Paris ett år senare

reflektion | 2006-12-21

Hösten 2005 brann bilarna i förorter till Frankrikes storstäder och sammanstötningar mellan kravallpolis och ungdomar förekom varje natt. Ett år har gått, men inte mycket har förändrats.

”De’ brinner i Paris igen, precis som de’ gjorde för länge sen...”, sjunger skånska rotreggaerockarna Helt Off – Peps adepter – featuring Timbuktu, i låten med samma namn.

Men det var inte så länge sedan, det pågår, och det brinner fortfarande där, i les banlieues och främst då på dess bussar. Såtillvida frekvent att Paris busschaufförer hotat med strejk.

Det var den 27 oktober förra året som kravaller bröt ut i Parisförorten Clichy-sous-Bois och spred sig över hela Frankrike, främst i storstäderna och dess förorter, som av etablissemanget ses som sociala och kulturella krutdurkar där en ung, fattig och invandrad (eller barn till invandrare) befolkning regerar snarare än polisen och myndigheterna. En befolkning som av inrikesminister Sarkozy benämndes ”racailles” (slödder).

Hösten 2005 brändes hundratals bilar
i förorterna till franska städer. Här är det
brandkåren i Cenon utanför Bordeaux
som försöker släcka en brand 9 november 2005.
Foto: APGraphicsBank/AI

Gnistan som tände krutdurken och spred sig som en löpeld över Frankrike var när ett gäng fotbollsspelande tonårsgrabbar flydde i panik efter att polisen kört fram. Bouna Traoré (15 år) och Zyed Benna (17 år), som var ostraffade, blev till aska då de flydde in i en transformatorstation.
Samma kväll satte kravallerna igång i Clichy-sous-Bois, det påminde en hel del om filmen La Haine från 1995 av Mathieu Kassovitz, där det också är missförstånd mellan polis och ungdomar och påföljande onödig död som är kravallernas tändgnista. Kravallerna, i verkligheten, inte i filmen, varade i tre veckor och närmare 3 000 personer greps.

På årsdagen landar min dotter Isolde och jag på Beauvais flygplats, en bra bit väst om le centre.

Samma morgon har en stor minneshögtid hållits för de två tonåriga pojkarna som omkom i transformatorstationen efter att ha jagats av le flic (polisen), en manifestation mot diskrimineringen och rasismen med tal, sång, dans och en tyst demonstration under slagord som Morts pour rien (döda förgäves) och Nick la police (knulla polisen).
Två dagar tidigare, natten mellan onsdagen och torsdagen, har två nattbussar – en i Bagnolet, en annan i Nanterre – stuckits i brand som för att "komemorera" (som Jonas Hassen Khemiris berättarjag skulle skrivit på sin säregna svensk-franska i Augustprisnominerade romanen Montecore) årsdagen och understryka allvaret i det att nil, nix, nul gjorts på ett helt år trots intensiva löften från inrikesminister Sarkozys sida, han som där ute kallas ”connard & nullard” (typ nolla och skit).

Problemet är emellertid på intet sätt nytt. Nobelpriskandidaten, marockanen Tahar Ben Jelloun, boende i Frankrike sedan länge, skrev redan 1984 i Hospitalité Francaise:

Combien de ses jeunes gens sont arrivés jusqu'à l'Université? Combien ont pu échapper à la délinquance, au mal de vivre, au désespoir brûlant qui les consume et les éjecte dans la banlieue de tout les banlieues?
(Hur många av dessa ungdomar har kommit in på universitetet? Hur många har undkommit brottsligheten, livets onda, den brinnande hopplösheten som förtär och stöter ut dem till den värsta av förorter? _Èditions du Seui_l 1984, egen översättning).Det är ett helt annat Paris som poeten och akademikern Jesper Svenbro, som snart sätter sig på stol nr 8 efter avlidne Östen Sjöstrand, lever och verkar i: i det senare fallet som antikforskare anställd vid Centre Louis Garnet och om det förra säger han:

”Jag bor i ett franskt landskap som Sjöstrand skrivit en utmärkt dikt om, ’Färdväg’, när han som ung anade Paris på avstånd och kallade den ’hjärtats brusande stad’.”
(DN 7/10)

Ja, hjärtats brusande stad? Nja, inte i dag Östen, snarare vredens brinnande dito! De fordom koloniserade och deras barn är fortfarande förbannade och sätter därför bilar och bussar i brand. (I Frankrike har man ju överlag ett radikalare sätt att protestera, demonstrera än vad som är vanligt i Sverige, utan att för den skull generalisera.)Det finns en annan Helt Off-låt som heter Babylonsjukan och den passar bra in på Frankrike. England och Frankrike har fört ett eget slag, stått i en egen klass, spelat i en egen division vad gäller kolonialism: de har liksom tävlat om att vara jävligast och lägga så mycket mark under fötterna som möjligt.

Men i banlieuen där vi bor, Garges-Sarcelles, en kvart från city med RER:en, är det koollugnt – förutom de plutoner kravallutrustade poliser som står på stationen på helgerna och vinkar in & visiterar alla mörkhyade ungdomar med dreads eller huva, om detta svarar Béa från Martinique och Aiseta från Mauretanien lakoniskt: C'est Sarko!

Isoldes reselektyr består av Sara Kadefors Sandor slash Ida och min, förutom Ben Jelloun, Orhan Pamuks genombrottsroman Kara Kitap (Den svarta boken) från 1990. Den franska nationalförsamlingen antog den 12 oktober, samma dag som Akademien valde Pamuk till 2006 års nobelpristagare i litteratur, förslaget om en lag som i framtiden ska kunna förbjuda förnekelsen av folkmordet på armenierna, som inleddes i det osmanska väldet 1915.

Ett stenkast från lyan i le quartier ligger en stor idrottsplats, Centre Sportif Nelson-Mendela, med löparbanor, judohall, tennisbanor, de obligatoriska fotbolls-, rugby- och cricketplanerna samt en simbassäng. Utanför simhallen står ett monument som i sig inte väcker någon nämnvärd uppmärksamhet men där det står, om man tar sig tid att läsa:

A la mémoire des 1.500.000 victimes du génocide du peuple Arménien perpétré en 1915 par l'empire Ottoman. Rue du 24 Avril 1915, 1:er génocide du 20eme siecle.”

(Till minne av de 1 500 000 offer i folkmordet på armenierna begånget av det ottomanska imperiet 1915. Gatan 24 april 1915, 1900-talets 1:a folkmord.)

Denna minnesten har stått där ett tag, sedan komplexet byggdes på 1990-talet, så frågan är på intet sätt ny i Frankrike, utan den har varit het en längre tid. De flesta känner väl till att Pamuk blev åtalad för att ha ”förolämpat turkiskheten”, enligt artikel 301 i turkiska brottsbalken, efter att romanen Kar (Snö) tryckts och släppts 2002; men framför allt efter att den översatts och Pamuk intervjuats och uttalat sig om folkmordet i en schweizisk tidning förra året. Pamuk skriver i Kara Kitap:

”Denna förbudsmentalitet, som vi kan se tusentals exempel på så länge som den ännu oavslutade anpassningen till Västerlandet har pågått.” (Övers. Jan Verner-Carlsson, En bok för alla 2006.)

Dessutom, en bit bort, står ett monument till, i samma stil, och där det står:

A la mémoire de plus de 250.000 Assyro-Chaldéens victimes du génocide de 1915 perpétré sous l'Empire Ottoman.”

(Till minne av de mer än 250 000 offer i folkmordet på assyrierna-kaldéerna begånget av det ottomanska imperiet 1915.)

Vad är detta? En kvarts miljon assyrier-kaldéer som avrättades vid samma tid som armenierna! Det har det varit väldigt tyst om. Plötsligt framstår Turkiets brott mot mänskligheten och mänskliga rättigheter i en annan, än sämre dager; men även Frankrikes, ironiskt nog, förty man är duktiga på att peka finger åt andra länder, desto sämre på att göra upp med sitt eget smutsiga förflutna, vilket ju står i all tydlighet ett år efter det stora upploppet.

Text: Rikard Rehnbergh

reflektion | 2006-12-21