Moldavien: Nästa krigsområde?

I 30 år har Ryssland hållit den pro-ryska utbrytarregionen Transnistrien i Moldavien om ryggen. Kriget som nu rasar i grannlandet Ukraina har ökat oron i Moldavien – inte minst efter att en rysk general pekat ut Transnistrien som en rysk måltavla. Moldavien, som är ett av Europas fattigaste länder, är det land som per capita tagit emot flest flyktingar från Ukraina.

Alexandr Nichitenko, borgmästare sedan elva år i Varnita, vill helst inte prata politik. Foto: Hanna Strid

Alexandr Nichitenko är en stor man klädd i mörk kostym och välputsade skor. Han är inne på sitt elfte år som borgmästare i Varnița, ett stillsamt litet samhälle i östra Moldavien. Varnița har i trettio år varit den sista anhalten under den moldaviska regeringens kontroll innan den pro-ryska utbrytarrepubliken Transnistrien tar vid.

Transnistrien bröt sig loss från Moldavien efter ett kort krig 1992 och sedan dess har det ryska inflytandet i regionen varit ett faktum. Floden Dnestr skiljer symboliskt de båda sidorna åt. Kriget i Ukraina har åter satt den frusna konflikten på kartan.

Borgmästaren Alexandr Nichitenko var en av dem som deltog i kriget på den moldaviska sidan. Alldeles intill stadshuset, där han har sitt kontor, finns ett monument över de som stupade. Det första Alexandr Nichitenko säger efter att ha välkomnat Amnesty Press på sitt rymliga kontor är att han inte vill prata om politik. Samtalet börjar därför en aning trevande.

– Det är väldigt komplicerat. Ingenting här är stabilt. De senaste 30 åren har positionerna varit låsta och det har inte skett någon förändring alls, säger Alexandr Nichitenko.

Utanför stadshuset i Varnita finns ett minnesmonument över de som stupade i kriget 1992. Foto: Hanna Strid

Alexandr Nichitenko sneglar på en platt-tv i motsatt sida av rummet. Under hela samtalet står en repris av Eurovision och surrar i bakgrunden. Senare ska Kalush Orchestra från Ukraina vinna årets tävling. För Alexandr Nichitenko har kriget inte förändrat hans arbete nämnvärt hittills. Men han varnar för att kriget i Ukraina kan komma att utveckla sig på samma sätt som konflikten med Transnistrien: att det aldrig tar slut.

Frågan om Transnistrien har de senaste 30 åren gått i baklås. Enligt Ion Manole, chef för organisationen Promo-Lex som har sitt kontor i Moldaviens huvudstad Chișinău, har Ryssland framgångsrikt ägnat de senaste 30 åren åt att konsolidera makten i Transnistrien. Hans organisation, som övervakar mänskliga rättigheter och demokratifrågor i hela Moldavien, beslutade sig 2015 för att inte längre resa till Transnistrien eftersom man inte vill provocera fram onödiga incidenter.

Ion Manole. Foto: Frontline Defenders

Promo-Lex har hittills försvarat mer än 2 000 personer i 78 olika fall. Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg har avgjort 50 fall till Promo-Lex fördel.

– Tyskland och många andra EU-länder har velat köpa billig olja och gas. De har sett mellan fingrarna med mycket som Ryssland har gjort eller tillåtit pågå i exempelvis Transnistrien. Det krig vi ser i Ukraina idag är resultatet av den här slapphänta politiken. Samtidigt har Moldavien de senaste trettio åren misslyckats med att skapa en gemensam identitet. Till och med nu när kriget pågår finns det många i Moldavien som stöttar Ryssland, säger Ion Manole.

– Nu har intresset för Transnistrien vuxit. Det är uppenbart att regionen är ett hot mot Ukraina och att det kan bli nästa destination som invaderas av Ryssland. Men problemet har varit detsamma i 30 år. Vårt krig 1992 är likt det i Ukraina. Det är samma brott, samma narrativ: vi kallades också för fascister. Vilka står näst på tur? frågar han retoriskt.

Foto: Karta: Lotta Lundin

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari har oron för att Moldavien är nästa måltavla om Ukraina faller gått i vågor. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj varnade tidigt under kriget för det. Men mest påtaglig blev oron i slutet av april. Då utlöste en serie mystiska explosioner i ett TV-torn som sände rysk TV och en officiell byggnad i Transnistriens huvudstad Tiraspol massflykt. Twitterflödet fylldes med bilder på bilköer när många ville lämna utbrytarregionen.

Enligt östeuropaexperten Jakob Hedenskog vid Utrikespolitiska institutet (UI) är det mest sannolika att Ryssland ligger bakom explosionerna – något som konsekvent har förnekats samtidigt som man har beskyllt Ukraina för attackerna.

Moldaviens pro-europeiska president Maia Sandu har varit mer diplomatisk i sina uttalanden och beskyllt ”rivaliserande grupper” inom Transnistrien. Det är inte bara i Transnistrien de pro-ryska krafterna finns. Maia Sandu vann med knapp marginal valet i Moldavien mot den samlade pro-ryska oppositionen 2020. Detta gör kriget i Ukraina till en komplicerad fråga i hela landet och inte bara i Transnistrien.

– Explosionerna skulle kunna vara en falsk-flagg-operation för att provocera fram ett ukrainskt anfall mot Transnistrien. Då skulle Ryssland kunna motivera att öppna en västlig front i kriget in i Ukraina. Något Ukraina enligt min bedömning vill göra sitt yttersta för att undvika, säger Jakob Hedenskog.

Enligt honom är det i nuläget inte troligt att kriget kommer spilla över på Moldavien eller andra forna sovjetiska republiker. Men på längre sikt är det Rysslands uttalade mål att utvidga sitt territorium. Jakob Hedenskog konstaterar att kriget ser ut att bli långdraget.

Något som också kablades ut av många internationella medier var den ryska generalen Rustam Minnekajevs uttalande den 22 april om att rysktalande befolkning i Transnistrien förtrycks. Om Ryssland tar kontroll över södra Ukraina skulle det vara ett sätt att knyta samman Transnistrien med Ryssland, ansåg general Minnekajev.

Moldavien är det land som per capita tagit emot flest flyktingar från Ukraina. Foto: Hanna Strid

När Amnesty Press besöker landet i maj tycks befolkningen ha tagit president Maia Sandus uppmaning om att behålla lugnet på allvar. I de många gröna parkerna i Chisinau dricker människor kaffe, motionerar och njuter av försommarsolen.

Trots att det moldaviska samhället är splittrat hade i mitten av maj över 460 000 flyktingar från Ukraina tagits emot med öppna armar. Det gör att Moldavien är det land som per capita (alltså i förhållande till befolkningsantalet) har tagit emot flest flyktingar. Omkring 100 000 flyktingar är fortfarande kvar i landet. De flesta bor hemma hos moldaviska värdfamiljer.

Men när den 9 maj – den så kallade segerdagen – närmade sig var det många som lämnade huvudstaden Chișinău av rädsla för ett attentat. Exakt vad för attentat man var orolig för tycks ha skiftat. Men i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det inte helt okontroversiellt att fira Sovjetunionens seger över Nazityskland 1945.

Inför den 9 maj i år förbjöd den pro-europeiska och liberala moldaviska regeringen vissa symboler som anses vara pro-ryska, däribland Sankt Georgsbandet. Foto: Hanna Strid

Även om firandet den 9 maj inte ställdes in helt hade Maia Sandus regering infört förbud mot vissa symboler som anses hylla Ryssland och Sovjetunionen. Det gällde bland annat det orange-svarta Sankt Georgsbandet (efter det kristna helgonet Sankt Göran som dog år 303) som brukar knytas runt överarmen.

Oppositionsledaren Igor Dodon kritiserade öppet förbudet och sade att han själv skulle trotsa det, bland annat med hänvisning till att det skulle vara ett odemokratiskt förbud. I paraden i Chișinău hade många löst det genom att klä sig i orange och svart från topp till tå.

Maria, Natalia och Oksana var tre av flera tusentals deltagare i 9 maj-paraden. Liksom många andra bar de fotografier av anförvanter som dog under andra världskriget. Porträttet av Marias farfar står lutat mot samma trappsteg som de har slagit sig ned på.

– Den här dagen är vårt fundament – det är tack vara den vi är där vi är idag. Det är självklart att det är en dag att fira, säger Maria.

Oksana, Maria och Natalia firade 9 maj – den så kallade segerdagen – i Moldaviens huvudstad Chișinău. De menar alla att kriget i Ukraina är mycket komplicerat. Foto: Hanna Strid

Svaret blir undvikande när Amnesty Press undrar om det är annorlunda att fira den 9 maj i år jämfört med tidigare. Men de tre kvinnorna är överens om att kriget i Ukraina är någonting annat som måste ses separat från dagens firande. Även om de anser att kriget är ”mycket komplicerat”. På frågan om ett moldaviskt EU-medlemskap – en process som har påskyndats sedan den ryska invasionen av Ukraina – reagerar Oksana däremot blixtsnabbt. Hon skrattar rakt ut.

– Nej, nej! Vi kan inte gå med i EU. Det vore katastrofalt. Vi är annorlunda, säger hon utan att vilja svara på om det vore bättre att tillhöra Ryssland.

Irina Tabaranu är journalist och medgrundare till onlinetidningen Security zone som specialiserat sig på Transnistrien. Hon avskräcks inte av att arbetet kan vara förenat med fara. Foto: Hanna Strid

26-åriga Irina Tabaranu var för tre år sedan med och grundade onlinetidningen Security zone som har specialiserat sig på just Transnistrien. Tidningen har för att kunna fortsätta sin rapportering fått bidrag från flera olika organisationer och på det trivsamma kontoret i en liten vindsvåning i Chișinău visar Irina Tabaranu stolt upp utrustning i toppklass. Att det kan vara farligt att bedriva journalistisk verksamhet om Transnistrien är hon medveten om. Men det är ingenting som avskräcker.

– Vi har en hemlig reporter som bor i Transnistriens huvudstad Tiraspol. Om jag reser dit – vilket jag sällan gör – är det under förevändning att jag är turist. Tar man sig in via någon av de mindre gränskontrollerna har de inga datorer och kan därför inte kolla upp mitt namn, berättar hon.

Enligt Irina Tabaranu existerar inte fria medier eller åsiktsfrihet i Transnistrien, som hon menar är en rysk lydstat. Att resa till huvudstaden Tiraspol beskrivs ofta som att resa i tiden. Kvar i staden står en staty föreställande Lenin och gatunamnen andas kommunism. Transnistrien – som inte har erkänts självständigt ens av Ryssland – har som enda ”land” i världen hammaren och skäran på sin flagga.

Onlinetidningen Security zone har en hemlig reporter i Transnistriens huvudstad Tiraspol. Foto: Hanna Strid

Amnesty Press tillbringar en solig dag i byn Varnița och pratar med ett tiotal personer. Utanför stadshuset, där borgmästaren har sitt kontor, ringlar sig en kö fram under ett par yviga träd. Här står nästan uteslutande personer boende i Transnistrien och väntar på att legalisera olika typer av dokument då transnistriska dokument inte godkänns i Moldavien. Det kan röra sig om äktenskapsbevis, födelsebevis eller andra slags formaliteter, berättar två 25-åriga kvinnor från Bender.

Utan att säga vad de heter börjar de på snabbflytande ryska ge sin bild av de senaste månadernas utveckling och kriget i Ukraina. När Amnesty Press försiktigt frågar om vilka källor de hämtar sin information från är svaret ”jag hörde att” och ”enligt data”, utan att kunna specificera vem avsändaren är. De är också starkt kritiska till att det inte går att se alla ryska TV-kanaler i Transnistrien – något de kallar för ”antidemokratiskt”. Den ena av kvinnorna bor halvtid i Samarskayaregionen i Ryssland där hon har en pojkvän och ett deltidsarbete. Hon menar att Ryssland är ett fredligt land.

– Det är USA och Nato som startade kriget. Ett fåtal rika människor i USA styr världen. Nato är beroende av USA och Ukraina är beroende av Nato. Är det inte märkligt att USA och Nato hjälper Ukraina så mycket? Det finns data som visar att Ukraina ville attackera Ryssland efter en överenskommelse med Nato, säger hon.

På andra sidan floden Dnestr ligger Transnistrien. Foto: Hanna Strid

De båda unga kvinnorna är nöjda med livet i Transnistriens näst största stad Bender, ett stenkast från Varnița. De packar inte några väskor, har inte panik och har inga planer på att fly. Det bästa enligt dem vore om Transnistrien kunde bli erkänt som ett självständigt land. En annan ung kvinna som Amnesty Press pratar med samma dag är av rakt motsatt åsikt.

– Situationen är inte bra så som den är idag. Transnistrien tillhör Moldavien, säger hon.

Att det är Ukraina som är den aggressiva parten i kriget verkar inte vara en ovanlig uppfattning bland dem som bor i Transnistrien. De senaste veckorna har det cirkulerat ”fake news” om bomber i olika skolor i Tiraspol och Bender, berättar Nina. Nina och hennes väninna Natalia arbetar båda som lärare i Transnistrien. Sedan den 2 maj har undervisningen på grund av bombhoten skett digitalt. De låter uppriktigt ledsna över de senaste månadernas utveckling. Många familjer har tagit sina barn ur skolorna och lämnat Transnistrien.

Nina arbetar som lärare på en skola i Bender i Transnistrien. Sedan den 2 maj sker all undervisning digitalt på grund av bombhot mot flera skolor. Foto: Hanna Strid

De falska nyheterna delas i grupper som samlar lokalbefolkningen på krypterade applikationer som Telegram och Signal.

– Ukraina har ställt ultimatum om att sluta stötta den 14:e armén i de här grupperna. Människor flyr från Tiraspol och Bender på grund av allt det här. Myndigheterna i Transnistrien har inte gjort något officiellt uttalande. De säger bara att allting kommer bli bra, det är ingen fara, säger Nina.

– Många har män och söner som arbetar för den 14:e armén, fortsätter hon. Så hur ska vi sluta stötta den? De har löner som betalas på grund av armén.

Den 14:e armén, som en kvarleva från sovjettiden, har de senaste 30 åren varit stationerad i Transnistrien. Huvudsätet är huvudstaden Tiraspol. Den viktigaste sysselsättningen för soldaterna är att övervaka en av världens största ammunitionsdepåer som lämnades kvar i Transnistrien efter Sovjetunionens fall. Moldavien kräver med jämna mellanrum att Ryssland ska flytta den, men ännu har det inte skett. Både Moldavien, Ryssland och Transnistrien har också fredsbevarande styrkor i området.

Segerdagen firades i år i Moldaviens huvudstad Chișinău i skuggan av kriget i grannlandet Ukraina. Foto: Hanna Strid

Det är inte särskilt dyrt för Ryssland att underhålla Transnistrien ekonomiskt. I utbrytarregionen bor det totalt cirka 450 000 människor. Ryssland betalar ut pensioner, utfärdar pass och levererar gas som sedan betalas av regeringen i Chișinău. I händelse av konflikt skulle man kunna hävda att det finns ryska medborgare i regionen som behöver skyddas. Men eventuella ekonomiska vinster är knappast det viktiga.

– Den ryska imperiedrömmen överskuggar allt. Det kan vara svårt för oss här att förstå. Moldavien måste ta hänsyn till vad Ryssland gör och säger när man har den här konflikten, säger Jakob Hedenskog.

Ryssland håller befolkningen i Transnistrien gisslan, enligt Ion Manole från organisationen Promo-Lex.

– De som föddes samma år som kriget 1992 fyller 30 år i år. Nu är det de som styr, de är överallt. Dessa människor växte upp med rysk propaganda och desinformation. De har från förskolan till universitetet sett på TV att Moldavien och väst är dåliga och att Ryssland är bra. Det kommer inte att bli enkelt. Men jag hoppas att man inte kommer att begå samma misstag igen i framtiden som man har gjort i det förflutna och istället kan hitta minsta gemensamma nämnare och lösa det här stora problemet med splittringen inom samhället.

På översta våningen i stadshuset i Varnita arbetar borgmästaren Alexander Nikitenko för att se till att relationerna med Transnistrien fungerar på lokal nivå. Foto: Hanna Strid

På borgmästare Aleksandr Nichitenkos kontor vajar den moldaviska flaggan bakom skrivbordet i trä. Från sitt hus på floden Dnestrs ena bank ser han över till Transnistrien. Relationen med grannarna beskriver han som god på lokal nivå. I alla fall just nu. Samtidigt riktar han en känga åt myndigheterna som tycks vara oförmögna att lösa konflikten på en högre nivå.

I Varnița fortsätter vardagen i skuggan av storpolitiken. Människor har relationer, arbeten och många kontakter över gränsen. Aleksandr Nichitenko har lärt sig att väga sina ord på guldvåg.

– Många i Varnița arbetar i Transnistrien. Mitt arbete är att se till att relationerna fortsätter vara goda. Annars kan det drabba civilsamhället, säger han.

Han dristar sig till att bli lite politisk:

– Om vi går med i EU så kommer vi ha en högre levnadsstandard. Då kommer de boende i Transnistrien själva vilja återförenas med oss. Det ser jag som en lösning.

Hanna Strid
[email protected]

Bakgrund: Moldavien och Transnistrien

Sedan 2020 har Moldavien styrts av den pro-europeiska och liberala presidenten Maia Sandu. Det politiska klimatet i Moldavien har ofta varit stormigt, och så sent som 2014 skakades landet av en politisk skandal efter att motsvarande 12 procent av Moldaviens BNP, bruttonationalprodukt, smugglades ut från landet via skalbolag i Hongkong och Storbritannien.

Soldater från Ryssland och Transnistrien i parad på Segerdagen 2016 i Tiraspol. Foto: gospmr

Transnistriens president heter sedan 2016 Vadim Nikolajevitj Krasnoselskij, men i praktiken beskrivs Transnistrien ofta som en rysk lydstat. I Moldavien bor det cirka 2,6 miljoner invånare och i Transnistrien cirka 450 000 personer.

Moldavien blev självständigt den 27 augusti 1991 och landet är ett av de fattigaste länderna i Europa. Innan självständigheten tillhörde Moldavien Sovjetunionen. Kort efter att Moldavien utropade sig självständigt utbröt en konflikt med separatister i Transnistrien, en långsmal region i östra Moldavien längs den ukrainska gränsen. Transnistrien hade utropat sin självständighet redan 1990 men efter att Moldavien blev självständigt tillskrevs regionen till Moldavien.

År 1992 utkämpade Moldavien och Transnistrien ett kort krig som slutade med att ett avtal om vapenvila skrevs på. Något fredsavtal har inte undertecknats och konflikten betraktas därmed som frusen. Ryssland stöttade Transnistrien under kriget 1992 och har sedan dess fortsatt stödja regionen ekonomiskt och politiskt. Nästan alla industrier i Moldavien ligger i Transnistrien, och regeringen i Chișinău är därmed beroende av att fortsätta handla med regionen. Bland annat tillverkas all el i Transnistrien.

En bakomliggande anledning till kriget 1992 var att de pro-ryska separatisterna i Transnistrien var oroliga för att Moldavien skulle närma sig Rumänien, som man en gång i tiden varit samma land som och talar samma språk som. I Transnistrien är det mest talade språket ryska, medan man i övriga Moldavien talar i huvudsak moldaviska (som i princip är samma språk som rumänska). Många talar dock båda språken.

Ryssland har dock inte erkänt Transnistriens självutropade självständighet. Det är bara de pro-ryska och delvis erkända staterna Abchazien, Nagorno-Karabach och Sydossetien som har erkänt Transnistrien som en självständig stat. Transnistrien kallas av dem som stöttar dess självständighet för Dnestriska moldaviska republiken (Pridnestrovie).

Hanna Strid

Kortfakta Moldavien

Huvudstad: Chișinău
Politik: Efter första världskriget blev området Bessarabien en del av Rumänien. Efter uppgörelsen mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939 tillföll området Sovjet och i augusti 1940 utropades en moldavisk sovjetrepublik som sedan ockuperades av Tyskland och Rumänien under kriget. Vid Sovjetunionens upplösning 1991 blev Moldavien självständigt och 1994 röstade en stor majoritet mot en förening med Rumänien.
Yta: 33 846  km2 (Sverige 449 964 km2) Befolkning: 2,6 miljoner.

Maia Sandu

Maia Sandu vann valet 2020. Foto: Quirinale/Wikimedia

Maia Sandu blev Moldaviens president den 24 december 2020 efter att ha vunnit den andra omgången av presidentvalet i november med 58 procent av rösterna. Hon tillhör det högerliberala partiet PAS, Partiet för handling och solidaritet, som vill att Moldavien går med i EU. PAS vann också parlamentsvalet i juli 2021 och fick egen majoritet med 63 av 101 mandat.

Igor Dodon

År 2016 vann Igor Dodon från socialistpartiet PSRM presidentvalet. I november 2020 förlorade han i andra omgången. Han leder idag PSRM som ses som Rysslandsvänligt och socialt konservativt. Inför parlamentsvalet 2021 ingick PSRM i en allians med kommunistpartiet PCRM som fick 32 av 101 mandat.

FN-besök

Den 9 maj besökte FN:s generalsekreterare António Guterres Moldavien och berömde landet för sin generositet vid mottagandet av flyktingar från Ukraina. Han uppmanade omvärlden att stödja Moldavien som har tagit emot flest flyktingar i förhållande till folkmängden. Vid en presskonferens i Chișinău uttryckte också António Guterres oro för att Rysslands krig i Ukraina kan spridas och sade att Moldaviens ”suveränitet, oberoende och territoriella integritet” inte får hotas eller undermineras.

14:e armén

Detta var en del av Sovjets armé där många officerare och soldater kom från Transnistrien. När kriget bröt ut 1992 förklarade sig Ryssland neutralt men stora delar av 14:e armén anslöt sig till Transnistriens styrkor.

Idag vaktar denna styrka, som förmodas bestå av 1 500 soldater, den jättelika ammunitionsdepån i Cobasna nära gränsen till Ukraina. Den ingår också i den fredsstyrka som Ryssland, Moldavien och Transnistrien bildade 1992 för att övervaka vapenvilan.

I juni 2018 antog FN:s generalförsamling en resolution med 64 röster för, 15 nej-röster och 83 nedlagda röster, som krävde att den ryska styrkan ska dras tillbaka. Den 15 mars i år kallade PACE, Europarådets parlamentariska församling, för första gången Transnistrien ”ockuperat område”.

9 maj

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland och andra världskriget var över i Europa. På grund av tidsskillnaden firas segerdagen den 9 maj i Ryssland.

TV-tips

”Moldavien – Putins nästa mål?” är en spansk dokumentär som visats i SVT:s Dokument utifrån. Här skildras oron för att Moldavien kan komma att bli Rysslands nästa militära mål. Finns på Kunskapskanalen.

Läs mer från Amnesty Press

Transnistrien – Laglöst land i Europas utkant (16 april 2019)

Sista sommaren i Kamenka (recension av filmen Transnistra - Amnesty Press 17 april 2019)

Moldaviens hbtq-rörelse oroas över valet nästa år: ”Politikerna angriper alltid oss under valen" (3 oktober 2018)

Transnistrien – nästa krishärd i östra Europa? (23 april 2014)

Transnistrien – landet som inte finns (30 september 2005)