Närmare sanningen om massakern vid justitiepalatset 1985

Klockan var 11.40 den 6 november 1985 när 35 medlemmar av gerillagruppen M-19 inledde sin ockupation av justitiepalatset vid Bolívartorget i den colombianska huvudstaden Bogotá. Inne i byggnaden fanns fler än 300 personer. Inom 25 minuter hade polis och militär inlett en belägring av palatset. Ett hundratal personer dödades i det drama som följde. I april 2009 ska en sanningskommission ha utrett händelserna, rapporterar nyhetsbyrån IPS.

M-19-gerillan ville utmana den dåvarande presidenten Belisario Betancur, som hade brutit den vapenvila som undertecknats året innan. Gerillan ville få igång fredsförhandlingarna igen, men också stoppa planerna på utlämningar av colombianska medborgare till USA.
Enligt en person som numera lever utomlands, men som vid tiden arbetade för armén, så var den militära belägringen av byggnaden förberedd redan innan ockupationen inleddes. Denna uppgift har även bekräftats av ett dokument som återfunnits på försvarsdepartementet.
Belägringen av justitiepalatset pågick i 27 timmar och inga förhandlingar fördes mellan gerillan och myndigheterna.

Högsta domstolens ordförande Alfonso Reyes, som ingick i gisslan, vädjade genom en kommunikationsradio till militären att inte storma palatset, eftersom gerillamedlemmarna visade tecken på att ge upp. Men till ingen nytta.
Elva HD-domare, som ansågs vara de bästa i sin generation, dödades tillsammans med ytterligare 80 personer i samband med stormningen. Dessutom har elva personer som arbetade eller råkade befinna sig i justitiepalatsets cafeteria förblivit spårlöst försvunna.
I flera år efter tragedin fick anhöriga till de elva försvunna personerna återkommande hot.
Det har senare framkommit att minst två av de elva sågs lämna byggnaden vid liv.

För tio år sedan mördades den framstående människorättsadvokaten Eduardo Umaña på sitt kontor. Han hade arbetat för att hjälpa de familjer som ville få information om var deras försvunna anhöriga tagit vägen.

M-19-gerillan lade ner sina vapen 1990, som ett resultat av en fredsuppgörelse där en av överenskommelserna var en amnesti för dem som deltog vid ockupationen av justitiedepartementet. Till en början hävdades att alla gerillamedlemmar hade dödats vid stormningen, men sex av dem lever fortfarande.
De senaste tre åren har mer och mer information om händelsen kommit fram, och fler och fler av offrens familjer har börjat ifrågasätta den officiella versionen av hur deras nära och kära dödades.

Militärens mycket hårda insats ifrågasattes tidigt. De senaste åren har flera vittnen berättat om hur soldater torterade människor till döds, såg till att människor försvann spårlöst, samt gav order om att ögonvittnen skulle mördas – däribland skadade civila som förts från justitiepalatset till sjukhus.
De officerare som ledde stormningen av palatset kunde fortsätta sina karriärer, och det är först nu som rättssamhället har börjat utreda deras agerande. Hittills har dock ingen dömts för något brott.

Den brand som startade bara några timmar efter att ockupationen hade inletts ledde inte bara till att flera människor avled, utan också till att mängder av rättsliga dokument mot militärer som anklagats för människorättsbrott förstördes. Redan 1989 slog en domare fast att branden var anlagd, och enligt ögonvittnen var det militären som anlade den.

Enligt den colombianska journalisten Maureén Maya hade medlemmar av M-19 vänt sig till knarkbaronen Pablo Escobar – som då styrde över den mäktiga Medellín-kartellen – i syfte att få tag på vapen inför ockupationen.
Men Escobar ska i stället ha varnat armén för vad som var på gång. Maureén Maya påpekar att gerillan och knarkmaffian hade en gemensam målsättning – ingen av dem ville att colombianer skulle utvisas till USA, vilket var en fråga som stod på dagordningen i samband med att ockupationen genomfördes.

• Men knarkmaffian förrådde dem, sade Maureén Maya till IPS i samband med en intervju förra året. I stället gjordes en uppgörelse med militären där kartellen och armén beslutade sig för att utnyttja detta utmärkta tillfälle att krossa både M-19 och Högsta domstolen - som just då utredde militärer som anklagdes för människorättsbrott, samt var på väg att godkänna utlämningsavtalet.

I november 2005 tillsattes en sanningskommission med uppgift att utreda vad som egentligen skedde i samband med ockupationen. Kommissionens slutrapport förväntas bli klar i april nästa år.

De senaste 23 åren har René Guarín försökt få fram information om vad som hände med hans syster Cristina. Hon var 27 år gammal och hade precis avslutat sina studier i samhällsvetenskap då hon under en kortare tid arbetade i kassan vid cafeterian i justitiepalatset. Sedan skulle hon resa till Madrid för att fortsätta sina studier.
IPS har tidigare rapporterat om en videoinspelning som beslagtagits från överste Alfonso Plazas, som ledde stormningen av palatset. På denna videoinspelning kan man se att Cristina Guarín lämnade byggnaden oskadd.
Hennes pappa vägrade under resten av sitt liv att ge upp sökandet efter sin försvunna dotter. Han fortsatte att leta efter henne ända fram till sin död 2001.

Inte heller René Guarín tänker ger upp i jakten på sanningen om vad som hände hans syster, trots att han hotats till livet.

• Sanningen är långsamt på väg att komma fram. Men det är mer mediernas förtjänst än sanningskommissionens, som uppenbarligen vill beskriva ockupationen som en aktion som genomfördes av M-19 i samarbete med knarkkartellerna, säger René Guarín.

Den numera pensionerade översten Luis Alfonso Plazas står just nu åtalad för att ha medverkat till att människor försvann spårlöst från justitiepalatset. Men enligt René Guarín är det uppenbart att översten ljuger när han hävdar att ingen fördes bort från palatset, utan att alla dog i branden.

• Han förnekar öppet något som åklagarsidan redan har kunnat slå fast - att åtminstone två av dem som ”försvann” lämnade justitiedepartementet vid liv, säger René Guarín.

René Guarín påpekar att liken efter de personer som försvann aldrig har återfunnits.
- Och vårt lidande har fortsatt ända sedan vi besökte den rättsmedicinska avdelningen den 10 november 1985 och fick veta att inga spår hade hittats, säger han.

**Constanza Vieira_
Bogotá, Colombia