kommissionens kompetens). Kommissionen tar inte upp klagomål riktade mot enskilda personer men en stat kan göras ansvarig för individens handlande. Kommissionen kan under vissa premisser hänskjuta mål till den interamerikanska domstolen.

Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, med säte i Washington D.C, består av sju ledamöter. Här på bild; president Clare Kamau Roberts. Kommissionen ska representera samtliga medlemsstater i OAS, men kvinnorna fortsätter att lysa med sin frånvaro även här...I den nuvarande ledningen sitter bara en kvinna...

Foto: OAS

Center for Justice and International Law, CEJIL, är en icke-statlig och icke-kommersiell människorättsorganisation med hela Latinamerika som arbetsfält. CEJIL har specialiserat sig på att nyttja det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter i kampen mot kränkningar i den amerikanska regionen. Organisationen bildades 1991 av ett antal människorättsförsvarare i Latinamerika och Karibien. Huvudkontoret ligger i Washington DC, därtill finns fyra regionalkontor i Central- och Sydamerika. CEJIL har konsultativ status inom OAS och FN, observatörsstatus inför Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, och driver tillsammans med flera nationella MR-organisationer rättsfall mot stater i den interamerikanska kommissionen och domstolen. Av antalet fall som har behandlats i kommissionen representerar CEJIL 10-20 procent, och runt 75 procent av de fall som hänskjutits till domstolen.

Lisa Söderlindh

Praktikant Amnesty Press och media

reportage | 2005-07-06