Kan EU skydda de mänskliga rättigheterna?

Under rubriken ”Tar EU mänskliga rättigheter på allvar?” anordnades den 8 december en konferens av Fonden för mänskliga rättigheter och institutet Sieps med utrikesminister Margot Wallström som en av deltagarna. Hon betonade vikten av att medlemsstaterna upprätthåller grundläggande mänskliga rättigheter, något som nu utmanas av fascistiska och populistiska partier.

reportage | 2014-12-21
Av: Petter Svensson
Kristina Ljungros och Karin Fagerholm i samtal med Margot Wallström.

Kristina Ljungros och Karin Fagerholm i samtal med Margot Wallström. Foto: Petter Svensson

I sitt inledningsanförande uttryckte utrikesminister Margot Wallström oro över den främlingsfientliga och populistiska våg som sveper in över Europa. Hon betonade att det ytterst är en fråga om EU:s legitimitet och trovärdighet att medlemsländerna upprätthåller grundläggande mänskliga rättigheter.

– EU:s gemensamma föreställningar utmanas av fascistiska och populistiska partier som även påverkar arbetet i Europaparlamentet. Att grundläggande rättigheter kränks är oacceptabelt för medborgarnas Europa, sade Margot Wallström.

Aspirerande medlemsländer har idag en diger kravlista att uppfylla vad gäller mänskliga rättigheter för att medlemskap ska komma ifråga. Om ett land bryter mot dessa rättigheter när det väl blivit medlem i EU finns emellertid endast alternativet att i enlighet med artikel 7 i EU-fördraget suspendera rösträtten, en så kallad nuclear option - en dramatisk och i praktiken knappast framkomlig väg för att bestraffa medlemsstater.

Med anledning av den bekymmersamma utvecklingen i bland annat Ungern, pratade Margot Wallström om det ramverk som kommissionen utarbetat som komplement till artikel 7, i syfte att ge dem själva nödvändiga verktyg för att kunna ge rekommendationer och föra dialog med de stater som uppvisar allvarliga brister på området:
– Det är viktigt att detta tillämpas i situationer när enskilda fall kan påvisa strukturella brister vad gäller rättsstatliga principer, till exempel när domare skiljs från ämbetet eller när ett land ger sig på organisationer i det civila samhället i syfte att undandra sig kritik.

– Det är ett bra förslag, det är viktigt att man institutionaliserar sådana här processer så brett som möjligt, såväl på EU-nivå som på nationell nivå, säger Jonas Grimheden, docent i mänskliga rättigheter, som till vardags arbetar vid den Europeiska unionens byrå för mänskliga rättigheter, FRA.

– Men mer behöver göras, fortsatte han. Det är viktigt med regelbundenhet så att inte redan frågan att diskutera problem blir politiserad. Framförallt är viktigt att sådana här processer är fastslagna och prövade medan ”solen skiner” så att de finns på plats och är effektiva när det kommer en regnig dag - eller rent av en hagelstorm.

Iain Cameron och moderatorn Hanna Gerdes från Fonden för mänskliga rättigheter.

Iain Cameron och moderatorn Hanna Gerdes från Fonden för mänskliga rättigheter. Foto: Petter Svensson

Iain Cameron, professor i folkrätt, menade i sitt anförande att det redan finns mekanismer för dialog, och att EU måste använda sin pengamakt för att få önskad effekt, bland annat genom att kunna inskränka de omfattande subventioner som finns på exempelvis jordbrukspolitikens område. Andra uttryckte dock farhågor över att ekonomiska repressalier kan göra det än svårare för stater att leva upp till kraven. Nyinrättade institutioner som syftar till att säkerställa individers rättigheter blir ofta de första offren i ekonomiskt svåra tider, det har man bland annat sett exempel på i Rumänien.

Som ett annat positivt inslag lyfte Margot Wallström fram att Kommissionens förste vice ordförande, Franz Timmermans, nu har ett övergripande ansvar för rättsstatens funktioner inom EU. Jörgen Hettne, forskare och direktör för Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, menade i ett inlägg att det är symtomatiskt att Franz Timmermans även ska ansvara för subsidiaritetsprincipen, och således ska se till att EU inte lägger sig i mer än nödvändigt. En ordning som inte nödvändigt borgar för att frågor rörande mänskliga rättigheter får större genomslag inom EU framöver.

Rasmus Isaksson, Kristina Ljungros och Karin Fagerholm.

Rasmus Isaksson, Kristina Ljungros och Karin Fagerholm. Foto: Petter Svensson

I en panel samtalade Kristina Ljungros, ordförande i RFSU, Rasmus Isaksson, ordförande i DHR och Karin Fagerholm, jurist hos Rädda Barnen, om möjligheter och utmaningar för att bedriva människorättsarbete inom ramen för EU. Rasmus Isaksson menar att det saknas kunskap om EU som rättighetsverktyg. Trots att regelverket inom EU är komplext och svårhanterligt förefaller de flesta dock vara överens om att det finns stora fördelar då det potentiella genomslaget är betydligt större jämfört med Europarådet och FN, inte minst tack vare EU:s lagstiftningsmakt.

Vad gäller aktuella sakfrågor menade Kristina Ljungros att exempelvis abortmotståndet i Europa är mer strategiskt idag. Dagen före konferensen, i samband med ett firade över att Sveriges abortlagstiftning fyller 40 år nästa år, kastade tre maskerade personer in en rökbomb mitt under en filmvisning.
– Det inträffade visar att inte heller Sverige är isolerat från abortmotstånd, sade hon.
– Det är positivt att Irland och Polen har fått backning från Europadomstolen vad gäller sin inställning till abortfrågan. Detta använder vi nu i vårt påverkansarbete inom EU:s institutioner, sade Kristina Ljungros.

Abortlagstiftning har dock hittills inte varit en fråga som EU tagit upp i syfte att få en gemensam lagstiftning i de 28 medlemsstaterna. I Malta är abort totalförbjudet och även i Irland är abort i det närmaste förbjudet medan Polen har en restriktiv abortlagstiftning. I länder som Sverige, Storbritannien, Frankrike och Spanien innebär abortlagarna att kvinnan själv avgör om hon vill avbryta en graviditet.

Karin Fagerholm gjorde gällande att det har skett mycket positivt inom EU vad gäller barns rättigheter de senaste åren, och det finns viktiga direktiv avseende exempelvis trafficking och sexuella övergrepp. Det finns dock alltjämt betydande brister, sade hon:
– Romska barn är osynliggjorda och exploaterade. Vart femte barn lever under EU:s fattigdomsgräns och romska barn är här kraftigt överrepresenterade.

Rättighetsperspektivet glöms bort, och de sociala fonder som finns används inte eller kommer inte den romska befolkningen till del.
- Det finns fortfarande nio länder inom EU som inte har lagstiftat mot aga, det är en tydlig diskriminering mot barn. Men det är ingen fråga som man vill ta i, poängterade Karin Fagerholm.

Pernilla Lindh, Iain Cameron och Jörgen Hettne med moderatorn Hanna Gerdes.

Pernilla Lindh, Iain Cameron och Jörgen Hettne med moderatorn Hanna Gerdes. Foto: Petter Svensson

Ett viktigt steg var EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som tillkom år 2000, och som sedermera blev jurdiskt bindande i och med Lissabon-fördraget år 2009. Stadgan syftar till att skydda grundläggande rättigheter mot de åtgärder som vidtas av EU:s och medlemsstaters institutioner vid tillämpning av EU-fördragen.
Stadgan kodifierar de rättigheter som återfinns i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och i den praxis som har tillkommit. EU-domstolen har sedan tidigare gett Europakonventionen en särställning i sin rättstillämpning. Pernilla Lindh, före detta domare i EU-domstolen, slog med eftertryck fast att EU-domstolen i stor utsträckning tar hänsyn till mänskliga rättigheter:
– Från år 2009 har EU-domstolen tagit ställning till över 200 fall där stadgan har åberopats. Och man har utvecklat en viktig praxis de senaste åren, bland annat rörande hantering av personuppgifter och frågan om tillgång till effektiva rättsmedel.

– Det är viktigt att komma ihåg att stadgan inte får öka unionens befogenheter. Dess tillämpbarhet förutsätter att annan unionsrättslig regel finns tillgänglig i ett enskilt fall. Det är en vanlig missuppfattning att man har enskild klagorätt genom stadgan trots att det saknas till exempel ett direktiv eller en förordning som kan angripas.

Vad gäller EU:s eventuella anslutning till Europakonventionen föreföll deltagarna i konferensen vara överens om att detta inte kommer innebära något materiellt nytt, även om det kan bidra till att det går processuellt snabbare framöver och att mänskliga rättigheter lyfts fram ytterligare.

Petter Svensson

Fakta

  • Ungern har infört en lagstiftning som riskerar domstolsväsendets oberoende från politisk påverkan, därtill anklagas man för att ha inskränkt pressfriheten.

  • År 2012 fick EU Nobels fredspris för sitt arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa men kritiseras för att inte kunna hantera de stater som likt Ungern bryter mot mänskliga rättigheter.

  • EU får endast lägga sig i när det handlar om tillämpning av EU:s lagstiftning, varför frågor som inte regleras av EU-rätten, såsom till exempel pressfrihet och länders domstolsordning, faller utanför. Artikel 7 i EU-fördraget ger möjlighet att agera bortom EU:s kompetens och kan alltså i extremfall tillämpas på området för mänskliga rättigheter.  

  • Inom EU:s kompetensområde kan de 28 EU-länder som inte följer EU:s regler dömas för fördragsbrott av EU-domstolen. EU-kommissionen utreder om ett land har brutit mot EU:s regler och kan, efter kontakter med det berörda landets regering, besluta sig för att gå vidare med ärendet.
    Att ett land anses bryta mot EU:s regler kan bero på att det inte följer EU-reglerna på rätt sätt. Det kan även handla om att ett land stiftat en lag som strider mot EU:s regler eller att landet inte har genomfört ett direktiv i tid. Den vanligaste typen av tvist för EU-domstolen är mellan en EU-institution och ett medlemsland.

  • Subsidiaritetsprincipen handlar sammanfattningsvis om att beslut ska fattas så effektivt och så nära medborgarna som möjligt. Den används för att avgöra om en fråga ska beslutas på EU-nivå eller i medlemsländerna. Principen är tillämplig på områden där medlemsländerna och EU har delad befogenhet att fatta beslut.

  • Europadomstolen för mänskliga rättigheter har sitt säte i Strasbourg. Enskilda medborgare i Europarådets 47 medlemsstater kan vända sig till Europadomstolen när de rättsliga möjligheterna i det egna landet är uttömda.

reportage | 2014-12-21
Av: Petter Svensson