Tack och farväl!

Med nummer 4/2023 gör chefredaktör Ulf B Andersson sitt sista nummer. I ledaren reflekterar han över förhoppningsfulla artiklar i tidningen och minns några möten.

Den indonesiske människorättsförsvararen Munir mördades 2004 med arsenik på ett flyg till Amsterdam. Foto: Wikimedia

Det här blir mitt sista nummer av Amnesty Press då det är dags för pension och att lämna över till Ira Mallik, min efterträdare som chefredaktör. Det har blivit många utgåvor sedan jag började som vikarierande redaktör 2001 och efter några vändor blev fast anställd 2005.

När jag bläddrar i det första numret jag gjorde, nummer 1/2001, blir det en dyster påminnelse om förhoppningar som inte har infriats. Ingångsreportaget handlar om Kuba under ett hårdnande förtryck. Dåvarande generalsekreteraren Carl Söderbergh skriver i en krönika under rubriken ”Ett hån mot de mänskliga rättigheterna” om sin resa till Israel och Palestina. Det rapporteras om en försiktig optimism i Syrien där Bashar al-Assad tillträtt som president efter faderns död och politiska fångar har släppts. Den indonesiske människorättsförsvararen Munir, som i december 2000 besökte svenska Amnesty när han var i Stockholm för att hämta Right Livelihood-priset, intervjuas. Den 7 september 2004 giftmördades han under en flygresa från Jakarta till Amsterdam.

Tidningen har strävat efter att ge röst åt både ”vanliga” människor och människorättskämpar i främst länder som inte är i fokus för övriga medier. Tyvärr är det ofta en dyster bild av verkligheten som har getts även om det har funnits en strävan att också lyfta fram positiva exempel.

Jag har under dessa år haft ett stimulerande samarbete med alla skribenter och fotografer som fyllt tidningens sidor med ett innehåll som ofta har uppskattats av läsarna. Ett samarbete med redaktörerna för Amnestytidningar i Danmark, Finland, Norge och Tyskland har lett till artiklar inifrån fånglägret på Guantánamo, berättelser om kampen för rättvisa efter brotten i Syrien och abortfrågan i Färöarna. Tyvärr har de tre förstnämnda länderna inte längre några Amnestytidningar.

Det bör också noteras att jag har arbetat under fyra olika generalsekreterare för svenska Amnesty som alla förstått varför det behövs en tidning som styrs av journalistiska principer och inte organisationens informationsbehov.

Jag vill tacka alla läsare och grupper som under åren kommit med uppmuntran och stöd, och ibland kritiska synpunkter. Och grupp 160 ska veta att det värmer ett redaktörshjärta att få ett diplom för ”saklig och objektiv rapportering som både är klargörande för aktivisterna och entusiasmerande genom att den lägger grunden för ett bättre Amnestyarbete”. Tack och farväl!

Ulf B Andersson

Epilog

Under mina år med Amnesty Press finns det ju många möten som har gett bestående minnen. Att se Ahmed Agiza i talarstolen på Amnestys årsmöte i Sunne 2013 var en påminnelse om att även Sverige gör sig skyldigt till övergrepp mot mänskliga rättigheter.
I december 2001 hade Sverige överlämnat Ahmed Agiza till amerikanska och egyptiska agenter på Bromma flygplats som flög honom till tortyr i Egypten tillsammans med Mohammed Alzery.

Anna Politkovskaja besöker Sundsvall i mars 2006. Den 7 oktober 2006 mördades hon i Moskva. Foto: Ulf B Andersson

TV4-programmet ”Kalla Fakta” kunde i maj 2004 avslöja det skändliga agerandet från den svenska regeringen och det blev en påminnelse om vikten av granskande journalistik.

Den ryska journalisten Anna Politkovskajas rapportering i Novaja Gazeta om den ryska krigföringen i Tjetjenien fick världsomfattande uppmärksamhet och hon gjorde flera besök i Sverige. Att lyssna på henne var alltid en skakande upplevelse och hon fick den 7 oktober 2006 plikta med sitt liv då hon mördades vid sin bostad i Moskva.

I januari 2004 besökte jag Minsk, huvudstad i Belarus, för att bevaka en konferens om mänskliga rättigheter som landets ledande människorättsorganisation Vjasna arrangerade.

Myndigheterna såg i sista stund till att konferensen inte kunde hållas som planerat på ett hotell i Minsk. Vjasna lyckades dock hitta en gammal postsovjetisk semesteranläggning i skogarna utanför Minsk och ett 100-tal deltagare kördes ut i bussar för att under några dagar diskutera situationen i Belarus och grannländerna.

En udda plats för en människorättskonferens i Minsk. Foto: Ulf B Andersson

Det var svårt att inte bli imponerad av Ales Bialiatski, grundare av Vjasna. Jag har sedan haft förmånen att träffa honom vid besök i Stockholm och han har förekommit i Amnesty Press ett antal gånger. När han intervjuades av Vera Häggblom i nummer 4/2020 sade han att ”Så här illa har det inte varit sedan Stalintiden”.

Ales Bialiatski intervjuad i nummer 4/2020. Foto: Amnesty Press

Han har både avtjänat fängelsestraff och fått en rad priser, senast Nobels fredspris 2022. Priset kunde han dock inte hämta i Oslo då han greps i juli 2021. I mars 2023 dömdes han till tio års fängelse för ekonomisk brottslighet.

Ulf B Andersson