Ett mordfall i ett land utan fungerande rättssystem

Morten A. Strøksnes, född 1965, är norsk författare och journalist.

Han har tidigare skrivit fem böcker. Foto: Hannah Helseth

Sedan 2009 sitter två norska medborgare i fängelse i Kongo dömda till döden för att ha mördat sin chaufför, Abedi Kasongo. Den norske journalisten försöker i ”Ett mord i Kongo” att hitta sanningen bakom mordfallet. Det visar sig vara en svår uppgift att få fram svar på frågetecknen.

Morten A. Strøksnes
Ett mord i Kongo
Översättning: Emeli André
Leopard förlag 2012

Abedi Kasongo skjuts till döds i Demokratiska republiken Kongo den 5 maj 2009. På kvällen sätter han sig i en bil för att köra två norrmän genom djungeln på väg mot Uganda. Med på resan finns två andra kongoleser. Bilen stannar, norrmännen tar en kisspaus. Plötsligt viner skotten i luften och chauffören blir dödad. Ingen av de andra passagerarna skadas eller dör, ingen annan har setts på platsen. Norrmännen, Joshua French och Tjostolv Moland, tillfångatas efter ett flyktförsök och döms förutom för mord även för spionage och terrorism i en alltigenom bristfällig rättegång. Straffet blir döden.

En tid senare reser den norska journalisten Morten A. Strøksnes till Kisangani i norra Kongo där norrmännen påbörjade sin resa, för att följa i deras fotspår och reda ut vad som egentligen hände den där mörka natten på en landsväg mitt i djungeln. Hade norrmännen blivit utsatta för ett väpnat rånförsök, hade någon gillrat en fälla för att komma åt deras eventuella skumraskaffärer, eller var de kanske skyldiga – och vad hade de i så fall för motiv?

Strøksnes berättelse och iscensättning av händelserna sammanvävs med hans egna ibland dramatiska upplevelser under tiden i Kongo och blir till en spännande historia som spänner över mer än bara fallet French/Moland. Norges koloniala historia i Kongo med många norska sjömän och missionärer på uppdrag, utgör en fond till den historia som berättas. Det kongolesiska samhällets arv från kolonialtiden sätter berättelsen i ett sammanhang och ökar förståelsen för en bild av dagens Kongo, i vilket ingenting tycks fungera riktigt som det ska.

Strøksnes penna flyter lätt fram över sidorna och han lyckas på ett bra sätt bringa reda i de olika förvirrande turerna i fallet, även om det händer att jag tappar bort mig och tvingas gå tillbaka för att kolla upp något. Det är en suggestiv berättelse, skickligt dramaturgiskt uppbyggd. Strøksnes nystar upp ledtrådarna i vad som närapå framstår som en deckare snarare än ett verkligt och pågående rättsfall. Jag skulle vilja se den läsare som inte hoppas på att Strøksnes som en annan Ture Sventon ska lyckas få fram just det där beviset - en glömd vapenhylsa, ett ljugande vittne, ett undangömt dokument – som polisen förbisett och som bevisar norrmännens skuld eller oskuld. Men det intrikata pusslet av händelser och påståenden är allt annat än entydigt. Strøksnes tvingas gradvis inse att det är alltför många motsägelser i de ”fakta” han får fram för att En sanning, Ett händelseförlopp eller En skyldig, ska kunna kunna fastställas. Han är trots allt ingen privatdetektiv.

Istället kan boken läsas som en intressant studie i följderna vad kolonialism, korruption och år av konflikt kan göra med både ett land, ett folk och i mötet mellan två kulturer. Men utöver att betrakta kolonialismens följder för Kongo belyser den även dess spår i västvärlden. Indirekt säger den en del om hur en ny ”upptäcksresande” vit medelklass reser runt världen med en uppsjö av syften av skiftande karaktär, många utöver någon sorts ”vanlig turism”.

Att French och Moland uppenbarligen hade syften bortom turism – med vad som inte alla gånger verkar ha varit rent mjöl i påsen – gör dem däremot inte automatiskt till mördare. En av bokens styrkor är just att Strøksnes inte sätter sig till doms över French och Moland samtidigt som han inte heller idealiserar dem. När han vrider och vänder på sina intryck av dem och de nya uppgifter han allteftersom får fram om dem, finner jag mig själv som läsare göra samma mentala tankeexperiment. Det ger berättelsen en ytterligare dimension att läsaren får fundera över frågor som vad ens förutfattade meningar om klass, hudfärg, kultur, kön, värderingar med mera, gör för den inställning man skapar till den historia som berättas och de två personer som står i fokus.

Det finns dock störande element. Ibland har författaren en tendens att uttrycka sig svepande så att något framstår som ett faktum, medan det i själva verket är hans egen slutsats. Rader som inger en känsla av att Strøksnes genom den relation han skapat till norrmännen vid sina besök i fängelset, kommit dem så nära att han vet vad de avsåg, kände och tänkte med vissa handlingar. Nästan obemärkt glider uttryck som ”De ville överskrida fler gränser” förbi, och låter läsaren förstå att detta är sanningen trots att inget i texten antyder att det skulle vara mer än författarens egen, högst personliga tolkning.

Den typen av subtilt manipulativa formuleringar är kanske inte något mer än ett hyfsat vanligt förekommande journalistiskt grepp för att öka spänningen och bidra till att skapa en känsla av intimitet med huvudpersonerna. Möjligen menar författaren att han faktiskt vet detta trots att han inte ger något egentligt belägg för det och istället lämnar det osagt för att få texten att flyta bättre.

Strøksnes desarmerar dock effektivt just sådana invändningar genom sin återupprepade självreflektion boken igenom med tankegångar som ”Kanske inbillade jag mig alltihop och började leva mig in för mycket i en roll där jag inte hörde hemma, som utredare eller privatdetektiv med fantastiska förmågor att tolka små spår och signaler och dra slutsatser ifrån dem.” Så lyckas han pö om pö få även min skepsis att falla.

Allt eftersom berättelsen går förstår vi till sist att vi inte kommer att få några svar, åtminstone inte på knäckfrågan om vad som faktiskt hände och vem som avfyrade det dödande skottet mot Abedi Kasongo. Det är som om någon hällt hälften av pusselbitarna från ett pussel och hälften av bitarna från ett annat pussel, i en och samma ask. Det blir två oförenliga bilder och ingenstans tycks de pusselbitar finnas som fogar ihop dem till en. Kanske får vi se hela (den ena) bilden om French och Moland en dag släpps fria och kan berätta sin egen historia. I dagsläget sitter de dock kvar fängslade utan tecken på att de skulle bli vare sig frikända, benådade eller avrättade.

När jag slutligen stänger igen bokens pärmar är det med en framväxande insikt större än den otillfredsställelse jag initialt känner över att inte få de svar jag så gärna vill ha: Egentligen spelar det ingen roll huruvida French och Moland är skyldiga eller inte, eftersom deras utsikter att få en rättvis rättegång är obefintliga. Den rättsliga grundprincipen att man är oskyldig tills motsatsen kunnat bevisas, är skäl nog att släppa dem fria. Abedi Kasongo kommer dessvärre inte tillbaka till livet oavsett vem som är skyldig.

Historien om de två norrmännens färd genom mörkrets hjärta blir så en tragisk påminnelse om vad som kan hända när pulsådern i varje land, rättssystemet, ruttnar inifrån och drar med sig inte bara enskilda drabbade, utan ett helt land, i sitt fall.

Hannah Laustiola