Kriget mot Mexikos journalister

Reportage | 2012-03-05
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012

För att skydda journalister publicerar tidningar artiklar om
knarkkarteller utan att skribentens namn nämns.

För journalister i Mexiko som rapporterar om knarksmuggling eller polisväsendet innebär det dagliga arbetet risk för livet. Att fråga för mycket eller att ställa frågor till fel person kan i värsta fall innebära döden. Journalister tystnar eller väljer att fly.

José beställer kaffe och väljer ett bord i ett diskret hörn av cafét som spelar amerikansk julmusik. Han känner sig trygg i Mexico City och ler när han berättar att han kan gå ute på gatan utan att känna sig rädd.

I sin hemstad Mazatlán i delstaten Sinaloa, som ligger i nordvästra delen av Mexiko, kände sig José som en fånge. Som redaktionschef på en dagstidning var han hela tiden rädd för att bli attackerad. Sinaloa är en av de farligaste delstaterna att vara verksam journalist. De två största knarkkartellerna – Sinaloa kartellen och Los Zetas – utkämpar ett blodigt krig i delstaten.

Mexiko har det senaste årtiondet varit det farligaste landet för journalister på hela den amerikanska kontinenten. Det sade Frank la Rue, FN:s specialrapportör för yttrandefrihet, när han besökte Mexiko i höstas. 2011 blev det blodigaste året med 13 journalister mördade mellan januari och oktober.

Attacker på nyhetsredaktioner har blivit allt vanligare och majoriteten av dem har säkerhetsvakter och övervakningskameror. Josés redaktion hade en säkerhetsvakt dygnet runt. Så kom det telefonsamtal till redaktionen, varav ett samtal direkt till José:
– Mannen sade att om vi inte publicerade meddelandet på deras knark-filt skulle det smälla ordentligt på redaktionen.

Den respekterade tidningen El Proceso rapporterar om hur Los Zetas intåg i Sinaloa__.

Los Zetas har expanderat in i Sinaloa-kartellens territorium och det pågår ett blodigt krig mellan dem om makten vilket har slitit tusentals oskyldiga liv i stycken. Meddelanden från kartellerna kommer vanligtvis via »knark-filtar«, det vill säga meddelanden skrivna på ett stycke tyg som oftast hängs upp under en bro där alla kan läsa det. I det här meddelandet stod det att presidenten Felipe Calderón skyddar Sinaloa-kartellen, och att Los Zetas ville bli likvärdiga i kampen om makten.

Rösten i telefonen sade att han var från Los Zetas. Rädslan kröp in under skinnet på José då han visste att de kunde bli attackerade när som helst. Han ringde sina chefer som uppmanade honom att göra som knarkkartellen ville och de publicerade en liten bild av meddelandet som Los Zetas ville framföra.
– Vi är fångar och de har makten. Det finns ingen som skyddar oss så vi har inget val, säger José och skakar lätt på huvudet i missnöje.
José blev erbjuden en livvakt men tackade nej. Han ville varken dra mer uppmärksamhet till sig eller visa att han var rädd.
– Verkligheten i Sinaloa är att polisen arbetar med en av kartellerna, så varför skulle jag vilja att de känner till hur jag bor?

Varje kväll gick José igenom för sig själv var han kunde gömma sig eller vilket fönster han kunde hoppa ut från om någon bröt sig in. Han började få mardrömmar och vaknade på nätterna.
– När de attackerade redaktionen orkade jag inte mer, säger han. Jag flyttade.

Det var tidigt på morgonen den 3 november 2010 som två skåpbilar med maskerade män, beväpnade med AK47:or, kom och sköt inne på redaktionen. Dagen innan hade José parkerat sin bil på framsidan av redaktionen, men befann sig på annan ort och skulle köra en annan bil.

Männen skjuter sönder hela fasaden på redaktionen, krossar alla fönster, förstör hans bil och åker snabbt därifrån.
– Som tur var skadades ingen, men jag var jätterädd och medarbetarna var jätterädda.
Det var en nervös stämning på redaktionen och som redaktionschef tog José på sig ansvaret att svara på oändliga frågor från polis, militär och myndigheter. Efter det bestämde sig José och en fotograf för att lämna staden.
– Jag vet inte hur länge jag måste vara borta från min hemstad ,säger José med en tydlig ovisshet och fortsätter smutta på kaffet.

Tidningsstånd i Mexico City.

I 13 av landets 31 delstater har journalister mördats. I delstaten Sinaloa har journalister de senaste åren mördats, kidnappats, hotats och flera har tvingats fly.
Enligt Daniela Pastrana, vice ordförande för den nationella journalistföreningen Periodistas de a Pie drabbas yttrandefriheten i Mexiko av den påtvingade censuren. Hon menar att journalister ofta inte har något annat val för att skydda sig själva. De väljer att följa officiella kanaler som ofta inte berättar hela sanningen. Alternativet, att rapportera om sanningen, kan innebära risk att bli dödad.
– I Veracruz, efter att fyra journalister från tidningen Notiver blivit mördade, flydde hela gruppen som rapporterar om säkerhetsfrågor, säger Daniela Pastrana.

Oscar, som arbetar på en av landets största dagstidningar med säte i Mexico City, berättar att även han utsatts för trakasserier när han bevakat händelser i andra städer, fast han menar att det är svårt att veta exakt vem det är.
– När jag var i staden Monterrey i höstas för att rapportera om Casino Royale, där över 50 personer dog efter en granatattack, fick jag märkliga telefonsamtal mitt i natten. När jag svarade hörde jag bara någon andas på andra sidan telefonlinjen.
Oscar kände ett starkt obehag och nästa dag berättade hans kollega att även han utsatts för samma sak. Vilka det var eller vad de ville vet ingen av dem.
– Jag kände att det var riktat mot oss och jag var rädd. Det kunde ha varit polisen eller någon drogkartell. Det gick rykten om att de som hade mördats i Monterrey tillhörde en kartell och att polisen försökte tysta ner händelsen.

Ett stort och välkänt problem med den statliga polisen i Mexiko är att de får sina löner från någon kartell.
– Vi ska komma ihåg att hälften av attackerna mot journalister och media begås av personer som arbetar för staten, säger Daniela Pastrana.
Hon menar att det är fritt fram i Mexiko för attacker mot media och att regeringen inte gör något för att skipa rättvisa eller straffa dem som är skyldiga till brott.

Journalister rapporterar främst när de har en officiell version och undviker att gräva för mycket när det gäller knarkhandeln, organiserad kriminalitet eller polisväsendet.
– Konsekvensen är ju att man inte utövar fullständig journalistik. Det är som att servera en smörgås utan smör, berättar José.

Tidningsförsäljare i Puebla, Mexiko.

Självcensur blir konsekvensen av att journalister känner sig hotade från alla håll och står ensamma utan skydd. Det blir en balansgång att arbeta med att informera utan att irritera någon. Denna påtvingade tystnad som tar ett stryptag på media har skapat ett informationsvakuum i Mexiko.
– Man visar inte verklighetens fula ansikte, säger Oscar.

Daniela Pastrana menar att regeringen måste stoppa attackerna mot yttrandefriheten omgående. Annars finns risken att zonerna av påtvingad tystnad och censur växer tills de omfattar hela landet:
– Det skulle innebära döden för demokratin i Mexiko.

Text och bild: Tamara Fenjan
tamarafen@hotmail.com

Fotnot: Namnen på journalisterna har bytts ut för att skydda deras identitet.

Fakta
Enligt Mexikos statliga kommission för mänskliga rättigheter har 74 journalister dödats i Mexiko sedan år 2000.
Enligt Reportrar utan gränser är siffran högre, 83 mördade.
Minst 40 000 mexikaner beräknas sedan 2006 ha mist livet i kriget mot drogkartellerna. De skyldiga till dessa brott har nästan aldrig straffats.

Reportage | 2012-03-05
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012