Tro inte på allt du hör

Korkade vita män
Michael Moore
Översättning: Ulf Gyllenhak
Ordfront förlag

Det enda som är värt att minnas från årets Oscars-gala var Michael Moores tacktal, som han höll då han emottog en statyett för sin dokumentärfilm Bowling for Columbine.

Inför hela Hollywood och halva världen läxade den amerikanska författaren och filmaren upp president Bush som en ”fiktiv president” som skickar amerikanska soldater till ett ”fiktivt krig”.
Han är het nu, Michael Moore.

Korkade vita män skrevs redan 2001, innan det började ramla ner flygplan över Manhattan.

Men förmodligen har 11 september varit en bidragande orsak till att den fortfarande ligger på topplistan över mest sålda böcker i USA.
Debattklimatet tillåter numera sådana som Michael Moore.

Precis som i sina filmer pratar sig Moore igenom Korkade vita män. Det är lätt att drabbas av känslan av att han tänker högt och ostrukturerat och utan att veta vart han ska sluta. Han hoppar osammanhängande mellan styckena och mellan fakta, självbiografi och ironi.

Han berättar en historia på samma sätt som Tom Jones sjunger en sång; i full kraft och utan nyanser. Det är lättläst, men samtidigt tröttsamt energiskt.

Men precis som i Bowling for Columbine knyter Michael Moore ihop säcken. Till slut sitter man där, uttröttad, arg, upplyst och underhållen.

Michael Moore beskriver en rad orsaker till varför dagens USA ser ut som det gör. I bokens första kapitel fördjupar han sig i det ämne som hastigt berördes i det berömda Oscarstalet: hur George W Bush – här titulerad ”rikets främste skurk” – myglade till sig sin titel vid presidentvalet 2000.

Moore vänder på alla stenar och hittar alla de kryp som hjälpts åt för att få republikanerna till makten. Hans berättelse är full av maktlystna och penningkåta existenser som alltid ser om sitt eget hus innan de ger sig ut i vad de kallar ”rikets tjänst”. De som styr landet är alla – oavsett kön eller ras – korkade vita män.

Han skriver personligt brev till Bush innan han sedan lämnar ämnet för att istället ägna sig åt andra orättvisor i samhället, såsom rasism, könsdiskriminering och miljöförstöring. Kapitlen heter saker som ”Döda alla vita”, ”Trevlig planet, ingen hemma” och ”Mannens ändalykt”; titlar som knappast behöver någon närmare förklaring.

Men framför allt handlar Korkade vita män om att vi inte ska tro blint på det som De Stora Företagen och De Som Bestämmer säger. Vi ska inte frånsäga oss våra medborgerliga och demokratiska rättigheter bara för att vi får höra att vår röst inte är något värd.
Vi kan göra något.

I Korkade vita män får vi konkreta tips, från hur folket kan störta George W Bush till hur det manliga släktet ska agera för att undgå utrotning.

Korkade vita män är i första hand en bok om Amerika för amerikaner, men att den översatts till svenska beror inte enbart på att Michael Moore är ett starkt varumärke.

Efter 300 sidor i Moores sällskap blir det skrämmande uppenbart att vår egen närmiljö inte är helt olik den amerikanska verkligheten.
De korkade vita männen finns överallt.

Fredrik Emden