Amnesty Press i Almedalen: Asyl i Norden - en fråga om yttre och inre gränser

reportage | 2010-07-06

När gränserna mellan Europas länder suddas ut, ritas nya upp. Mellan människor som hör hit och sådana som inte hör hit. Mellan medborgare, flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Längs Medelhavskusten går Europas yttersta gräns. Men var går gränsen för anständigheten?

Gregor Noll, professor i folkrätt vid Lunds universitet, ställde frågan till den tidigare generaldirektören för norska Utlänningsdirektoratet Manuela Ramin-Osmundsen och den danske författaren Carsten Jensen på ett seminarium i Almedalen om nordisk flyktingpolitik som Amnesty arrangerade tillsammans med Röda Korset, Svenska kyrkan och UNHCR på måndagen.

Carsten Jensen och Manuela Ramin-Osmundsen gav sina perspektiv på flyktingpolitiken i Danmark och Norge. Gregor Noll ledde samtalet i Metodistkyrkan i Visby. Bild: Linn Nilsson

Att vår moraliska gräns inte går där den borde, och att den ständigt tycks flyttas tillbaka, var deltagarna överens om. Här målades bilden av ett Danmark där de mänskliga rättigheterna systematiskt sätts på undantag, och ett Norge där stränghet har blivit en dygd i flyktingpolitiken. Schengensamarbetet och EU:s Dublinförordning, som tillåter myndigheterna att skicka tillbaka människor till Sydeuropa utan att pröva deras asylskäl, utgör bildens ram.

Sedan Dansk folkeparti blev stödparti till den danska regeringen 2001 har Danmarks flykting- och invandringspolitik skruvats åt gång på gång. Senast i mars i år beslutades att en invandrare inte får ha tagit emot socialbidrag på tre år för att få återförenas med sin hustru eller make som är kvar i hemlandet. Samtidigt bestämde regeringen att flyktingar som reser tillbaka till hemlandet utan tillstånd kan få sitt uppehållstillstånd i Danmark indraget. Carsten Jensen, som varit aktiv i både dansk och svensk invandringsdebatt, beskriver utvecklingen som ”ett större civilisatoriskt förfall”:
- Asylpolitiken rör sig i en fullständig gråzon när det gäller mänskliga rättigheter. Det kommer en konstant ström av rapporter från bekymrade läkare och psykologer som vittnar om hur nedbrytande det är att sitta i flyktingläger, men politikerna har inte tagit något intryck. Det är som att vi sitter och ser på 500-600 människor i en glasbur.

Manuela Ramin-Osmundsen är något försiktigare när hon beskriver situationen i Norge, men hon håller med om att klimatet har hårdnat:
- Det står klart att norska politiker är väldigt upptagna med att följa de europeiska förordningarna. Dublinförordningen skall användas. Jag anser personligen att det är cyniskt. Det är väldigt behändigt att ha ett regelverk som gör att man bara kan mota bort människor utan att pröva deras asylskäl.

Grekland är ett av de länder längs EU:s yttre gräns som tar emot flest asylsökande. Hit skickar också svenska, norska och danska myndigheter tillbaka asylsökande, enligt Dublinförordningen. Bild: Nikolas Kominis - Studio Kominis/AI

I september 2008 införde Norge ett paket med åtstramningar, som har lett till ett minskat flyktingmottagande i landet. Manuela Ramin-Osmundsen, som själv var minister i Norges regering 2007-2008, poängterar att flyktingpolitik är en svår balansgång. När asylprocessen för ensamkommande flyktingbarn i Norge förbättrades 2005, blev följden att fler ensamkommande barn sökte asyl i landet:
- Det är svårt för en politiker när det förbättrade systemet kostar 34 gånger mer. Det värsta en regering kan beskyllas för idag är att föra en ”naiv” flyktingpolitik.

De gränser som hindrar flyktingar från att komma in i Europa och Norden dras inte bara av politiker och jurister. I grunden ligger en folklig opinion. Både Dansk folkeparti och det invandringskritiska norska Fremskrittspartiet har ett starkt folkligt stöd bakom sig. Vad är det då vi försöker skydda, undrar Gregor Noll. För Carsten Jensen är svaret enkelt:
- Det är välfärdsstaten som står i centrum, den institution som just skulle skydda de svagaste. Det är föreställningen om att på danska sjukhus ska det ligga danska barn.

  • Är det då nödvändigt att folk ska drunkna i Medelhavet för att bevara välfärden? frågar Gregor Noll.

  • Du ställer en spetsformulerad fråga, och jag ska ge ett spetsformulerat svar: Ja, självklart måste de drunkna i Medelhavet, om vi ska överleva som kontinent, säger Carsten Jensen.

Han menar att EU:s jordbrukspolitik bär mycket av skulden till det elände som afrikanska migranter befinner sig på flykt ifrån. EU:s skyddstullar och stöd till europeiska bönder hindrar afrikanska jordbrukare att få avsättning för sina produkter, och bidrar till att dumpa priserna på den afrikanska marknaden.

  • I verkligheten har Afrika behov av skydd mot oss, påpekar Carsten Jensen.

Vid Medelhavet går en av Europas hårdaste gränser. Här återvänder migranter som räddats i vattnet av italiensk kustbevakning till hamnen i Tripoli, Libyen. Bild: AP Photo/ Abdel Magid al Fergany/AI

Uppenbarligen är det här - kring frågan om den europeiska välfärden - som diskussionen är som hetast. Carsten Jensen talar om en välfärdsstat som håller fast människor i hjälplöshet och prövar tanken på att legalisera den miljon illegala migranter som arbetar i Europa.

  • De som jobbar på den svarta marknad som du ville avskaffa för en halvtimme sen - alltså för de europeiska bönderna, påpekar Gregor Noll.

Just arbetskraftsinvandring lyfts ofta fram som ett alternativt sätt för människor att komma in i Europa. Manuela Ramin-Osmundsen ser både möjligheter och begränsningar i den:

  • Regelverket sätter inga gränser för hur många som får komma, du får komma om du har ett jobb. Men den dagen du mister jobbet så blir det ett problem.

En synligare och tydligare arbetskraftsinvandring kan vara ett sätt att bevara flyktingkonventionens definition av vem som är i behov av politisk asyl, menar Manuela Ramin-Osmundsen. Samtidigt tror hon att det kommer att bli svårare och svårare att veta varför folk flyttar i framtiden. Den som flyr från naturkatastrofer, torka och svält - är det en flykting?

Text: Marie Wenger

Läs mer:

Flyktingbarnens röster måste höras (reportage Amnesty Press 17 juni)

Malta - hit vill ingen flykting komma (reportage Amnesty Press 25 september 2006)

Amnesty i Almedalen

Amnesty värvar nya medlemmar i Almedalen

Ana Marega, 26 år, är medlem i Amnesty sedan ungefär ett år tillbaka. Hon blev medlem i organisationen för att hon brinner för mänskliga rättigheter och ville engagera sig, hon blev snart också aktiv i stockholmsgruppen Transit och förvar. I samband med det fick hon gå en grundutbildning i asylrätt och senare även en fördjupningskurs med samma tema. Till hösten påbörjar Ana Marega sista året på mastersutbildningen i mänskliga rättigheter vid Teologiska högskolan i Stockholm och Uppsala universitet. Under sommaren är hon en av medlemsvärvarna för Amnesty under Almedalsveckan.

Ana Marega på jakt efter Amnesty-sympatisörer.

Varför är du här?
- Jag brinner för mänskliga rättigheter och det här är mitt sätt att rädda världen. Det är en drift och jag kan inte låta bli att inte göra det, säger Ana Marega när Amnesty Press träffar henne utanför Almedalsbiblioteket i Visby.

Hur är känslan i Almedalen?
- Än så länge jättebra, vi är jättepeppade! Det är väldigt många engagerade och sakkunniga personer här, många som kan mycket om Amnesty och är vänligt inställda. Människorna som vi pratar med här är otroligt trevliga och man kan ha en nyttig dialog, de är inte lika stressade som i Stockholm. Det gör att det blir mycket lättare att sprida vårt budskap.

Vad är det roligaste med medlemsrekryteringen?
- När man står och pratar med en person som kanske inte först tänkt bli medlem, och man berättar om organisationen, om fakta, hur stora vi är och hur mycket bra saker vi gör. När man helt plötsligt ser hur den här glöden och övertygelsen tänds hos den här personen, i den stunden känns det värt alla stunder där man ibland blivit illa bemött som medlemsrekryterare.

Vad har du för mål med veckan?
- Målet med veckan är att alla ska fortsätta vara trevliga och öppna, och att vi får många fler medlemmar såklart!

Ana och hennes värvarkollegor hade på tisdagseftermiddagen hittills rekryterat cirka 50 stycken nya medlemmar men knappt halva veckan har gått så antalet nya medlemmar kommer troligtvis att öka.

Text och bild: Linn Nilsson

reportage | 2010-07-06