Hon kämpar för kvinnors rätt i Sydafrika

reportage | 2006-11-29

"Ingen ska behöva uppleva det jag gick igenom". Det säger den sydafrikanska kvinnorättskämpen Lesley Ann Foster, som själv varit utsatt för våldtäkt och misshandel i hemmet. Det är en upplevelse hon delar med många andra kvinnor i Sydafrika. Idag leder hon Masimanyane, en av Sydafrikas största organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. I slutet av november besökte hon Sverige, och Amnesty Press träffade henne.

Lesley Ann Fosters arbete i Masimanyane har gett resultat. Men mycket återstår - Sydafrika sägs ha världens högsta frekvens av våld mot kvinnor.

Lesley Ann Foster hejar på flera bekanta där hon sitter i cafét i Sidas lokaler i Stockholm. Masimanyane, organisationen som hon var med och grundade, har gått från att vara ett lokalt stödcenter till att vara en av Sydafrikas största kvinnoorganisationer med mångfacetterad verksamhet och internationella förgreningar. Sida **har i flera år finansierat Masimanyanes verksamhet, och det är också Sida som bjudit in Lesley Ann Foster till Sverige.

De senaste tio åren varit omvälvande. Masimanyane har, tillsammans med andra kvinnoorganisationer, lyckats sätta frågan om våld mot kvinnor på den politiska dagordningen och gjort den till en nationell prioritet. Lesley Ann Foster har blivit hedersdoktor och förra året nominerades hon till Nobels fredspris.
- Det är betydelsefullt, säger Lesley Ann Foster. Men det handlar inte om mig, utan om det faktum att våld mot kvinnor nu är en så stor fråga att till och med ett universitet tar upp den.

Statistiken gällande våld mot kvinnor och barn i Sydafrika är skrämmande. Landet sägs ha världens högsta frekvens av våld mot kvinnor för ett land som inte är i krig. En kvinna mördas var sjätte timma, oftast av sin partner, och en av tre kvinnor blir våldtagna någon gång i livet. Den yngsta som rapporterats ha våldtagits var ett spädbarn på fyra månader, den äldsta en kvinna på 104 år.

Lesley Ann Foster startade sin karriär inom försäljningsbranschen, och var mycket framgångsrik. Men hon kände att hon ville göra något annat, och började istället arbeta med gatubarn. Hon gick vidare till att arbeta med andra utvecklingsprojekt, vilket tillsammans med hennes egna erfarenheter av våld och övergreppp, ledde in henne på kvinnofrågor.

När Masimanyane startade i januari 1996 fanns det inget stöd som riktade sig till utsatta svarta kvinnor. Lesley Ann Foster och de andra besökte kyrkor, ungdomsgrupper, skolor och andra platser för att sprida information om stödgruppen som skulle starta. För det var som en stödgrupp som det hela var tänkt. Men omedelbart insåg Lesley Ann Foster att verksamheten skulle behöva bli större än så.

Sydafrika var en ny demokrati sedan apartheid hade avskaffats 1994, och Masimanyane påverkade och påverkades av den nya regeringen. Något som kom att betyda mycket för Masimanyane var när justitieministern såg till att Lesley Ann Foster kunde delta i en världskonferens om våld mot kvinnor i Brighton, England år 1996.
- Det förde mitt arbete till en helt ny nivå, berättar Lesley Ann Foster. Konferensen introducerade mig till FN-systemet och den introducerade mig till kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. Vi arbetar inom det ramverket idag, och det gör oss unika. Inte många andra organisationer arbetar med de här frågorna inom en människorättsagenda.

En titt på Masimanyanes hemsida avslöjar bredden på organisationens aktiviteter. Organisationens grund, rådgivning till kvinnor som drabbats av våld och övergrepp, finns fortfarande kvar. Man erbjuder också juridisk hjälp.
- Domstolarna ses som skrämmande platser, berättar Lesley Ann Foster under ett seminarium på Sida. Det gör att man inte anmäler brott. Idag har vi kontor i vissa lokala domstolar, och när en kvinna kommer in så hänvisas hon till oss.
Kvinnorna erbjuds stöd under hela rättsprocessen, och representanter från Masimanyane följer med kvinnorna till domstolsförhandlingarna.

Förutom psykologiskt och juridiskt stöd arbetar Masimanyane med utbildning, lobbying, forskning, och samarbete med andra organisationer. Människorättsorganisationen Human Rights Watch **har till exempel lärt Masimanyane hur man ska arbeta med dokumentation och rapportering.

  • Vi har fått en fantastisk respons från regeringen och parlamentet, säger Lesley Ann Foster. Vi har till exempel varit med och tagit fram den nya lagen om våld mot kvinnor, som ses som en av världens mest progressiva.
    Hon berättar att lagen innebär att en man som utsatt sin familj för våld och döms för det, är den som tvingas att lämna hemmet.
  • Han måste ge sig av, inte kvinnan, som det är i så många andra fall, säger Lesley Ann Foster. Det är en väldigt bra lag. Men naturligtvis finns det problem med den i praktiken. Kvinnor törs ofta inte stanna i hemmet av rädsla för att mannen ska komma tillbaka, trots domstolsbeslutet.

Trots framgångar återstår mycket arbete.
- För en tid sedan hade vi ett fall där en sjuårig flicka utsattes för en gruppvåldtäkt av fyra elvaåriga pojkar. Elvaåringar! Myndigheterna säger att de inte kan göra något, eftersom förövarna är barn. Vi säger att det svaret inte är bra nog. Samhället måste reagera, säger Lesley Ann Foster.

En annan utmaning är den oerhörda spridningen av hiv och aids i Sydafrika. Ungefär 2 000 nya fall av hiv upptäcks dagligen i Sydafrika, och majoriteten av de nya smittade är 15-24-åriga kvinnor. Sydafrika har också stora problem med trafficking, både in i och ut ur landet.
- Vi har inget svar på detta än, säger Lesley Ann Foster. Det är en stor debatt för tillfället. Det finns många som arbetar för att prostitution ska vara legaliserat i Sydafrika. Men det är mest vita lobbygrupper som arbetar för det. Deras kvinnor har andra möjligheter.

Jag frågar Lesley Ann Foster varför hon tror att Sydafrika har världens högsta statistik när det gäller våld mot kvinnor.
- Vi kommer från en extremt förtryckande och våldsam regim, säger hon. Våldet blev inlemmat i alla människors liv. Det blev ett sätt att leva. Det institutionaliserade våldet under apartheidtiden drabbade främst svarta män. Och folk som är förtryckta tittar bakom sig för att se vem de i sin tur kan förtrycka. Och där stod kvinnorna.

  • Kvinnor ska alltid finnas till för männen, säger Lesley Ann Foster. Det har internaliserats hos kvinnorna; de tänker på sig själva på det sättet. Vi har kvinnor som går ut och kräver sin rätt och säger "vi vill ha jämställdhet". Men så kommer de hem och då ser de ändå på sig själva som sin makes fru, och att det är han som leder hushållet.

Masimanyane arbetar mest med svarta kvinnor i utsatta, fattiga områden, inte sällan på landsbygden. Dessa kvinnor är de fattigaste av de fattiga. Vita kvinnor är mer priviligierade, och de organisationer som vänder sig till dem har mer resurser.
- De är inte heller så politiska, säger Lesley Ann Foster. De ser inte vad de har utsatts för i politiska termer.
Ett nyckelord för Masimanyane är "empowerment", vilket kan översättas ungefär med "bemäktigande". Under seminariet berättar Lesley Ann Foster om en mycket traumatiserad fattig kvinna från landsbygden som kom till Masimanyane. En tid senare stod hon i talarstolen hos FN i New York och pratade om våld mot kvinnor.

Masimanyane finns i Östra Kap-provinsen, som har åtta miljoner invånare. Man har 49 anställda vid nio kontor. Hela Sydafrika har nästan 45 miljoner invånare, varav hälften är kvinnor. Mot bakgrund av statistiken om våld mot kvinnor i Sydafrika förstår man att behovet av hjälp är stort och svårt att fylla.
- Vår största utmaning just nu är hur vi ska förbättra vårt arbete och nå fler människor, säger Lesley Ann Foster. Vi behöver nya strategier. Jag tror vi behöver fokusera mer på lobbying. På så sätt kan vi verkligen göra skillnad.

Utbildning av de egna anställda är viktigt.
- Kvinnor är inte vana vid att leda organisationer. Det är ett stort problem än idag. Vi måste arbeta med de anställda och hjälpa dem. Bara då kan de hjälpa andra kvinnor.
Ett annat problem handlar om finansiering. Kvinnor förväntas ofta arbeta ideellt, menar Lesley Ann Foster.

Under apartheidtiden ansågs inte svarta kvinnor vara riktiga människor. De sågs som hypersexuella varelser, och sexuellt våld var inte kriminaliserat.
- Det tankesättet inlemmades i både vita och svarta mäns psyke, säger Lesley Ann Foster.

Masimanyane har insett att empowerment av kvinnor inte är möjligt utan att män också deltar. Organisationen har därför startat särskilda program för män. Men Lesley Ann Foster understryker att dessa inte sköts på bekostnad av arbetet för kvinnorna, utan att man eftersträvar ett holistiskt synsätt. Att ta med män i arbetet har inte varit så kontroversiellt som man kanske kan tro. Kvinnor deltog i kampen för befrielse under apartheidtiden, och de politiska ledarna var klara över det faktum att kvinnor måste inkluderas, även om anledningarna att ta med kvinnor ibland varit mer opportunistiska än berott på ett äkta intresse för frågorna.

Lesley Ann Foster tycker att begreppet "maskulinitet" inte diskuteras tillräckligt. Man ser istället bara på män i relation till kvinnor. I Masimanyanes arbete med män ingår diskussioner om manlighet. Män ska involveras i kampen mot våld mot kvinnor, och män ska bli goda förebilder. Avsaknaden av manliga förebilder är ett stort problem i de fattiga områdena:
- Män är inte närvarande i sina barns liv. De tar inte sitt ansvar. Men det finns också en avsaknad av positiva kvinnliga förebilder, säger Lesley Ann Foster, och tillägger att det är här arbetet med empowerment kommer in.

Men att förändra djupt rotade strukturer och invanda tankemönster tar tid.
- Människor har ingen egen identitet, säger Lesley Ann Foster. Under apartheidtiden slets samhället sönder totalt, och med det även moralen. Vi måste återuppbygga det.

FOTNOT: Masimanyane betyder "låt oss stödja varandra" på språket xhosa.

LÄS MER:

Masimanyanes hemsida

"16 days of activism" för avskaffande av våld mot kvinnor (svenska Amnestys kampanjsidor)

Stop violence against women. (Amnesty Internationals kampanj)

"Det kostar att slå" Amnesty Press rapporterar från internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, 25 november

TEXT OCH FOTO: Jenny Sjöö Saers, Amnesty Press och media (praktikant)

reportage | 2006-11-29