Mångbottnade möten i konstens rum - Tre konstporträtt, 22 envisa konstnärer

Flykting. Masken. Försvinnande. Så heter några av de konstverk som visas i en sommarutställning på Tullhuset i Dalarö utanför Stockholm. Bakom anrika 1700-tals portar möts polerade drömmar och emaljerade minnen. Penselns stråk vecklar ut hoppet och längtans vidder. Leder på vägen mot alla de livsöden som sjuder i konstens rum.

Från syd till nord, från öst till väst. Från olja till akryl, från duk till kartong. Viljan att leva som professionella konstnärer. Drivkraften att överbrygga konstens slutna institutioner. 22 konstnärer, 200 konstverk, samlade i Tullhuset. Sammanförda av Valeria Acevedo-Wänerfors, Juliana Boneva och Gösta Lindunger.

......................................................................................................................................__ Dalarö Tullhus

Valeria Acevedo-Wänerfors

I bagaget tyngde emaljerna, stenarna och ett krossat hjärta. När Valeria Acevedo-Wänerfors kom till Sverige som flykting för 20 år sedan lämnade hon ett Chile styrt under militärdiktatorn Pinochets järngrepp, en ”försvunnen” man, och tretton svåra år. Som ung konststuderande vid universitet i Santiago raserades allt, från en dag till en annan.
- Jag arbetade samtidigt som jag studerade. Jag fick olika designprojekt och hade fått ett namn. Självförtroendet var enormt. Jag var ung och trodde mig vara stark och okuvlig. Men i verkligheten är vi alla bräckliga. Och när man minst anar det kommer knäcken. Min man ”försvann”. För att kunna söka efter honom sålde jag alla mina ägodelar, del för del. Jag har letat över hela Chile men aldrig fått reda på vad som hände min man, säger Valeria Avecevedo-Wänerfors, och de annars så pigga ögonen fylls av sorg. Rösten skälver när hon fortsätter:
- Folk som använde konsten som uttrycksmedel fick händerna avskurna. Tre av mina väninnor från Konstfacket dödades. Lusten till konsten försvann, liksom alla politiska idéer som jag hade på universitet. Jag hade även en son att tänka på.

Men önskan att leva vidare, och en examen som silversmed ledde vid 24-års ålder fram till arbetet på en fabrik där Valeria Acevedo-Wänerfors blev chef för emaljavdelningen. Där träffade hon även den man som är far till hennes andra barn. När han fick reda på att hon var gravid ville han att hon skulle göra abort.
- Det var inte ett alternativ för mig. Så jag klippte banden med honom och gick under jorden. Efter födseln tog jag mitt pick och pack och åkte till Sverige där min lillebror väntade.

Men väskan med emaljer, stenar och sex års konststudier fick bli liggande i det nya hemlandet.
- På arbetsförmedlingen sade de att jag var överutbildad. Och det dröjde tre och ett halvt år innan jag fick uppehållstillstånd. Eftersom jag inte kunde studera svenska under den tiden började jag istället att läsa på egen hand, åtta timmar per dag, säger hon stolt på perfekt svenska.

Efter ett par år följde en tolkutbildning i Uppsala, och arbetet som tolk för Haninge kommun och Stockholms Tolkförmedling.
- I början försökte jag att satsa både på tolkjobbet och konsten. Jag startade egen firma men hade inte råd att försörja mig på det sättet. Här i Sverige är det både dyrt och svårt att få ställa ut sin konst. I Haningen kommun är det bara e_n_ person som sitter och bestämmer vad som får visas i kulturhusets galleri. I Chile, som har ett starkt kulturliv, och där kulturarbetare bara betalar två procent i skatt, är alla glada för dem som vill ställa ut.

Konsten fick därför ligga på is över tio år. Men för tre år sedan började Valeria Acevedo-Wänerfors återuppta konsten. Och verken hon skapat pryder nu väggarna på Dalarö Tullhus under den sommarutställning som hon och två andra, Juliana Boneva och Gösta Lindunger, själva organiserat.
- Konsten och utställningen återuppbygger sakta men säkert mitt självförtroende, säger Valeria Acevedo-Wänerfors.

Drömmen är att kunna försörja sig på konsten som Valeria Acevedo-Wänerfors skapar utifrån diverse olika material. Hennes rika skaparglädje förvandlar ett mjölkpaket, en cd-skiva, eller en snusburk till ett mångbottnat och tredimensionellt konstverk. Ett genomgående tema är att skapa en emalj som ser ut som metall; en teknik hon specialiserade sig på redan under konststudierna i Santiago.
- I Chile är vi modernare på konstens område, tredimensionella tekniker är till exempel vanligt. Här i Sverige är mycket fortfarande platt och likriktat enligt jantelagen. Folk köper en färdig duk, målar och skickar iväg verket till galleriet.

Och på utställningen ska konsten sedan upplevas. Enligt erfarenhet har Valeria lärt sig att vara tyst när besökarna betraktar hennes konst. De vill inte höra hennes berättelser, då blir svenskar skrämda, säger hon.
- På ett sätt kan man säga att min konst symboliserar utrymme. Det utrymme som samhället alltid har velat klippa för mig. Från avsaknaden av frihet från föräldrarna; till den fina katolska flickskolan; till de svenska uppmaningarna om hur jag ska röra munnen för att uttala ”sjuksköterska” på rätt sätt, uppträda korrekt, göra si och så… I konsten har jag fritt utrymme att göra som jag vill, säger hon bestämt och andas ut tungt.

Flykting (Foto: Valeria Acevedo-Wämerfors)

Från taket hänger ett konstverk som Valeria Acevedo-Wänerfors har döpt till ”flykting”; en fågel med sammanbundna ben. Den symboliserar det ofrivilliga tvånget att lämna sitt hemland och rotlösheten som kan följa därmed:
- Det kan gå tjugo år och man kan fortfarande känna att man inte platsar någonstans. Jag har aldrig blivit integrerad här i Sverige, men numera hör jag inte hemma i Chile heller.

Men hennes blick är rak och målmedveten. Hemma väntar två kilo silver och två kilo sten.

Evolution __(Foto: Valeria Acevedo-Wämerfors)
Solen

• Jag har legat i puppan i så många år. Nu har jag slutligen kommit ur den, säger Valeria Acevedo-Wänerfors om konstserien ”evolution”.

Azita Kalantar Zadeh

Nyfikenhetens hand sluter sig kring rädslan som väller fram i djupa akrylfärger. För trots önskan att gömma sig finns en stark nyfikenhet på det svenska samhället; en vilja att få kontakt med omgivningen och riva de hinder som ligger i vägen för integration, delaktighet och vänskap. Tavlan som Azita Kalantar Zadeh kallar ”masken” uttrycker känslorna kring hennes nya liv i Sverige. Men också längtan till hemlandet Iran. Det har gått ett halvår sedan hon packade sina väskor för mannen som bott i Sverige sedan över tio år.

Masken
- Jag vill gärna känna mig hemma även här i Sverige – vill tycka om nuet, säger Azita Kalantar Zadeh vars persiska ord går via mannens svenska. De egna studierna kräver ännu tid för att övervinna de språkliga barriärerna.
- Konsten är inte bara ett sätt att berätta något och förmedla ett budskap. Det är en utsträckt hand som försöker få kontakt med omgivningen, förklarar Azita Kalantar Zadeh.

Hon säger vidare att hon gärna vill få reaktioner på hennes konst och att betraktaren ska tänka på de orättvisor som har drabbat kvinnan:
- I det iranska samhället kan kvinnan inte göra vad hon vill. Hon är begränsad samtidigt som hon har rättigheter. Hon kan inte uttrycka sina känslor i konsten. Nästan allt som är relaterat till kvinnan och hennes situation är tabu att skildra i Iran.
Redan på hemmaplan ägnade sig Azita Kalantar Zadeh deltid åt konst och poesi, efter fyra års universitetsstudier i ekonomi och management. Men i Sverige menar Azita Kalantar Zadeh att hon har större frihet på konstens område. Samtidigt vill hon vara den iranska kulturen lojal; berätta om de egna traditionerna och sederna. Och konstverket ”Gabbe” är ett uttryck för den lojaliteten. En Gabbe är nämligen en persisk matta som vävs traditionsenligt av det iranska nomadfolket Qashqai. Ett folk som utgjorde en betydande politisk kraft under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, och som i dag samlar över en miljon människor i Iran.
-Konstverket är en hyllning till dessa kvinnors fantastiska arbete, deras envishet och förmåga att stå på sig. Varje element i en Gabbe symboliserar något specifikt som människor kan njuta av ända in i själen.

Azita Kalantar Zadeh har även gjort konstverk som visar iransk arkitektur och klassiska persiska musiktraditioner. Och oavsett motiv återkommer hon ofta till kärlekens kraft:
- För att skapa konst måste man ha stor respekt och kärlek för livet och dess människor.

Persisk spelare (Foto: Azita Kalantar Zadeh)
Kvinna
Gabbe

Utställningen på Tullhuset i Dalarö är andra gången Azita Kalantar Zadeh ställer ut sin konst i Sverige. Första gången var vid vårsalongen i Haninge kulturhus. Hon säger att hon gärna vill engagera sig mer vad det gäller språkstudierna, fördjupa kunskaperna om det svenska samhället, och läsa vid någon svensk konstskola i framtiden. För konsten intar alltjämt en första plats på drömmarnas prispall – den kommer hon inte att släppa i första taget:
- Konsten är som att få ett barn, man kan inte bara plötsligt släppa taget om det. Den måste få vara med hela tiden.

Juliana Boneva

• Titta i historieböckerna, finner du någon kvinna som är konstnär?

Det var orden som mötte Juliana Boneva under studierna vid Konstakademin i Bulgarien. Och framförallt männens ord. För på vägen mot en karriär inom konst fanns det många av det motsatta könet som inte ville släppa fram en ung, kvinnlig konstnär.
- Som kvinna är man alltid tvungen att kämpa extra mycket här i livet, säger Juliana Boneva och tänker högt kring en av hennes tavlor där kvinnan på bild är så smal att hon håller på att försvinna.
- Vi kan aldrig bli riktigt fria. Dels formas vi av kravet på att reproducera liv, dels lever vi under det ständiga trycket på det yttre; vi ska vara vackra och smala.

I Sverige tycker hon dock att trycket på det yttre är mindre än i Bulgarien.
- Här fokuserar man mer på det inre, det är mer jämställt och jag kan lättare vara mig själv.

Men sedan hon kom till Sverige för sju år sedan har hon för den delen inte upphört att kämpa för sin tillvaro. Tvärtom, som invandrare menar Juliana Boneva att man hela tiden måste vara dubbelt så duktig. En magisterexamen i grafisk design, studier i pedagogik, och en rad utställningar på nacken räckte inte långt här i Sverige. Kulturarbetsförmedlingen rådde henne att fortsätta studera. Sagt och gjort. Juliana Boneva läste svenska och toppade med två års studier i webbdesign och grafisk design. Men även därefter var vägen fram snårig, och antalet ”nej” – många. Efter praktik och en rad vikariat fick hon dock slutligen ställa ut sin konst och började därtill arbeta som marknadsföringsassistent på Haninge kulturhus.
- Nu känner jag mig uppskattad och trygg i mig själv. Jag får uppleva frukten för det arbete jag har lagt ner och är mer anpassad till samhället i dag. Jag är så tacksam för konsten och dess möjligheter. Utan den hade jag kanske varit tvungen att ta ett städjobb.

Och konsten har inte bara fungerat som en brygga in i samhället för Juliana Boneva, även som en form av terapi under de perioder när vreden och känslorna av hjälplöshet svämmade över.
- Människor lever mycket mer isolerade här i Sverige. De lever för sitt arbete, för sig själva i en ständig stress där ingen orkar bry sig om den andre. Men jag är mer social, tycker om att prata och har därför haft svårt både att bli accepterad, och att acceptera den svenska livsstilen. I början hade jag inga vänner och isoleringen gjorde mig illa.

Konsten var ett sätt att fly från den hårda verkligheten under ett par timmar. Men även mellan lager på lager av mörk olja strålar de ljusglimtar som Juliana Boneva försökte att se när det var som mest mörkt. Förra vintern målade hon en konstserie som hon har döpt till ”ljus i mörkret”.
- Jag tänkte att på andra sidan vintern kommer våren, någonstans i mörkret fanns hoppet om att det kan bli bättre.

Ljus i mörkret

Information:
Konstutställningen i Dalarö Tullhus har öppet alla dagar mellan klockan 11 och 16, fram till den 29 juli. Här visas tvåhundra konstverk gjorda av sammanlagt tjugotvå konstnärer, varav nära hälften har utländsk bakgrund. Utställningen är ett sätt för konstnärerna att visa sin konst utan att betala enorma summor pengar – alla utställare delar solidariskt på kostnaderna för att hyra konferensvåningen i Dalarö Tullhus, Odinvägen 6 A. Det är också ett sätt att försöka komma i kontakt med andra konstnärer och få en större plats i konstetablissemanget.

För vidare information kring utställarna och vägbeskrivning se http://www.osterhaninge.konstforening.se/vernissage07.pdf

Text och bild: Lisa Söderlindh