Hinduiska medelklasskvinnor tar täten för frihet och rättigheter

En brud klädd i vackra kläder med starka färger, hundratals gäster och mängder av mat, så ser bilden av ett indiskt bröllop ut för den utomstående. Beskrivningen är inte på något vis osann, men det indiska livet som utspelar sig bakom bröllopets glamorösa kulisser, är komplext. Att läsa Pär Janssons “Kärlek i Indien - äktenskap, moral och sex” är att öppna dörren till en ny värld för den som inte har en relation till det indiska samhället sedan tidigare.

Pär Janssons ”Kärlek i Indien” är hans sjunde bok om Indien. Foto: Xpja/Wikimedia

Bok: Kärlek i Indien. Äktenskap, moral och sex
Författare: Pär Jansson
Förlag: Carlsson bokförlag

Den hinduiska medelklasskvinnan har brutit sig loss från en traditionell kvinnoroll, utbildat sig och använder appar för att själv välja sin partner, även om föräldrarna har sista ordet i äktenskapsbeslutet. Med hjälp av artiklar, historiska beskrivningar, rapporter, intervjuer och egna iakttagelser beskriver Pär Jansson i Kärlek i Indien - äktenskap, moral och sex den hinduiska medelklassen på ett dynamiskt sätt. Han har gjort en medveten avgränsning här, vilket tyder på en förståelse för hur man som författare behöver arbeta om man vill beskriva levnadsregler i ett av världens mest folkrika länder.

Själv har jag bott i Indien under en period som vuxen och hade först ett något skeptiskt förhållningssätt till att en svensk man skriver om indiska kvinnors jämlikhetskamp. Jag får backa lite i min fördom när jag märker att Jansson gör ett bra journalistiskt jobb. Boken är en kartläggning över ett förvirrat Indien som behöver förhålla sig till könsroller i upplösningstillstånd, generationskonflikter, vithetsnorm sedan engelsk kolonialtid, astrologi, religion och seder.

Den heteronormativa familjen utgör kärnan i det indiska samhället och skapar tydliga förväntningar på makar. Par med samma religion och kast gifter sig med varandra. Synen på äktenskapet är att två familjer förenas, inte två individer, förklarar Beena Pandey som är medlem i Indiens största kvinnoorganisation.

Ett finare bröllop i Puducherry (Pondicherry) år 2010. Foto: Matthew T Rader/Wikimedia

Drygt 90 procent av indiska äktenskap är arrangerade. Många indier anser att kärlek inte leder till livslånga relationer, medan den yngre generationen ser kärlek som en byggsten i äktenskapet. Därför gifter sig unga par ibland i hemlighet. Om äktenskapen inte accepteras av familjen kan unga par söka skydd hos organisationen Love Commando. Föräldragenerationen lutar sig mot Indiens historia, tradition, religion och kast som kompass för att ordna äktenskap. 

Vid giftermål tvingas kvinnor in i patriarkala strukturer då de flyttar in i mannens familj. Svärmor ser fram emot avlastning då svärdottern förväntas axla hushållsarbete, men många kvinnor vill arbeta och har därför inte samma tid för hem och barn som svärmodern hade som nygift. Detta ruskar om rollerna i familjen.

Tidigare har mansrollen endast inneburit familjeförsörjning men nu krävs känslomässig närvaro, jämställt sexliv och ett självständigt liv som par utan svärföräldrarnas konstanta inblandning. Samtidigt beskriver Jansson att män lyssnar mer på fruar som är utbildade och familjer har kommit på att det är bra med en extra inkomst.

Kärlek i Indien. Foto: Carlsson bokförlag

Författaren är ödmjukt nyfiken och undrande kring det indiska sättet att bygga familjer på, men det är tydligt att västerländska perspektiv på relationer lyser igenom. Något som Jansson hade kunnat utveckla är skillnaderna mellan arrangerade äktenskap där parterna ofta kan tacka nej till varandra, och tvångsäktenskap där ingen eller båda av de som gifter sig kan säga nej. Graden av samtycke varierar. Ytterligare ett perspektiv som gärna hade fått diskuteras är: Vad händer med den som inte blir bortgift? Många delar av Indien är könssegregerat och det finns en risk att aldrig få en partner om familjen inte hjälper till att hitta en partner. Det finns en tydlig tanke och logik i att lägga ett kapitel om äktenskap tidigt i boken. Det ger en grundläggande förståelse för att allt som bryter mot familjenormen uppfattas som hot.

Utanför familjens väggar pågår också förändring, eller kanske snarare “hot” beroende på vem man frågat. Delhi-studenten Vanshika Deswal arbetar för organisationen Safe City som gör staden säkrare för kvinnor. Poeten och journalisten Rakesh är homosexuell man men gift med en kvinna. Att leva som öppet gay innebär risk att bli utsatt för våld av män som upplever sin manlighet hotad. Janssons olika nedslag kan tyckas spreta, men är man van att tänka kring strukturer så ser man snabbt samband dem emellan.

När författaren lyfter fram statistik om mäns våld mot kvinnor, synen på kvinnokroppen och selektiv abort baserat på kön, blir jag illa berörd och behöver ta ett steg tillbaka. Jansson beskriva hemska detaljer ocensurerat kring vad som kan hända oönskade flickor efter födseln. Här får jag påminna mig själv om hur mycket jag uppskattar den indiska befolkningen och att Indien precis som alla länder, behöver en organiserad aktivism som stärker rättigheter.

Pär Jansson bringar klarhet och förvirring kring det indiska samhället och jag hinner förfäras, förvånas och förstå. Även om språket flyter lätt, krävs pauser med tid för eftertanke, ifrågasättande och reflektion.

Boken är läsvärd för den nyfikna samhällsintresserade eller indienfrälste och skulle vara perfekt för en bokcirkel. Jag skulle kanske vara lite försiktig med att sätta boken i handen på en person jag vill ta med till Indien, men som inte själv hunnit uppleva landet och har relationer till människorna. Jag hoppas få gå på fler indiska bröllop i framtiden och kommer att fortsätta följa den hinduiska medelklasskvinnans frigörelse. Kanske går jag på mitt första indiska love-wedding vid nästa resa!

Matilda Bergman
[email protected]

Fotnot: En kortare version publiceras också i nummer 3/2022.