Drottningen och Iran

Drottningen och jag
Regi: Nahid Persson Sarvestani
Foto: Nicklas Karpaty

Farah Diba med Nahid Persson i bakgrunden.

Som liten flicka i Iran såg Nahid Persson Sarvestani bilder av drottningen, Farah Diba, och tyckte att hon var som något taget ur en sagoberättelse. När Nahid Persson blir äldre är hon en aktiv deltagare i den revolution som störtar monarkin och sätter Khomeini vid makten, då är drottningen hennes fiende.

Nu, trettio år senare, träffas de båda kvinnorna i Paris, där den före detta drottningen bor för att hon inte kan återvända till Iran. Även Nahid Persson har hamnat på dålig fot med Irans regering. Efter sin film Prostitution – bakom slöjan blev hon förhörd av myndigheterna, de sade till henne att hon riskerade ett långt fängelsestraff och till och med avrättning.

Hon blev anklagad för att ha talat illa om islam och till och med att vara en anhängare av shahen. Till slut fick hon sitta två månader i husarrest och skriva på ett kontrakt där hon lovade att inte göra fler filmer om Iran. När Nahid Persson var yngre, innan hennes familj flydde från Iran, avrättades hennes bror av den nya regimen.

Det är alltså en person som blivit kraftigt desillusionerad av den nuvarande regimen som träffar Farah Diba, som fortfarande tituleras ”ers majestät”.

I filmens början byggs mötet med drottningen upp som en konfrontation mellan två stridande parter. Nahid Persson, med sin bakgrund som kommunist och revolutionär, ställs öga mot öga med den förre shahens hustru. Någon som Nahid Persson såg på teve dagligen som barn och som förutom shahen själv var den viktigaste symbolen för monarkin hon kämpade mot som tonåring.

I en scen, precis innan mötet med drottningen, får filmaren syn på ett byst av den förra shahen i Farah Dibas våning. Det är ett ganska löjligt avsnitt med dramatisk klippning och olycksbådande musik som ska understryka spänningen i det förestående mötet. Lyckligtvis används såna grepp väldigt sparsamt i filmen, som på det hela är väldigt avskalad. Men Nahid Perssons bävan inför att till slut få träffa denna person förmedlas tydligt.

Men det som faktiskt blir av mötet är något helt annat. För det första är den förra drottningen väldigt mån om sin image. Hon låter till exempel inte filmteamet följa med när hon ska till frisören. Hon vill inte att folk ska få sin bild av henne ”förstörd”.

Filmaren och den före detta drottningen på en bro Paris.

Sedan finns hela tiden risken för att Farah Diba ska avbryta projektet, att hon vägrar låta sig filmas så att filmaren får gå hem utan tillräckligt med material för att göra klart filmen. Vilket gör att Nahid Persson aldrig vågar pressa Farah Diba riktigt.

Vid ett tillfälle är det faktiskt precis vad som händer. Efter att ha forskat lite kring Nahid Perssons bakgrund vill Farah Diba inte längre medverka i dokumentären.

Efter ett avbrott på över sex månader går hon med på att fortsätta när hon får se ett urval av det hittills filmade materialet. Och det kan man förstå. Den kvinna som gestaltas i Drottningen och jag är väldigt sympatisk och relationen mellan de båda är, förutom en del konflikter angående filmarens bakgrund och syfte med dokumentären, vänskaplig.

Fast egentligen är Drottningen och jag en film om två kvinnor, för den handlar lika mycket om Nahid Persson. I den talar hon om sin uppväxt och sitt deltagande i revolutionen, men framför allt om hennes kluvenhet kring sin relation till Irans förra drottning. Filmaren blir ju trots allt vän med Farah Diba. Nahid Persson skrattar med henne och gråter när drottningen berättar om sin avlidna dotter. Relationen blir allt mer intim och filmaren frågar sig själv om hon är så intrasslad att hon förlorat sin objektivitet och sin kritiska hållning.

Även som åskådare är man ambivalent. Man upplever en viss frustration över att de frågor man förväntade sig att Nahid Persson skulle ställa till drottningen i princip aldrig berörs i deras samtal. Att filmen inte lyckas komma åt de människorättsbrott som begicks under shahens tid och som ledde till revolutionen.

Vi får höra lite kort, men gripande, från en man som säger att han torterades och tvingades ange sina vänner men förutom det, och en del personliga berättelser från de båda kvinnorna, är tiden före revolutionen höljd i dunkel.

Men samtidigt är det svårt att inte fascineras av det som faktiskt berättas. Om hur den kungliga familjen levde ett slags nomadliv efter revolutionen och åkte från land till land. Det politiska läget var så att ingen ville ta emot dem och bakom kulisserna pågick förhandlingar om att kanske lämna över shahen till den nya regimen i Iran.

Men det känns som om vi hela tiden betraktar Farah Diba på avstånd. Fast vi får se henne gråta över sin dotter och vaka över sin mans grav är hon nästan statylik och ointaglig. Hon är väldigt mycket en drottning genom hela filmen.

Nahid Persson och Farah Diba lever båda i exil från sitt hemland.

Ska man då kalla Drottningen och jag en misslyckad film? Eftersom inget om shahens tid egentligen kommer fram, eftersom den konfrontation som mötet mellan Farah Diba och Nahid Persson skulle bli istället förvandlas till en slags försiktig vänskap. Eller för att den nuvarande regimen i Iran dagligen begår avskyvärda människorättsbrott och i vars skugga Farah Diba själv framstår som ett offer.

Frågan man får ställa sig i slutändan är: vad är det för film som kommer av det hela till slut? Jo ett porträtt av en kvinna som upplevde revolutionen och dess följder på ett sätt som ingen annan gjorde. En kvinna vars historia säkerligen inte är den mest tragiska men som man, lite oväntat faktiskt, sympatiserar med och fattar tycke för. Det är även en kommentar om dagens Iran och de som inte kan, men som vill, återvända.

Jasin Abdulssmed