Sceniskt välgjord yta som aldrig finner sitt djup

Isländska regissör Baltasar Kormákur gör med filmen “Djupet” sin återkomst på den isländska filmscenen, efter att ha regisserat fjolårets dussin-action “Contraband” under amerikansk fana. Men mycket djupare än den yta som vår huvudkaraktär ser till att hålla sig ovan blir tyvärr aldrig filmen.

En fiskebåt som går under. Foto: Njutafilms

Film: Djupet (Djúpið)
Regi: Baltasar Kormákur
Manus: Baltasar Kormákur, Jón Atli Jónasson
Skådespelare: Ólafur Darri Ólafsson, Jóhann G. Jóhannsson, Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir
Land: Island
Längd: 95 min

Filmen Djupet gestaltar de verkliga och omtalade omständigheterna kring en fiskebåts förlisning utanför Islands kust vintern 1984. Som löpsedlarna och historien sedan står skriven så överlevde endast en man havets isande vågor denna natt. En man som mot vetenskapens alla logistiska och mänskligt fysiska  möjligheter i ett kallt vinterhav lyckades med det omöjliga; att simma flera sjömil in till land och ensam överleva.

Som med alla filmer på verklighetsbaserad grund så saknas det dock tyvärr dramaturgisk nerv i filmen. För precis på samma sätt som vi alla visste att skeppet Titanic nog trots allt inte skulle komma att klara sig hela vägen till New York, i James Camerons biokoloss från 1990-talet, så vet vi alla på samma sätt att vår huvudkaraktär kommer att överleva förlisningen av den fiskeskuta han arbetar på i filmens inledning. Detta eftersom det är just det här som filmen vill gestalta för oss. Berövandet av denna dramaturgiska nerv och känsla av att allt är möjligt i filmen har sedan en ytterligare konsekvens genom att allt fokus istället läggs på det filmiska hantverket, på manuset och på skådespelarprestationerna. Och här briljerar filmen tyvärr endast delvis på den första punkten.

Den första förtjänsten är rent scenisk, då det kraftfulla havet alltjämt är en fantastiskt intim och utelämnande miljö att förlägga ett skådespel uti. Filmskaparen Woody Allen har till exempel här i många intervjuer träffande talat om hur han ofta låter det regna i sina filmer, eftersom det får konsekvensen av att människorna söker sig samman under skydd. Något som alltså ger oss den filmiskt tacksamma konsekvensen av att skådeplatsen begränsas, samtidigt som möten mellan människor blir både mer sannolika och sannolikt mer intima när de sker inramade av naturens djuriskt förmänskligande och enande avgränsningar. Dessa sceniskt begränsande skådeplatser styr dessutom ytterligare om våra tittar-fokus till filmens karaktärsbyggande dialogs innehåll.

Ólafur Darri Ólafsson och Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir. Foto: Njutafilms

Så därför känns det synd att till sist konstatera att denna films dialog, med havet som sin inramande skådeplats, tyvärr är så gott som obefintlig. Vi tillåts kort sagt inte att komma karaktärerna nära i denna film. Vilket gör att empatin sedan, om inte amputeras så åtminstone haltar inför upplevandet av karaktärernas härefter skildrade missöden. Att en etablerad regissör kan göra ett sådan grundläggande miss är egentligen fascinerande.

Filmens andra, något större, förtjänst är sedan filmmusikens giftemål med fotot, som välkommet får det att krypa i kroppen av förebådande ångest inför förlisningen av skeppet. Skeppet som har filmats underifrån havsytan stävar här fram ackompangerat av organiskt lidelsefulla ljud, krypandes in under skinnet på en där man sitter. Både förebådande och understrykande utsattheten uti Islands kalla och karga vulkanlandskap på ett mycket smakfullt vis. Om man bara hade lagt samma omsorg på filmens huvudkaraktär så hade denna film kunnat bli vad den nu inte är; något mycket minnesvärt.

Andreas von Scherling