Ett vittnesmål om omskolningslägren i Xinjiang

Sayragul Sauytbay berättar i boken ”Ögonvittnet” om sina upplevelser som lärare i omskolningsläger i Xinjiang och flykten till Kazakstan när hon riskerar att själv bli fånge. Det är ett av få vittnesmål inifrån de läger där de senaste åren många uigurer, kazaker och andra muslimer har spärrats in av de kinesiska myndigheterna.

Sayragul Sauytbay när hon 2020 tilldelades International Women of Courage Award, ett pris som delas ut årligen av USA:s utrikesdepartement till modiga kvinnor runt om i världen. Foto: US Gov/Wikimedia

Bok: Ögonvittnet. Tvingad till arbete i Kinas helvetesläger – och flykten därifrån.
Författare: Sayragul Sauytbay och Alexandra Cavelius
Översättning: Lars Narin
Förlag: Narin förlag

Ett virus för tanken – det är rubriken för det avslutande stycket i boken Ögonvittnet. Där ger Sayragul Sauytbay en bild av hur den kinesiska regimen hanterade utbrottet av coronaviruset i slutet av 2019 och hur tester stoppades, statistik ändrades och vittnen tystades. Det är skrämmande men än mer skrämmande är det hon kallar den kinesiska regimens ”tankevirus” som utvecklats i regionen Xinjiang och som Sauytbay menar nu sprider sig över världen. De som smittas inser inte att frihet, fred och mänskliga rättigheter är allvarligt hotade ju mer inflytande det stormaktssträvande Kina får runt om i världen.

Ögonvittnet bygger på intervjuer som den tyska frilansjournalisten och författaren Alexandra Cavelius gjort med Sayragul Sauytbay, tillhörig den muslimska kazakiska minoriteten i Xinjiang. Sauytbay använder namnet Östturkestan, det namn som många motståndare till det kinesiska styret använder. Ett självständigt Östturkestan fanns 1933-1934 och 1944-1949 i delar av det som idag är regionen Xinjinag.

Sauytbay föddes 1976 i en liten by 750 kilometer från provinshuvudstaden Urümchi och hennes föräldrar var halvnomader. Fadern var även lärare och undervisade barnen i byn. Hon berättar målande om sin barndom, kazakiska traditioner och det fattiga men förhållandevis bra livet.

Så kommer 1980-talet och regionen börjar militariseras och befolkningens rörelsefrihet begränsas mer och mer. Fler och fler hankineser börjar flytta in som nybyggare och tar över olika verksamheter. Sauytbay utbildar sig till läkare men på grund av familjeomständigheter blir hon tvungen att lämna arbetet som läkare och omskolar sig till lärare och får en position som högre tjänsteperson. Hon gifter sig och får två barn.

Foto: Narin förlag.

Livet för familjen är bra, men det förändras snart. Sinifieringen av regionen intensifieras allt mer och nätet dras åt. Familjen bestämmer sig för att flytta till Kazakstan. Sayragul blir dock kvar i Kina då hon inte får ut sitt pass. När hon sedan i slutet av 2017 kallas in för att vara lärare i ett omskolningsläger börjar hennes helvetesresa. Beskrivningarna av vad hon upplevde där är fruktansvärda. Det handlar om fysisk och mental nedbrytning av människor, förfärande tortyr, människor som förs bort och aldrig återkommer.

Hennes detaljerade upplevelser från lägret är inte möjliga att verifiera men stämmer överens med de rapporter om förhållandena i lägren som kommit från bland andra Amnesty International och Human Rights Watch.

I mars 2018 får Sauytbay besked att hennes arbete i lägret är slut och hon ska återvända hem och fortsätta sitt arbete som rektor för förskolor. Dock får hon problem med att resten av familjen finns i Kazakstan och blivit medborgare där. Hon inser att hon riskerar att sändas tillbaka till något läger, den här gången som fånge, och bestämmer sig för att fly till Kazakstan. Men på grund av Kinas påtryckningar, inflytande och hot tvingas familjen att även lämna Kazakstan och befinner sig nu i Sverige. Inte ens här undkommer Sauytbay hoten. Telefonen ringer och någon säger ”tänk på dina barn....”. Men hon säger själv att hon aldrig kommer att sluta vittna.

Boken bygger som sagt på intervjuer men intervjuarens röst hörs aldrig utan Sauytbays egna ord och tankar flödar fritt. Kanske lite för fritt ibland, det är stort som smått som kommer med och jag tror boken hade mått bra av en liten stramare redaktörshand.

Andrea Bodekull
[email protected]

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 4/2021.

Läs också

Morocco: Detained Uyghur must not be transferred to China (Amnesty International 27 oktober 2021)

China: UN must act on Xinjiang atrocities after petition shows mass global outrage (Amnesty International 11 oktober 2021)

UN Rights Chief to Report on China’s Abuses in Xinjiang (Human Rights Watch 15 september 2021)

Kazakhstan: Researcher on Xinjiang Crimes Banned (Human Rights Watch 8 september 2021)

Läs mer om Xinjiang från Amnesty Press

Amnesty manifesterade mot omskolningsläger i Xinjiang (8 februari 2020)

En tom stol i Strasbourg (23 december 2019)

Fullsatt möte i Stockholm om situationen i Xinjiang (7 september 2019)

ALMEDALEN2019: ”Xinjiang är ett massivt övervakningssamhälle” (4 juli 2019)

Vittnesmål från ett kinesiskt omskolningsläger i Xinjiang (6 maj 2019)

Så skolas Kinas muslimer om (27 augusti 2018 – också i nummer 3/2019)

På flykt undan Kina (20 mars 2016 – också i nummer 1/2016)

Ökad spänning i Xinjiang (21 maj 2008 – också i nummer 2/2008)

Alla uigurers moder kämpar för sitt folks rättigheter (14 oktober 2005)