Den svenska vapenhandelns pris

böcker | 2011-01-08

Nils Resare
Mutor, makt och bistånd - Jas och Sydafrikaaffären
Natur & Kultur

Nils Resare hade kunnat skriva en thriller i John Grisham-anda utifrån den i höst publicerade i "Mutor, makt och bistånd - Jas och Sydafrikaaffären". Alla ingredienser passar genren: internationell vapenhandel, ökänd smugglare, mutor, korruption, polisiärt samarbete och till och med misstänkt mord. Men detta är inte fiktion. Detta är historien om hur Sverige sålde 28 Jas Gripen flygplan till Sydafrika.

För många är säkert minnesbilden av Sveriges Sydafrikaaffär på 1990-talet synonym med mediernas rapportering av den totalt floppade konserten den 20 november 1999. Flera stora svenska artister flögs ner men endast tre betalande personer kom som publik. Så pinsamt. Men det var bara, som amerikanerna säger, toppen av isberget. Efter att ha läst Nils Resares cirka 200 sidor långa redogörelse är pinsamheten och skammen total. Sverige är visserligen ingen duvunge i vapenhandelns gökbo - Boforsskandalen i Indien på 1980-talet lever kvar i många svenskars minne. Men just Jas-affären lägger ett smutsigt ok över hela den solidaritetskamp med sydafrikanska folket som Sverige förde under apartheidåren. Detta är en otrevlig resa in i det svenska samvetet.

Sydafrika efter apartheid. En ny demokrati som trots ett slitet försvar ändå inte lider av något hot från grannländerna men vars regering bestämmer sig för att rusta upp militären. Ett stort land med en befolkning som lider av ett eskalerande problem – spridningen av hiv, men där pengar saknas för att ge tillgodose behovet av de livsnödvändiga bromsmedicinerna. På andra sidan jordklotet – Sverige. En äldre demokrati som måste försöka sälja sin enorma och dittills misslyckade satsning på Jas Gripen. I dragkampen mellan olika länder om det sydafrikanska vapenkontraktet vinner Sverige efter förhandlingar om gigantiska summor pengar i så kallade motköp (”offsets”). Det handlar om miljardtals kronor och löften om tusentals nya jobb i Sydafrika.

Flera medier har rapporterat om Sydafrikaaffären. Uppdrag granskning hade i SVT en uppmärksammad dokumentärserie och Nils Resare var en av journalisterna som skrev artiklar om ämnet. I Rapport, januari 2009, kommenterade den sydafrikanska nobelpristagaren och ärkebiskopen Desmond Tutu affären följande: ”Sverige stödde oss i vår frihetskamp. Ni skulle ha fortsatt att vara våra vänner … Ni höll fram mutorna som en morot … Den svenska regeringen borde ta tillbaka Gripen och betala tillbaka pengarna: Ut med sanningen, säg som det är! Be sen om ursäkt och säg, ja vi var hänsynslösa. Vi utnyttjade människor som var lättpåverkade, för våra egna syften”.

Detta är en komplicerad historia. I första kapitlet gör Nils Resare, som har femton års erfarenhet av undersökande journalistik, en helhetsbild så att läsaren trots de många olika turerna har en chans att hänga med. För det som börjar med att det svenska företaget, Saab, som utvecklat Jas-planen använder det brittiska företaget British Aerospace, BAE, för att sälja krigsmaterialet leder snart till rykten om mutor och eventuella oegentligheter med statskassan, både i Sydafrika och i Sverige.

Berättelsen böljar fram tack vare upplägget och ett rakt språk. Kapitlen delas upp främst på de olika huvudaktörernas roller. Redan efter några sidor blev jag emotionellt engagerad och ilsket nyfiken. Samtidigt som jag inte ville läsa mera, för efter ett tag fasade jag inför vilka nya uppgifter som kunde komma fram, så kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.

Författaren är övertygad om att felaktigheter begicks i samband med försäljningen av planen och driver sin tes med klarhet. Nils Resares (dristas jag att skriva) sakframställan är trovärdig. Uppgift efter uppgift staplas på varandra och de motargument som kommer fram snarare fäller än friar. Det skulle inte bara vara oerhört intressant att få uppgifterna emotsagda. Om Nils Resares version är den rätta borde det vara av största vikt att Sveriges befolkning får veta vad skattepengarna går till.

Dessvärre krymper hoppet om att sanningen någonsin ska komma fram. I Sverige gjordes en utredning. Den numera pensionerade chefsåklagaren Christer van der Kwasts utredningsgrupp bestod av två och en halv personer. Utöver de futtiga resurser som tilldelades så utgjorde också den dåvarande preskribtionstiden för mutbrott också ett problem. Preskribtionstiden var bara fem år (har förlängts sedan dess) vilket gjorde att alla uppgifter inte gick att gå vidare med. Också i Sydafrika och i England har utredningar gjorts och vissa framsteg nåddes men även dessa har stoppats. Enligt Nils Resare har politiker lyckats lägga locket på.

Fotnot: Sveriges mutlagstiftning har kritiserats av både Europarådet och OECD.

Emilie Holmstrand

böcker | 2011-01-08