Oaxaca – konfrontationen fortsätter

Reportage | 2007-09-19
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007

På ytan är det rena idyllen, i en av Mexikos mest pittoreska städer: Oaxaca, huvudstad i delstaten med samma namn. Varje dag fylls El Zócalo, torget i hjärtat av den kulturminnesmärkta stadskärnan, av flanerande invånare och turister. Här finns kaféer, lummiga träd, musikanter, marknadsstånd och ballongförsäljare. På en del av torget uppträder clowner; på en annan spelar några ungar fotboll mot en vägg.
Men idyllen samsas med en bistrare verklighet. El Zócalo är skådeplatsen för en långvarig politisk konflikt, som i drygt ett år lamslagit staden. Enkelt uttryckt handlar det om att en bred proteströrelse, Appo eller Oaxacas Folkförsamling, kräver politiska reformer och att delstatsguvernören Ulises Ruiz Ortiz avgår.

Trots hällregn genomfördes en ”alternativ” Guelaguetza med dansuppträdanden, tal och tusentals människor i publiken.
Guelaguetza är en urgammal tradition från indanbyarna kring Oaxaca, som plockades upp till ett stort, officiellt firande på 1930-talet. Med det alternativa firandet vill Appo protestera mot hur delstatsregeringen gjort deras tradition till ett jippo.

»Välkomna till Oaxaca! Endast här finner ni: tårgas, tortyr, fängelser, försvinnanden, olagliga bortföranden och dödande«, står det på flygblad som hängts upp framför katedralen, särskilt inför folkdansfestivalen Guelaguetza i juli. På andra, handtextade skyltar uppmanas utländska turister att avstå från det av delstatsregeringen organiserade evenemanget, och rentav att åka hem.
– Vårt mål är att få Ulises att avgå. Han representerar inte folket även om han gärna använder folkliga traditioner som La Guelaguetza för att gynna storföretagarna, säger advokaten Gilberto Hernández Santiago, som är aktiv i Appos juridiska utskott.
– Ulises påstår att allt är lugnt nu. Men så är inte fallet. Några av de våra sitter ännu fängslade. Ulises har gjort Oaxaca till en auktoritär polisstat.

Under våren var läget lugnt, på ytan. I somras blev det dock oroligt, sedan medlemmar i Appo börjat påminna om de brutala händelserna ett år tidigare.
Då började det hela med en lärarstrejk – en konflikt om hur lönerna ska sättas i delstaten som blivit aktuell varje år i decennier. Lärarna och deras avdelning av det mexikanska lärarfacket byggde ett tältläger på El Zócalo för att göra sina krav på bättre villkor synliga. Men den 14 juni 2006 attackerade delstatens beväpnade polisstyrkor de strejkande.

Lärarstrejken utvidgades då snabbt till en bred proteströrelse. På en vecka skapades Appo (La Asamblea Popular del Pueblo de Oaxaca, ungefär »Oaxacas Folkförsamling«), med kopplingar till politiska grupper på vänsterkanten, facket och inte minst sociala rörelser med bas hos ursprungsbefolkningen. Under flera månader belägrade Appo stora delar av staden, och krävde delstatsguvernörens avgång.

Bilder från det politiska partiet PRI:s "calenda", marsch, under söndagen den 22 juli 2007, med blåsorkestrar och högtidsklädda dansare.
De som tågade, dansade och spelade med här visade sitt stöd för guvernören och den officiella guelaguetzan. Appo hävdar dock att många av deltagarna är inhyrda eller tvingade att gå med.

Ulises Ruiz Ortiz kom till makten efter ett val i slutet av 2004, och anses allmänt ha fuskat sig till segern. Det vore i så fall inte något nytt i Oaxacas politiska historia – där hans parti, maktkolossen PRI (Partido Revolucionario Institucional), länge haft goda möjligheter att
manipulera väljarna.
Appo anser att han regerar som en tyrann, men i grunden handlar rörelsens missnöje om södra Mexikos djupa sociala orättvisor.
– De lärare som jobbar ute i byskolorna ser dagligen en skriande fattigdom. Det måste vi protestera mot! Konflikten handlar inte alls bara om våra löner, säger Javier Hernández Torres, som undervisar i biologi och som tillsammans med 70 000 kolleger strejkade i flera månader under förra året.

Lärarstrejken tog slut. Men den brutala kampen mellan Appo å ena sidan och olika polisstyrkor å den andra fortsatte hela hösten. Ett antal demonstrationer lockade tiotusentals deltagare. De mest radikala aktivisterna byggde barrikader av brinnande bussar inne i Oaxaca, och möttes av polisens stridsvagnar, tårgas och batonger. Ett stort antal dödade (drygt 200 människor), sårade och fängslade blev resultatet av konfrontationerna. På de DVD-skivor som Appo idag säljer för 20 pesos (14 kronor) och visar på monitorer på El Zócalo liknar det mest av allt ett inbördeskrig.

I oktober 2006 rapporterade FN:s utsände om allvarliga människorättsövergrepp från regeringssidan. Vid det här laget hade turismen, Oaxaca-bygdens viktigaste inkomstkälla, så gott som helt upphört.
I södra Mexiko finns knappt några industrier. De människor som inte kan försörja sig i jordbruket eller på turismen tvingas migrera till norra Mexiko eller USA. De flesta familjer i Oaxaca har en eller flera »amerikafarare« i släkten. Deras hemskickade pengar är en viktig inkomstkälla – men turismen betyder mer ekonomiskt.

Den långvariga politiska konflikten i fjol tvingade ett antal hotell, butiker och restauranger att stänga, och tusentals människor förlorade sina jobb. Enligt delstatsregeringen handlar det om hundratals miljoner kronor i uteblivna inkomster.
I år har resenärerna börjat hitta tillbaka. Oaxaca, med sin mexikansk-indianska kulturhistoria, har mycket att locka med – som arkeologiska sevärdheter, en stark matkultur, ett intensivt konstliv och rika hantverkstraditioner.

Kravallutrustad polis använder tårgas mot demonstranter.

Men turismen går på sparlåga. Och den 16 juli var det dags för ännu en våldsam konfrontation, utlöst av symboliken kring La Guelaguetza. Appo anser att denna folkdansfestival »kidnappats« av myndigheterna och blivit till ett jippo. Rörelsen ordnade därför en »alternativ« festival veckan innan. När aktivister i rörelsen samma dag protesterade mot att de inte fick tillstånd att vistas på den officiella festplatsen blev det under några timmar en rejäl sammandrabbning med kravallutrustade poliser. Poliserna lyckades dock splittra demonstranterna efter att de hade använt tårgas.
Ett 40-tal aktivister greps, och även om flera av dem släpptes efter några dagar handlade Appos protester på El Zócalo därefter mycket om hur de behandlades i fängelset.

Läget i Oaxaca är komplicerat. Men alla invånare drabbas ekonomiskt – stora som små företagare, gatuförsäljare, turistguider och personalen på hotell, restauranger och språkskolor.
– Det är synd om alla som inte kan försörja sig. Men vi måste göra vad vi kan så att regeringen inte fortsätter förtrycka oss, säger läraren Javier Hernández Torres.
Han är själv inte aktiv i Appo, vars metoder han delvis är tveksam till. Men han deltar på andra sätt – till exempel genom att besöka kolleger i fängelset.
– Min vän som greps under demonstrationen den 16 juli frågade sig om all kamp varit förgäves. Jag sade att vi nog måste hitta andra metoder att protestera.

En vänstergrupp uppmanar arbetare, bönder och fattiga att bygga proletär makt.

Såväl kyrkan som Oaxacas intellektuella har försökt medla, dock utan att lyckas. Ulises Ruiz Ortiz vägrar avgå. Appo vill föra en dialog med den mexikanska regeringen, däremot inte med delstatsregeringen.
Sympatierna från vanliga Oaxacabor skiftar – tålamodet tycks vara på upphällningen, både med guvernören och mot den klick som protesterat så aktivt att turismen så gott som försvunnit.
Såväl fattiga indianska kvinnor som är beroende av att sälja mat och hantverk till besökare som medelklassen som vill ha en fungerande stad är trötta på oroligheterna.
– Appo har varit bra på sätt och vis – men vi sympatiserar inte med de provokativa metoder en del använder, säger tjänstemannen Flavio Nuñez.
– När jag och min familj inte kan röra oss fritt i vår egen stad för att vi är rädda för oroligheter handlar det också om våra mänskliga rättigheter!

Såväl Amnesty International och Human Rights Watch som Mexikos Nationella kommission för mänskliga rättigheter (CNDH) har granskat och kritiserat situationen i Oaxaca. Ulises Ruiz Ortiz har dock avfärdat rapporterna som Appo-propaganda.

Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av OAS (Organization of American States), besökte Mexico City och Oaxaca i augusti. Efteråt konstaterade kommissionens ledare Florentín Meléndez Padilla i ett pressmeddelande, att en lång rad allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter ägde rum i Oaxaca under andra halvåret 2006 och i juli i år – som polisbrutalitet, massarresteringar, tortyr och försvinnanden. Medborgarnas mötes- och åsiktsfrihet begränsades för mycket, menade han.
Meléndez Padilla noterade även att demonstranter attackerat såväl domstolsbyggnader som poliser med brandbomber. Dock framhöll han att konflikten äger rum i en samhällsstruktur där främst ursprungsfolken drabbas av diskriminering, socialt utanförskap och ojämlikhet. Kommissionen har krävt reformer i rättssystemet – och en oberoende utredning av vem som ansvarade för att ett antal demonstranter fängslats och försvunnit.

Text och bild: Gunilla Kinn

"Leve folkets Guelaguetza" är budskapet från APPO.

Fakta Oaxaca

Oaxaca som har 3,5 miljoner invånare, är den till ytan femte största av Mexikos 31 delstater och har namn efter sin huvudstad.
Före den spanska erövringen dominerades Oaxaca av indianfolken zapotekerna och miztekerna. Även om en stor del av ursprungsfolken gick under lever deras traditioner och språk kvar starkare i Oaxaca än i andra delar av Mexiko.
Ulises Ruiz Ortiz (född 1958) valdes till delstatsguvernör 2004.
Valet har ifrågasätts, och det hör till saken att valfusk länge varit mycket vanligt förekommande i Oaxaca. Ruiz tillhör PRI, det parti som dominerade Mexiko större delen av 1900-talet.

Den federala regeringen undvek länge att lägga sig i konflikten i Oaxaca, och hänvisade till att det är upp till delstaten att lösa sina problem. Det har förmodats att
regeringspartiet PAN velat blidka PRI genom att inte utmana Ulise Ruiz Ortiz och störa partiernas uppgörelser. Sedan den amerikanske aktivisten Brad Will sköts till döds i Oaxaca i oktober 2006 skickade dock dåvarande presidenten Vicente Fox dit federala
polisstyrkor.
Den 31 juli publicerade Amnesty rapporten »Mexico: Oaxaca – clamour for justice«.

Gunilla Kinn

Reportage | 2007-09-19
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007