Första stegen mot rättvisa i Guatemala

Reportage | 2011-11-14
Även publicerad i AmnestyPress #4/2011

Byn Plan de Sánchez i Rabinal, Baja Verapaz,
drabbades hårt av en av det guatemalanska
inbördeskrigets hundratals massakrer.

– 1980 började militären patrullera här. Året efter började dödandet och försvinnandena och 1982 kom massakrerna, berättar Domingo Raymundo Cobo, maya ixil från en by i Nebaj, regionen Quiché.
Han är en av de miljontals guatemalaner som fick ta till flykten, gå i exil eller gömma sig i bergen när militärstatens terror löpte amok under början av 1980-talet.
Den 15 augusti 1982 levde Domingo och hela hans familj redan delvis gömda i bergen. De satt i en liten stuga och åt tortillas, bönor och drack en skvätt kaffe till frukost, när soldaterna kom.

Domingo, som skiljdes från familjen när de flydde vidare upp i skogen, hörde på avstånd hur militärern sköt. De tjoade och skrattade över att ha dödat fler, som de sade, gerillafolk. Dagen efter, bland de stolta majsplantorna på ett av fälten, hittade Domingo alla kropparna.
– Jag bara grät, skrek och ropade. Efter flera timmar svarade till slut en av mina bröder. Han hade också klarat sig, men berättade att alla andra hade dött, berättar Domingo.

Över 30 människor från trakten dog i massakern vid byn San Francisco Javier. Bland de döda fanns Domingos pappa, mamma, treåriga lillebror, hans hustru och deras 10-månaders baby.

Salvador Jerónimo Sánchez, maya achí och en av få
överlevande efter massakern i Plan de Sanchez, inne
i minneskapellet. På väggarna står namnen på samtliga
offer som ligger begravda under kapellet upptecknade.

Hur började egentligen folkmordet i Guatemala?
Kanske kan man säga att fröet alltid har funnits där. I Guatemalas koloniala arv, antidemokratiska natur och de djupa klyftor som präglar hela det ekonomiska, politiska, kulturella och sociala livet i landet.

1954 tog militären i Guatemala makten genom en USA-stödd statskupp, vilket inledde mer än fyra våldsamma decennier av militärstyre, inbördeskrig och massiva övergrepp. Repressionen, rasismen och paranoian fick sin kulmen 1981–83.
Guatemalas mayafolk utpekades svepande som gerillans allierade och med den brända jordens taktik utplånades hela områden med jakten på gerillan som ständigt alibi. Byar bombades, odlingar förstördes, hus brändes. Folk kidnappades och hittades aldrig igen. De torterades och utsattes för sexuellt våld. Och i många byar förekom massakrer.

Pedro Marcos höll sig gömd uppe i bergen den tidiga morgon som militärerna
gick in i hans by Vivitz i Nebaj och dödade 18 människor__.

Det kom att dröja till 1996 innan ett fredsavtal kom till stånd. Genom avtalet tillsattes en FN-sanktionerad sanningskommission, Historical Clarification Commission, CEH. I sin rapport Guatemala: Memory of Silence, publicerad 1999, konstaterade CEH att mer än 200 000 människor dödades eller försvann under inbördeskriget. 83 procent av dem var av maya-härkomst. Staten och dess paramilitära allierade var ansvariga för 93 procent av övergreppen.
CEH räknade till 626 massakrer, majoriteten begångna under det tidiga 1980-talet. CEH konstaterade också, efter att närmare ha studerat fyra geografiska områden, hem för ett antal mayafolk, att den guatemalanska staten begick folkmordshandlingar.

Bara i maya ixil-folkets område, där Domingo Raymundo Cobo och hans familj bodde, dog eller försvann 15 procent av invånarna som direkt följd av förföljelserna under 1982–83. 70–90 procent av byarna förstördes.
Ett annat område som drabbades hårt var området Rabinal, hem för bland annat maya achí, i regionen Baja Verapaz.
Här balanserar den lilla byn Plan de Sánchez högst uppe på en smal bergskam mellan bön-, majs- och fruktodlingar i ett grönt, dramatiskt brant landskap. På söndagseftermiddagen den 18 juli 1982, en solig dag i persikornas skördetid, stod Salvador Jerónimo Sánchez, då 15 år gammal, bakom ett stort träd på en av kullarna och hörde hur hans familj skrek av skräck när militären sköt ihjäl dem.

Våra döda hade samma rätt som oss att leva, men
militären ville annorlunda, säger, Benjamin Manuel Jerónimo.

Längre ner i sluttningen låg Benjamin Manuel Jerónimo och tryckte tillsammans med sin bror Juan Manuel. Även de hörde allt. Skotten. Skriken. Hur deras anhöriga bad om att bli skonade. Sedan ljudet av de två granaterna som militärerna kastade in i huset där människor hade samlats upp.
Det blev tyst. Sedan satte militärerna eld på huset och kropparna därinne, och fortsatte till ett annat hus. Där hade de stängt in byns ungdomar som de torterade, våldtog och sedan sköt ihjäl.
268 människor, från Plan de Sánchez och byar och gårdar runtomkring, mördades under massakern efter misstankar om att byn stödde gerillan.
– Vi tappade hoppet om att överleva, hoppet om en framtid. Vi kunde inte jobba eller bruka jorden, militären hade förstört allt. Vi blev osams, skyllde på oss själva och varandra för massakern. Vi blev sjuka av sorgen, säger Benjamin.
Idag tar de sin roll som överlevande på stort allvar.
– Militären ville eliminera oss alla den där dagen. Vi är kvar här för att kunna berätta vad som hände och kämpa så att våra döda får upprättelse, säger Benjamin.

Det rättsliga efterspelet till inbördeskrigets övergrepp går trögt – men det går framåt. Med stort mod har överlevande och anhöriga pockat på uppmärksamhet och nu börjar muren av straffrihet brytas ner.
I augusti i år kom, efter påtryckningar från interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, CIDH, en av de första domarna för en massaker.
I december 1982 dödade ett 40-tal soldater 201 människor i byn Dos Erres i Guatemalas nordligaste provins Petén. Fyra av soldaterna, alla medlemmar av den ökända guatemalanska specialstyrkan kaibiles, dömdes till 6 060 år i fängelse vardera: 30 års fängelse för var och en av de 201 människorna som förlorade livet i massakern, plus 30 år för brott mot mänskligheten.

Massakern i Plan de Sánchez står näst på tur. 2004 dömdes den guatemalanska staten för Plan de Sánchez-massakern i CIDH, vilket bland annat innebär skyldigheter för staten att ersätta offren, be om ursäkt – och utreda fallet på hemmaplan. Fyra personer från de paramilitära styrkorna PAC och en militär befälhavare sitter nu häktade. I november väntas en domstol avgöra om fallet går vidare till rättegång eller inte.

Ett par av inbördeskrigets 45 000-50 000 försvinnanden har också gått till domstol. 2009 dömdes Felipe Cusanero, då medlem i regeringens bymilis, till 150 års fängelse för sex personers påtvingande försvinnanden i byn Choatalum 1982-84. Sedan dess har ytterligare tre försvinnanden gällande sammanlagt tio människor lett till fällande domar.

Det verkliga paradigmfallet är dock folkmordet mot maya ixil-folket. Efter nästan tio års arbete för överlevarorganisationen AJR och människorättscentret CALDH greps Hector Lopez Fuentes i juni i år. Den 81-årige tidigare ministern och generalen är anklagad för folkmord på maya ixil-folket och brott mot mänskligheten.
Guatemalas juridiska kvarnar mal långsamt. Det är fortfarande osäkert om fallet går till rättegång eller inte. Men om så sker, blir det Guatemalas och hela den amerikanska kontinentens första folkmordsfall. Det blir även det första fallet i Guatemala där en tidigare minister, dessutom militär av högre rang, står åtalad.

Vi var tvungna att vara tysta så länge om det som hänt
under kriget. Men nu när folk bryter tystnaden vågar fler
börja prata. De här första rättsfallen öppnar för ännu fler
fall, säger Alejandra Castillo på människorättscentret CALDH.

De nu åtalade eller redan dömda militärerna och paramilitärerna är inte de enda som riskerar att ställas inför rätta när inbördeskrigets övergrepp nu sakta nystas upp.
– Efter Lopez Fuentes kommer vi att försöka ställa Efraín Ríos Montt, militärdiktator 1982–83, och försvarsministern och Óscar Humberto Mejía Victores inför rätta, säger Alejandra Castillo på människorättscentret CALDH.

Óscar Humberto Mejía Victores var president 1983–1986 och efterlystes den 14 oktober då han uppenbarligen tagit till flykten för att undgå åtal.
– Guatemala är ett land som fortfarande behöver göra rent sina sår. Vi måste inte döma för varenda massaker för att skapa rättvisa, men staten måste erkänna vad som faktiskt hände, påpekar Alejandra Castillo.

Text och bild: Elisabeth Terenius

Fotnot: 1999 inleddes en folkmordsprocess rörande Guatemala i spansk domstol. År 2006 utfärdades en arresteringsorder på Ríos Montt och sju andra högt uppsatta personer från 1982-83. Ingen av dem har hittills utlämnats av Guatemala.

Reportage | 2011-11-14
Även publicerad i AmnestyPress #4/2011