Sydafrikas kvinnor vill göra sin röst hörd

Det är dags för de sydafrikanska kvinnorna att ta plats som berättare av sin egen historia. Dikterna måste skrivas, sångerna måste sjungas och filmerna måste göras. Kvinnorna i projektet Sisters Post Apartheid berättade i torsdags för sina svenska systrar (och några bröder) om hopp och gemenskap i ett land av våld och fattigdom.

Emma Johansson från Amnesty Press var där.

I Sydafrika våldtas en kvinna var 26:e sekund. Våldet mot kvinnor är oerhört utbrett och när kvinnorna nu börjar att tala rullar den ena efter den andra smärtsamma historien upp. Det sexualiserade våldet riktas även mot barnen. I svenska tidningar har det den senaste tiden stått att läsa fruktansvärda berättelser om våldtagna spädbarn.

I veckan har 14 sydafrikanska kvinnor varit i Stockholm inom ramen för projektet ” Sisters Post Apartheid ” , ett samarrangemang mellan svenska PEN, tidningen Bang och ABF. Kvinnorna arbetar alla med sociala frågor i någon form - som socialarbetare, poeter, pjäsförfattare - och har varit i Sverige för att träffa sina svenska kollegor.

När de på torsdagskvällen stod på scenen på Södra Teatern i Stockholm var det för att berätta några av sina historier. Författaren Hanna Olsson uppmanade publiken att låta de sydafrikanska kvinnorna stärka oss. ”Den tid är slut då Sverige trodde sig ha svaren och spred dem i världen. Nu är det dags för oss att lyssna på de svar som kvinnorna i Sydafrika själva kommit fram till”.

Dramatikern Magi Noninzi Williams hade regisserat en föreställning med sånger, dikter och utdrag ur pjäser, allt skrivet av sydafrikanska kvinnor. Det var en omtumlande historia gjord av tårar och blod, förnedring och förtryck men som framfördes med budskap om styrka och hopp.

– Vi kämpar för att ge kvinnor, framförallt svarta kvinnor, röster som författare istället för objekt, sa Carnita Ernest, forskare vid Centrum för studier av våld och försoning och som arbetat med sanningskommissionen i Sydafrika.

Våld mot kvinnor är inte det enda problem som Sydafrika brottas med. Istället ingår det i en komplex bild tillsammans med en utbredd fattigdom, stor brist på läkemedel och en eskalerande hiv-epidemi.

TV-producenten Lebo Ramafoko,
en av 14 sydafrikanska kvinnor
som har gästat Sverige.
Hon tycker att medierna
är för konservativa.
Foto: Emma Johansson

Apartheidsystemet är krossat men Sydafrika är fortfarande ett delat land.

– Vårt land har ett stort behov av läkning, säger tv-producenten Lebo Ramafoko när vi träffas några dagar innan det offentliga framträdandet på Södra Teatern.
Själv sätter hon stor tilltro till kyrkan som en samlande och helande kraft, även om hon säger att kyrkan visserligen aldrig helhjärtat har stöttat kvinnorna.

– Budskapet från kyrkan till kvinnor har varit konservativt. Även om de kommit för att få hjälp för att deras män misshandlar dem har de uppmanats att stanna kvar i förhållandet, ”tills döden skiljer oss åt” som det står skrivet. Även medierna är alltför konservativa, anser Lebo Ramafoko.

Det finns många historier som aldrig berättats, som måste berättas. Kvinnliga regissörer har svårt att få finansiering för att göra filmer om sina erfarenheter. Överhuvudtaget har den samhällskommenterande kulturen hamnat i bakgrunden, tycker Lebo Ramafoko:
– Vi måste utmana tittarnas intellekt, men nu används ursäkten att samhället inte är redo. Men hur kan de vara redo om de inte sett något som utmanar deras föreställningar?

Det är en tid av återanpassning i Sydafrika och Lebo Ramafoko låter förstå att många är vilsna.

Kvinnorörelsen som var mycket stark under kampen mot apartheid har enligt henne tappat i styrka. De kämpar nu för att finna en ny väg i ett fritt land.

– Patriarkatet i vårt samhälle har inte bara betytt att det är män som styr i parlamentet, utan att kvinnor inte fått något stöd på någon nivå i samhället. Jag önskar att kvinnorörelsen reser sig igen. Vi måste respektera att vi har olika behov, men ändå finna det som binder oss samman.

Text: Emma Johansson
[email protected]