USA:s papperslösa kommer ut ur garderoben

Reportage | 2012-12-23
Även publicerad i AmnestyPress #5/2012

Papperslösa demonstrerar nu öppet för att visa att de inte längre är rädda.

USA:s omkring 11,5 miljoner papperslösa lever under ständigt hot om utvisning och flera delstater har infört hårda lagar för att köra ut dem. Samtidigt växer en motrörelse fram: papperslösa övervinner rädslan för att bli utvisade och väljer att komma ut offentligt med att de saknar uppehållstillstånd.

”NO PAPERS NO FEAR, DIGNITY IS STANDING HERE!” En grupp kvinnor och män i vita t-tröjor med fjärilar på bröstet ropar ramsan gång på gång, högre och högre, med nävarna knutna i luften. De tågar runt en konferenshall i Birmingham, Alabama, där det pågår ett sammanträde med några av landets mest inflytelserika immigrationsmotståndare på talarlistan. Solen steker på demonstranterna som pressar på mot ingången till konferenshallen. Svettdroppar tränger fram i pannorna på vakterna som trycker emot bakom glasdörren på insidan. Aktivisterna är hantverkare, byggnadsarbetare, hemmamammor och studenter, de flesta med rötter i Mexiko. Trots att de skulle kunna utvisas vilken dag som helst är de inte rädda för att höras och synas.
Tillsammans kallar de sig Undocubus och är på en resa i en turkosmålad buss från 1972 genom de delstater i USA som har hårdast attityd mot papperslösa. De började i Arizona, fortsatte vidare till New Mexico, Texas, Louisiana, Mississippi, och har nu hamnat i delstaten med landets tuffaste immigrationslag. Det är brottsligt att befinna sig i Alabama utan papper och polisen ska stoppa och kontrollera alla som misstänks vara illegala immigranter. Det uttalade syftet är att göra livet så svårt för de papperslösa att de lämnar landet frivilligt.

Isela Meraz, 29, från Phoenix i Arizona ropar i megafonen. Hon har bott i USA sedan hon var åtta år gammal: ” När jag gick ut high school kände jag panik över att inte ha uppehållstillstånd”.

En av Undocubus-resenärerna är 29-åriga Isela Meraz som bestämde sig för att komma ut när hennes hemdelstat Arizona införde en ny och mycket sträng anti-immigrationslag för två år sedan.
– De kallar oss illegala och tror att vi är kriminella men allt vi vill är att arbeta och gå i skolan. Jag behövde komma ut och säga att jag är den som sitter bakom kassan, den som städar era hus, berättar Isela Meraz.
Hon skriker nästan för att höras över talkörerna intill: ”DO WE PAY TAXES? – YES WE DO!”
– Jag följer med på Undocubus för att visa respekt för mina föräldrar. De offrade så mycket för att komma hit från Mexiko och deras mod inspirerar mig, säger hon.
Till sist släpps Isela Meraz och de andra in i konferenslokalen, som sakta fylls av aktivisterna med de vita t-tröjorna. Tysta sätter sig de ner och lyssnar. Konferensdeltagarna låtsas inte om att aktivisterna är där och fortsätter mötet.

Lagarna som riktar sig mot papperslösa kallas av kritikerna för ”Juan Crow-lagar”, en latinamerikanskt klingande referens till sydstaternas rasistiska ”Jim Crow-lagar” som 1950- och 1960-talets medborgarrättsrörelse bekämpade och lyckades få avskaffade.
Isela Meraz är del av en ny amerikansk medborgarrättsrörelse. Den lånar ett begrepp från hbtq-rörelsen för att beskriva vad de gör: ”kommer ut”. Undocubus är ett exempel, ett annat är Facebook-sidan United We Dream där unga papperslösa visar vilka de är och berättar sina historier.

På sin hemsida har organisationen Immigrant Youth Justice League publicerat en lista med 50 sätt att komma ut som papperslös: ”Ta med en vän på lunch och berätta det, skriv det i en facebook-status, berätta om det för en gränspolis och se hur han reagerar”. Rörelsen har mött kritik, både för att uppmana till lagbrott och för att uppmuntra människor till något som gör att de riskerar att bli av med jobbet eller slängas ut ut landet. Immigrationsvänliga organisationen American Immigration Council avråder starkt papperslösa från att ta den risken.

Gerrardo Torez, 41, snickare, kom till USA från Mexiko för 18 år sedan: ”Vissa tror att vi är kriminella och lever på bidrag men jag betalar skatt och har inte rätt till några bidrag. Eftersom jag är homosexuell kan jag inte ens gifta mig till ett green card. Jag kom förresten ut som homosexuell samtidigt som jag kom ut som papperslös.”

Victor Palafox, 20, som blivit ett känt ansikte i Alabama sedan han kom ut som papperslös, ser dock offentligheten som den bästa försäkringen mot deportation:
– Ju mer öppen du är med din illegala status, desto säkrare är du. Om någonting händer mig får jag hjälp snabbt eftersom folk vet vem jag är.

Bilden av de papperslösa i USA är ofta att de arbetar med att plocka jordgubbar, städa eller passa barn. Jose Antonio Vargas ändrade på den saken, och blev dessutom en ny portalfigur för rörelsen. Han föddes på Filippinerna 1981 och kom till USA som 12-åring. Hans historia är egentligen ett praktexempel på den amerikanska drömmen: från att inte kunna engelska arbetade han sig upp till att bli hyllad journalist med uppdrag för prestigetidningar som Washington Post och New Yorker, och vinnare av USA:s finaste journalistiska utmärkelse, Pulitzerpriset. Jose Antonio Vargas dolde dock en hemlighet för sina kollegor och läsare: han saknade amerikanskt medborgarskap. Med framgångarna och berömmelsen ökade hans rädsla för att avslöjas. Till sist kändes situationen ohållbar.
– Jag orkade inte gömma mig längre. Jag trodde alltid att jag skulle åka fast och deporteras. I stället för att någon skulle avslöja mig tänkte jag att jag lika gärna kunde avslöja mig själv, säger Jose Antonio Vargas till Amnesty Press på telefon från San Francisco.

Han valde att komma ut genom en stort uppslagen och mycket uppmärksammad artikel i New York Times, där han berättade sin livshistoria, från det att hans mamma lämnade honom ensam på planet från Filipinerna till den ständiga oro som följt honom genom hans framgångsrika vuxenliv. Hans advokat varnade honom för att det vore juridiskt självmord att komma ut inför miljontals läsare.
– Jag var förberedd på att bli utvisad efter publiceringen men jag har mer eller mindre lämnats i fred, förklarar Jose Antonio Vargas. Jag är fortfarande här. Regeringen säger att jag inte är ett hot mot säkerheten och inte en prioritet för dem. Det gäller för majoriteten av de 11,5 miljoner papperslösa som finns i det här landet. Vi är inget hot mot säkerheten. Men vi är här mitt ibland er, i era skolor, på era arbetsplatser, i era bostadsområden och kyrkor.

I juni beslutade president Barack Obama att ge amnesti till skötsamma papperslösa yngre än 30 år som kommit till landet som barn. Jose Antonio Vargas, som passerat 30-strecket har inte rätt att söka och fortsätter att leva i landet på lånad tid.
Victor Palafox är berättigad till amnestin och tycker att det är ett steg i rätt riktning men tillägger att Obama har mycket kvar att bevisa:
– För de allra flesta finns det ingen som helst möjlighet att få uppehållstillstånd. Nu hoppas jag kunna bli lärare i amerikansk historia, för att kunna ge något tillbaka till det här landet. Efter att ha varit här hela mitt liv känner jag att det är här jag hör hemma. Jag vill inte att någon ska ta Amerika ifrån mig.

Text: Jonas Cullberg Bild: Linus Sundahl-Djerf

Fakta

Barack Obama har lovat att kämpa för Dream Act, det lagförslag som ger en möjlighet till permanent uppehållstillstånd under vissa omständigheter. Obama fick 71 procent av latinamerikanernas röster. Samtidigt har han kritiserats för att ha deporterat omkring 1,5 miljoner papperslösa under sin första mandatperiod,och för att hålla en betydligt snabbare takt än företräd-aren George W. Bush.
Att få ett permanent uppehållstillstånd, ”Green card” i USA är utom räckhåll för de allra flesta av landets papperslösa. Varje land har en kvot på 25 000 green cards per år. Mexiko med en befolkning på 112 miljoner har samma kvot som Sverige. För invånare i länder med många sökande, som Mexiko eller Filippinerna kan det röra sig om flera år, eller decennier.

Natally Cruz, 24, har varit i USA sedan hon var åtta år gammal:
” Jag drömmer om körkort och att kunna teckna sjukförsäkring.
Min sjuårige son är rädd för att jag inte ska komma hem när jag går ut.”

Reportage | 2012-12-23
Även publicerad i AmnestyPress #5/2012