Yttrandefriheten – var går gränsen?

reportage | 2006-06-05

Yttrandefriheten, en grundfaktor i ett demokratiskt samhälle. Många är beredda att försvara den, men kanske inte under alla omständigheter. Var går egentligen gränsen mellan yttrandefrihet och ren hatpropaganda? I ljuset av Åke Green-fallet diskuterades den frågan under en debattkväll i förra veckan, arrangerad av Svenska Helsingforskommittén och Södran, i en fullsatt lokal på Södra Teaterns Kägelbana i Stockholm.

Åke Green är numera en välkänd pingstpastor. I december förra året friades han av Högsta domstolen, HD, från anklagelser om hets mot folkgrupp. Han hade ägnat en predikan åt att varna för homosexualitet och sade bland annat att ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.” Åke Green fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Fallet fick stor uppmärksamhet i media och har lett till en juridisk diskussion om hur liknande fall ska tolkas.

Två nyckelpersoner i Greenfallet var Percy Bratt, som försvarade Åke Green, och åklagaren i målet i Högsta domstolen, Stefan Johansson, byråchef vid riksåklagarens kansli. Dessa två inledde debattkvällen om yttrandefrihet genom att dela med sig av sin sakkunskap.
- I HD:s dom finns helhetsbedömningen starkt betonad. Man har inte sett till enskilda formuleringar utan koncentrerat sig på det innehåll som Greens predikan förmedlar, sade Percy Bratt.

Stefan Johansson, åklagare då fallet Åke Green togs upp i HD, och Percy Bratt, försvarare, stod för det juridiska resonemanget.

Han förklarade hur försvaret av Åke Green var upplagt och gick in på tre krav som alla samtidigt måste vara uppfyllda för att lagen om hets mot folkgrupp ska gälla, den lag som ska förhindra hatpropaganda. För det första måste ett uttalande eller annat meddelande vara utlämnat för spridning. Green tog själv kontakt med media för att försöka sprida sitt budskap om homosexuella, men Percy Bratt ansåg att kontakter i publiceringssyfte är grundlagsskyddade och därför ej kan vägas in i bedömningen. Som försvarare valde Percy Bratt att lägga fokus på själva predikosituationen där Green riktade sig till ett 50-tal likasinnade i Borgholms pingstkyrka på Öland sommaren 2003.

Det andra kravet för att döma någon för hets mot folkgrupp är att uttalandet eller meddelandet måste innefatta hot eller så kallad missaktning.
- Det krävs att personen gör ett uttalande med viss psykisk inställning mot den man kränker, att man uttrycker förakt, underströk Percy Bratt. I det här fallet måste man sätta på sig Åke Greens glasögon och, hur främmande man än kan tycka att det låter, så framgår det att han har handlat utifrån sin kristna övertygelse i syfte att hjälpa människor. Han har sett det som sin plikt att få individer att, enligt kristen tro, upphöra att leva i synd.

Det tredje och sista kravet på hets är att hotet eller missaktningen måste avse en grupp av personer, till exempel en folkgrupp, med hänvisning till ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Här ansåg Percy Bratt att Åke Green inte syftade på de homosexuella människorna i sig när han beskrev dem som en cancersvulst utan på deras beteende, vilket är en annan sak.

Till Percy Bratts argument hörde även principen att hellre fria än fälla samt de starka markeringar som finns om att uttalanden ska få ventileras i en öppen debatt. I sin dom konstaterade Högsta domstolen dock att Åke Greens uttalanden ”överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen homosexuella”. Men samtidigt fastslog man att en fällande dom inte skulle komma att accepteras av Europadomstolen, vars praxis legat till grund för domen. Eftersom Europakonventionen, som Sverige är skyldigt att följa, så starkt betonar vikten av yttrande- och religionsfrihet valde HD att fria.

I Åke Greens fall är det till en början klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som brukar kallas hate speech”, noterade HD då innehållet i Greens predikan ”inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella.”

  • Hate speech är inget tydligt begrepp, det finns lika många tolkningar av innebörden som det finns länder, sade åklagaren Stefan Johansson som tog vid där Percy Bratt slutade.
    En vid tolkning av begreppet är att hate speech avser alla former av uttryck som sprider, uppmanar eller stöder hat, diskriminering och våld mot en individ eller grupp enbart på grund av personernas hudfärg, sexuella läggning eller religiösa övertygelse.

Panelen i yttrandefrihetsdebatten (fr.v.): Hans-Gunnar Axberger, Hans Ytterberg, Lena Sveneaus och Thomas Bull.

Stefan Johansson talade om konsekvenserna av Greendomen som redan hunnit få en vägledande funktion i svenska domstolar. Nyligen friades en webbansvarig medlem i Nationalsocialistisk front från anklagelser om hatbrott riktade mot homosexuella med hänvisning till Åke Greens dom, och tidigare i år friade hovrätten i Nedre Norrland spridandet av högerextrem propaganda mot homosexualitet med stöd av Greendomen. Det senare fallet överklagades till Högsta domstolen och förhandlingarna började den 30 maj. På HD kan man dock inte säga något datum för när dom väntas.

  • Har Green nu lagt ribban vid hate speech, frågade sig Stefan Johansson. Vi riksåklagare menar att han inte har gjort det.

Enligt Stefan Johansson har HD:s dom i Greenmålet övertolkats av andra domstolar. Fallet i sig borde inte ha så stor vägledande effekt.

  • Åke Greens fall är en väldigt speciell situation, han stod ju inför sin församling och predikade, och skyddet för religionsfrihet är mycket starkt från Europadomstolen, konstaterade Stefan Johansson.

Yttrandefrihetsdebatten som följde på Percy Bratts och Stefan Johanssons föredrag, och leddes av publicisten Arne Ruth, kom att handla om tre huvudteman: HD, utsatta grupper och religion.

Hans Ytterberg menar att den mest utbredda honomfobin i dagens samhälle finns hos personer med religiös bakgrund.

Hans Ytterberg, ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning (Homo), var mer bekymrad över sättet som Greenmålet behandlats på än utgången av det. Han ansåg att HD avstått från de steg som är standard för Europadomstolen att gå igenom och inte talat om vilka slutsatser som dragits av de mål man hänvisar till. Därmed har HD brustit radikalt i seriositet och misslyckats väsentligt med att sköta sin främsta uppgift: att ge andra domstolar vägledning, menade Hans Ytterberg.

  • HD har bestämt att den religiösa karaktären av intoleransen gör att den ska behandlas på ett särskilt sätt, men varför hoppar man då över de mest grundläggande domarna från Europadomstolen som berör religionsfrihetens gränser, undrade han.

Hans-Gunnar Axberger, professor i medierätt, kommenterade Ytterbergs inlägg som ”allmän HD-mobbing”. Enligt hans åsikt har Högsta domstolen på ett pedagogiskt sätt försökt förklara hur Greenmålet skulle ha bedömts av Europadomstolen. Han passade även på att betona att lagen om hets mot folkgrupp hör till brott mot allmän ordning.

  • Den handlar inte om kränkningar utan är besläktad med förargelseväckande beteende. Lagen syftar inte till att skydda en viss utsatt grupp, annat än indirekt. Men i dag går det mer och mer mot att handla om kränkningar i det här sammanhanget, sade Hans-Gunnar Axberger.

Att svensk lagstiftning kan vara knepig när det gäller yttrandefrihetsfrågor var något Thomas Bull, docent i offentlig rätt, höll med om.
- Vi har både velat ha kakan och äta den samtidigt, det vill säga vi vill ha yttrandefrihet och samtidigt förbjuda vissa uttalanden, förklarade han. Det finns en tudelad rättspraxis i Sverige och Åke Green är toppen på isberget. Var går gränsen för yttrandefrihet?

Skärningspunkten i frågan är, enligt Lena Sveneaus, jurist och tidigare Jämställdhetsombudsman, skyddet mot kränkningar och förföljelse i förhållande till yttrandefriheten. Hon framhöll att man måste sätta sig in i vilka effekter Greendomen kan få och vad den kan uppmuntra till när det gäller homosexuella och andra utsatta grupper.

  • Jag tycker man gett för svagt skydd till dem. Domskälen är ofta väldigt eleganta, men den emotionella bedömningen saknas. Man ska kunna lagen, men det behövs ett stort mått av inlevelseförmåga för att vara en bra domare, ansåg Lena Sveneaus.

Lena Sveneaus anser att diskriminering ibland legitimeras i yttrandefrihetens sken.

Hans-Gunnar Axberger tyckte däremot att själva poängen med jurister är just att de ska vara fyrkantiga och förutsägbara. Om de istället började döma helt efter sin emotionella intellligens skulle han inte känna sig trygg längre. Men Axberger förnekade inte att Greendomen kan ha betydelse för våldet mot enskilda människor.

  • Det pastorn sade i pingstkyrkan hade kanske ursprungligen ingen betydelse för våldet, men efter långa offentliga processer och procedurer har hans uttalanden blivit en slags dogm för vad vi får säga, sade han.

Från våld mot utsatta grupper gled diskussionen vidare in på ämnet religion. En kvinna i publiken ville veta varför religionen har en så stark ställning i samhället. Hade man exempelvis sett på Hitler med andra ögon om han sagt att han fått inspiration till Mein Kampf från Gud?

Hon fick flera svar från panelen. Hans Ytterberg påpekade att religionsfriheten är en grundläggande del av skyddet för mänskliga rättigheter och en central del i många människors liv. Thomas Bull tog upp det historiska faktum att det funnits starka religiösa motsättningar i europeisk historia. Han menade att erfarenheten har lärt oss att det är svårt att prata rationellt med varandra där människor känner väldigt djupt och då kan speciella regler vad gäller yttrandefriheten behövas.

  • Från början var det ju tänkt att dessa skulle skydda mot förföljelse av religiösa grupper, men nu har det snarare blivit ett skydd för de grupperna att förfölja andra och det var väl inte meningen, hävdade Lena Sveneaus och hennes kommentar möttes av applåder.

"Bestämmelsen om hets mot folkgrupp handlar inte om diskriminering, upprepade Hans-Gunnar Axberger under debatten.

Debattledaren Arne Ruth tog därefter upp fallet Oscar Panizza som tydligt illustrerar vilken stark betydelse religionen kan ha för utgången i ett mål. Författaren Panizza dömdes år 1895 till ett års fängelse för blasfemi, religiös hädelse, för sin satiriska tragedi om det religiösa hyckleriet i kejsare Wilhelms Tyskland. Hundra år senare konfiskerade österrikiska domstolar en italiensk film som var baserad på en dramatisering av blasfemi-rättegången mot Panizza och där bland annat Gud framställs som en senil och impotent idiot. Konfiskerandet av filmen ifrågasattes, men Österrike frikändes senare i Europadomstolen då man ansåg att ”behovet” att skydda den övervägande katolska befolkningen vägde tyngre än ”den konstnärliga friheten.”

  • Där i Österrike betydde religionen så mycket att den allmänna ordningen hade hotats om man inte agerat som man gjorde, kommenterade Ove Bring, professor i folkrätt, som denna kväll satt i publiken. Men i dagens Sverige har inte religionen så stark betydelse. Den allmänna ordningen hotas inte på grund av det Åke Green sade utan det svenska samhället tål så mycket yttrandefrihet att man inte behöver begränsa en pastor i Borgholm. Jag tycker att Högsta domstolen gjorde rätt i sin bedömning med fallet Åke Green.

Ove Brings inlägg möttes genast av protester.

  • Säg det där till de homosexuella i Kristianstad som attackerades när nazister gick in i RFSL:s lokal. Dessa personer hade tagit intryck av domen mot Åke Green, sade en man i publiken upprört.

Att det är svårt att balansera yttrandefriheten med behovet av att skydda utsatta grupper var en av slutsatserna från debatten på Södra Teatern. Det är viktigt att fördomar och uttalanden som de flesta av oss värjer sig emot kan mötas i en öppen debatt, men i skyddssyfte måste gränsen för yttrandefriheten dras någonstans. Frågan är bara var?

_Fakta: Åke Green-fallet_

Sommaren 2003 höll Åke Green en predikan i Borgholms pingstkyrka där han talade illa om homosexuella. Ett 50-tal personer lyssnade och efteråt fick Green också delar av sin predikan publicerade i en tidning. Han åtalades för hets mot folkgrupp och dömdes den 29 juni 2004 av Kalmar tingsrätt till en månads fängelse. Domen överklagades till Göta hovrätt i Jönköping, där Green frikändes den 11 februari förra året. Hovrätten fann hans ordval anmärkningsvärda, men ansåg ändå att hans rätt att fritt tolka Bibeln skulle väga tyngre. En överprövning av domen begärdes och därför hamnade målet i Högsta domstolen. Även HD friade Green efter att ha tolkat Europakonventionen.

Fyra följande avsnitt ur Greens predikan låg till grund när HD tog upp målet:
1.Att Green kopplade ihop homosexualitet med uppkomst och spridning av aids.
2. Hans tal om sexuella abnormiteter där homosexuella beskrevs som en cancersvulst och sattes i samband med tidelag.
3. Att han använde orden gosseskändare, perversa människor och pedofiler när han talade om homosexuella.
4. Att han sagt att homosexualitet är någonting sjukt och att det är en frisk och ren tanke som blivit utbytt mot en besmittad tanke.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

Läs mer:
Hatets språk

reportage | 2006-06-05