Rörelser som vill skapa ett annat USA

I USA finns det människor och rörelser som är engagerade för att skapa ett annat samhälle än det USA vi oftast möter i nyheter och filmkultur. Julia Lundberg och Christopher Holmbäck ger röst åt detta motstånd i ”Rörelser under ytan”. Oscar Westerholm tycker att det har blivit en intressant läsning men har frågetecken kring försöket att göra en gemensam berättelse från en rad olika personer.

Christopher Holmbäck och Julia Lundberg. Foto: Alexander Mahmoud

Bok: Rörelser under ytan: Reportage om USA:s nya folkrörelser
Författare: Julia Lundberg och Christopher Holmbäck
Förlag: Re:public förlag, 140 s.

Historien är mångskiktad och rör sig i flera lager samtidigt, tänker jag när jag läser Julia Lundbergs och Christopher Holmbäcks reportagebok Rörelser under ytan. Det finns inte bara en berättelse som innefattar allt, utan världen förstås bäst i termer av parallella händelseförlopp. Rörelser ger impulsen till motrörelser, motrörelser som i sin tur gör upphov till motrörelser som slutligen landar i något slags tillstånd av konvention. Havets yta är aldrig slät även om den för oss – när vi på avstånd betraktar den – framstår som spegelblank.

Boken handlar om berättande. Det är viktigt att se till vem det är som skriver historien, vem det är som har tolkningsföreträdet att säga vad vår ”gemensamma erfarenhet” handlar om och vem som är dess ”huvudperson”. Boken, som är kort, nästan som en broschyr, berättar om motkulturer i Amerika som vill ge upphov till nya, alternativa ekonomiska system, system som inte baseras på den kapitalistiska modellen utan som har som fundament en egalitär och ”ansvarstagande” decentraliserad ekonomi.

Vi får stifta bekantskap med familjer som trotsar oljebolagens suveränitet. Fångar som tagit upp kampen mot det ansvarslösa fängelsesystemet. Illegala flyktingar som tar sig över mexikanska gränsen till USA med risk för sina liv. Gamla orakel-liknande filosofer som sedan lång tid tillbaka arbetat för ett mer jämställt samhälle. Alla har de något gemensamt: de känner sig svikna av den glättiga ytan, samhällets mediala ansikte som säger att allt kommer att bli bra, att det kommer att lösa sig.

De har den motsatta erfarenheten. Det kommer inte bli bra, såvida de inte gör något själva. En av alla aktivister Lundberg och Holmbäck intervjuat säger: ”’Jag tänker inte nöja mig förrän vi brutit sönder det kapitalistiska systemet.’ Han pausar. ’Och den västerländska civilisationen med för den delen.’”

En av Rörelser under ytans främsta förtjänster är att den med ett lätt handlag gestaltar och lyfter fram frågeställningen om officiella och inofficiella historieskrivningar. Det övergripande resonemanget är lättbegripligt och varje stycke fyller sin funktion. Rytmen i framställningen känns väl avvägd. Intervjuer varvas utan att staka sig med mer ingående beskrivningar av det ekonomiska klimatet och resonemang om kulturella och ekonomiska förutsättningar för de olika proteströrelserna.

De mer gestaltande och berättande partierna, där vi får följa en persons vardag i vilken kampen mot samhällets förtryck är en självklar del, är stundom nästan poetiska i sin täthet. Jag kan efter avslutad läsning fortfarande slås av tanken, eller snarare bilden, av aktivister som lägger ut förnödenheter i öknen mellan USA och Mexiko. Det är en bild som får med mycket av den grundläggande problematik som boken beskriver. Handlingarna utmynnar inte alltid i en konkret förändring, men att någon överhuvudtaget gör något, begår en handling av trots och/eller välvilja, blir till det som i längden betyder något. En nästan existentiell kamp.

Jag kommer också att tänka på hur det i slutet av boken beskrivs hur några aktivister (för en annan förening eller rörelse) pendlar närmare 6-8 timmar om dagen för att hålla igång studiecirklar för arbetare i olika delstater.

Texten har också fina skildringar av naturen, angränsande till naturromantik: ”Märkliga träd, blad och mossor dog och bildade en tuggtobaksliknande massa som pressades till hyperkoncentrerad energi. Några hundra miljoner år senare reste sig bergen och täcktes av blandskogar, innan den svarta stenen skulle komma att rucka bergen och människorna som levde här i grunden.”

Författarna har en övervägande socioekonomisk analys av problemen som framställs. De skriver: ”Många av de rörelser och människor som framträder i den här boken landar till sist – på ett eller annat sätt – i ett grundproblem som kan sammanfattas i ett ord: ekonomi.” Men jag tycker att diskussionen – om vi ens kan kalla det för diskussion – är lite tunn.

Ibland kan jag uppleva att texten förutsätter lite för mycket förkunskap om amerikansk kultur- och samhällshistoria hos läsaren, även om jag kan se att den är riktad till en publik som redan är insatt i frågorna. Det är en intressant och givande läsning, men jag tycker också att texten ger sken av att besvara fler frågor än vad den faktiskt gör.

Rörelser under ytan. Foto: Re:public förlag

Min främsta kritik skulle vara att de tar sig friheter att skriva fram en gemensam berättelse för grupper som, ur en annan vinkel, kanske inte skulle ha något med varandra att göra. Blir det inte en motsägelse att tränga ihop alla grupper som ifrågasätter den övergripande berättelsen inom en berättelse som de själva inte skrivit? Har Holmbäck och Lundberg rätten att berätta en historia av denna uppsjö olika berättelser? Mycket hade kunnat ursäktas om ett metaperspektiv hade inkluderats i texten, om författarna förde något slags resonemang om berättande och deras tolkning av skeendena.

Vid flera tillfällen beskriver också författarna skeenden som de omöjligen kan ha någon kunskap om. Till exempel inre tankar och känslor hos personer. Det rör sig med andra ord om litterära grepp som jag tycker hade kunnat legitimeras med några enkla penseldrag som belyser att det handlar om författarnas tolkning, men detta utelämnas mystiskt nog.

Även om själva huvudsyftet med reportaget är att lyfta fram de som sällan får komma till tals, blir det ändå problematiskt när ”de andra”, det vill säga de som sitter på makten, under hela tiden beskrivs som en anhopning av typer som tillsammans bilder jättelika avpersonifierade maktmaskiner. Jag hade gärna sett ett mer nyanserat förhållningssätt här, men jag begriper att det snara utrymmet författarna behövt disponera över kommer med ett flertal begränsningar.

Med det sagt har jag ändå som läsare fått en kortfattad (men kärnfull) beskrivning av motstånd och motkultur. Viktiga tänkare, som exempelvis Angela Davis, skymtas i periferin, men tar aldrig upp utrymme. Det är snarare personer vars namn inte står med i historieböckerna som lyfts fram. Detta är en av bokens klara styrkor.

Boken har många förtjänster, inte minst är den tydlig med vad dess egentliga syfte är: förändring. ”Varje dag i de flesta amerikaners liv bjuder alltså på möjligheten att välja vilken typ av ekonomi man vill stötta, vara del av att förändra. Men många använder inte dessa möjligheter, eller känner ens till dem. Hur ska fler bli medvetna och engagerade?”

Jag tror svaret ligger i att berätta historier. Ärliga, sanna historier.

Oscar Westerholm
[email protected]