”Perón eller döden” - starkt drama om Argentinas mörkaste år

"Jag kallas Ernesto" är ett starkt argentinskt drama om villkoren för motståndskämpar i peronistiska Montoneros under den argentinska militärdiktaturen. Benjamín Ávilas film skildrar händelserna ur en 12-årigs perspektiv. Hur går det när de vuxna hela tiden hotas av döden samtidigt som en ung man möter sin första kärlek?

filmer | 2013-10-11
Av: Ulf B Andersson
Violeta Palukas och Teo Guttierez Moreno i ”Jag kallas Ernesto”. Hur kan ung kärlek spira när en måste anpassa sig till den väpnade kampens villkor?

Violeta Palukas och Teo Guttierez Moreno i ”Jag kallas Ernesto”. Hur kan ung kärlek spira när en måste anpassa sig till den väpnade kampens villkor? Foto: Folkets Bio

Film: Jag kallas Ernesto
Regi: Benjamín Ávila
Skådespelare: Teo Guttierez Moreno, Ernesto Alterio, Natalia Oreiro, César Troncosco, Cristina Banegas
Land: Argentina/Spanien/Brasilien
Längd: 110 minuter

Peronismen är ett specifikt argentinskt politiskt fenomen som är snårigt att reda ut men som har dominerat det politiska livet i landet i snart 75 år och som genom musikalen och filmen ”Evita” också nådde populärkulturen långt utanför Latinamerika.
Många, däribland den svenske historikern Henrik Arnstad placerar in peronismen i de fascistiska idéströmningarna under 1900-talet och menar att Juan Peróns samhällssystem, justicialismo, bär fascismens karaktäristiska drag och att rörelsens proletära inslag och antiimperialism, främst riktad mot USA och Storbritannien, inte förändrar detta faktum.

Juan Perón hade rest i Europa under tiden före andra världskriget och imponerats av Benito Mussolini och Adolf Hitlers samhällsbyggen i Italien och Tyskland. Argentina stod också nära axelmakterna under kriget men bröt 1944 med Japan och Nazityskland och förklarade 27 mars 1945 krig mot Tyskland och Japan. Efter kriget tog Juan och Eva Perón makten i Argentina och många nazister och fascister från Europa fick en tillflyktsort i Argentina. Bland de mest kända var Adolf Eichmann, som kidnappades av Mossad 1960 och ställdes inför rätta i Israel och där avrättades för sina brott, en rättegång som skildras i filmen ”Hannah Arendt”.

Här fanns också Ante Pavelic, ledare för Ustasja-regimen i Kroatien 1941-1945. Samtidigt som ansvariga för Förintelsen levde ett säkert liv i Argentina erkände landet Israel 1949 och Perón hade goda kontakter med den judiska befolkningsgruppen i Argentina.

Eva och Juan Perón.

Eva och Juan Perón.

1955 tvingades Juan Perón bort från presidentposten av militären och han flydde till Spanien, där Francisco Franco styrde med järnhand efter fascismens seger i inbördeskriget 1936-1939. Från exilen fortsatte peronismen att spela en nyckelroll i argentinsk politik och vid valet i mars 1973 vann Héctor Cámpora presidentposten. Han var vänsterperonist och kunde nu bereda vägen för Peróns hemkomst från Spanien. Över tre miljoner människor uppges ha samlats den 20 juni 1973 på flygplatsen i Buenos Aires för att hälsa Perón välkommen hem och snart kunde han åter inta presidentposten, denna gång med en ny fru, Isabel Perón som vicepresident.

Peronismen var en bred rörelse som bland annat byggde upp en stark fackföreningsrörelse och drog till sig en vänster som ställde sig utanför socialist- och kommunistpartierna. Inom peronismen fanns också AAA, Argentinas antikommunistiska allians, en högerextrem rörelse av dödspatruller som leddes av fascisten José López Rega, social välfärdsminister i Peróns regering.
När Juan Perón dör den 1 juli 1974 är landet på väg mot ett inbördeskrig. Isabel Perón leder tillsammans med López Rega ett krig mot vänstern inom och utanför peronismen. Vänsterperonisterna i Montoneros, uppkallade efter de hästburna miliser som på 1800-talet kämpade för det federala partiet under den tidens inbördeskrig, mördar militärer och företagsledare. ERP, från början den väpnade grenen av ett trotskistiskt parti, startar inspirerade av den kinesiska kulturrevolutionen och Che Guevaras misslyckade försök till revolution i Kongo och Bolivia ett uppror i den argentinska provinsen Tucumán. I det upproret stupar för övrigt svensken Svante Grände 1975, som hade varit biståndsarbetare i Chile före Augusto Pinochets kupp 1973.

Redan i förtexterna till Benjamín Ávilas film ”Jag kallas Ernesto” (Infancía clandestina) poängteras att detta är en film som bygger på verkliga händelser. I eftertexterna påminns vi om hur nära verkligheten och spelfilmen faktiskt är då vi ser de privata bilderna på Benjamín Ávilas mamma som försvann i oktober 1979 under ”det smutsiga kriget”. Det var ett krig där mellan 8 000 och 30 000 dödades eller ”försvann” innan Argentinas militärjunta 1983 avgick efter nederlaget i Falklandskriget. En av de som försvann var den svenska tonåringen Dagmar Hagelin som 1978 fördes bort på öppen gata i Buenos Aires och sedan mördades.

När militären i mars 1976 tog över makten i Argentina var gerillarörelserna på reträtt trots spektakulära operationer under 1975. Montoneros var organiserade som en strikt militär grupp och Charo/Cristina (Natalia Oreiro) och Daniel/Horacio (César Troncoso) har tillsammans med sonen Ernesto/Juan ( Teo Guttierez Moreno) 1975 skickats i exil till Kuba för att undkomma AAA:s terror. 1979, året efter att Argentina organiserade fotbolls-VM, beslutar Montoneros att inleda en kontraoffensiv och nu ska familjen, utökad med en nyfödd dotter, återvända till Buenos Aires för att under falska identiteter slåss mot militärstyret.

Här ska Ernesto gömma sig om militären kommer.

Här ska Ernesto gömma sig om militären kommer. Foto: Folkets Bio

Det är inte konstigt att denna film har blivit en stor publikframgång i Argentina, fått en rad priser vid filmfestivaler och dessutom var Argentinas Oscarsbidrag år 2013. Det är oerhört välspelat, där inte minst Teo Guttierez Moreno på ett briljant sätt gestaltar en 12-årings sätt att hantera den ständiga rädslan att bli avslöjad när han under falskt namn ska gå i skolan som vanliga ungdomar och också möter den första kärleken i María (Violeta Palukas). Här finns starka scener som när morbror Beto (Ernesto Alterio) ordnar födelsedagskalas och när mormor Amalia (Cristina Banegas) dyker upp och försöker övertala familjen att fly för att rädda sina liv. Det är också en film där musiken spelar en viktig roll och Benjamín Ávila bygger ett monument över 1970-talets tidsanda inom delar av vänstern med dess tro att förändringar kan komma genom väpnat uppror. Ávila tillägnar också sin film ”de som har behållit tron” och här finns sånger, vin och grillfester medan soldaterna i Montoneros ropar ”Perón eller döden. Leve vårt fosterland” vid minnesstunder för stupade kamrater.

Ávila väljer att inte komplicera det politiska. Priset är högt men det finns inget tvivel i det rättmätiga i Montoneros kamp, enda motsättningarna i gruppen finns genom morbror Betos krav på att det också ska ges plats till fest. Regissören har själv sagt att hans viktigaste filmiska referenser har varit barndomsskildringar som Emir Kustiricas ”När pappa var borta” och Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund”. Jag vill nog säga att Benjamín Ávilas film förtjänar en plats bredvid hans förebilder. Våldet som till sist brutalt drabbar filmens huvudperson skildras för övrigt genom serietidningsvärldens estetik vilket känns som en perfekt väg ut ur dilemmat att denna skildring av Argentinas mörkaste år skulle ha kunnat blivit beblandad med underhållningsvåldets stereotypa skildringar.

Det är en välgärning att även en svensk filmpublik nu har chansen att se denna välgjorda och starka skildring av argentinskt 1970-tal från en ung pojkes perspektiv.

Ulf B Andersson

Läs mer
På besök i helvetets korridorer (Amnesty Press 27 december 2007)

Tortyrcentralen blir museum i Argentina (Amnesty Press nr 1/2006)

filmer | 2013-10-11
Av: Ulf B Andersson