”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet

reportage | 2012-07-20

Minnesplatsen för Srebrenicas offer.

Den obarmhärtiga hettan gör det svårt att andas. På den provisoriska parkeringen tränger folk ihop sig i den lilla skugga som bussarna skänker. Andra har med sig paraplyer som skydd mot solen. Det är omkring elva på förmiddagen den 11 juli och en timme kvar till minnesceremonin i Potocari i östra Bosnien ska börja. Svetten rinner nerför ryggen. Ingen klagar, det är inte en sådan dag, en sådan plats där man gnäller över vädret. Här miste drygt 8 000 människor livet för 17 år sedan. Idag begravs 520 av dem.

En man i kostym och keps med turkiska flaggan pratar i mobiltelefon. ”Did you arrive? Are you in the VIP?” Mitten av gravplatsen är avspärrad, här får bara de väldigt viktiga personerna komma in. På andra sidan staketet trängs boende i området, återvändare, anhöriga till de som begravs idag och som begravts tidigare år. Folkmordet i Srebrenica är en bricka i det politiska spelet om Bosnien- Hercegovina och den 11 juli har av många politiker och företrädare för det internationella samfundet använts för att plocka politiska poänger. Men anhöriga har sagt ifrån och i år tillåts inga politiker hålla tal under minnesceremonin.

I skydd mot solen den 11 juli.

Efter Bosniens nationalsång, en tyst minut och en dikt läggs det ner kransar från kantoner, ambassader, från Kroatien, Republika Srpska, från Serbiens parlament. Fredsgruppen Kvinnor i Svart finns på plats som vanligt och upprepar det budskap som kanske behöver höras än mer efter det senaste valet i Serbien: ”Vi är här för att be om ursäkt för de brott som begåtts i vårt namn, och vi fortsätter att utkräva ansvar av vår regering för dem.”
Stasa Zajovic, outtröttlig ledare för Kvinnor i Svart, är omringad av mikrofoner och TV-kameror.

Stasa Zajovic.

På andra sidan floden Drina, i Serbien, publicerar satirsajten Njuz.net en artikel om att den 11 juli i Serbien uppmärksammas som ”Och vad gjorde de mot oss?”-dagen. I artikeln står det: ”Precis som tidigare år inleddes uppmärksammandet av den här frasdagen i de tidiga morgontimmarna med oavbrutet upprepande av meningen och manifestationen förväntas fortsätta till sent in på natten.”
Skämtartikeln bygger på den upprepade reservationen från serbiska politiker när Srebrenica kommer på tal – att det inte var ett ensidigt krig och att det finns andra offer med.

17-årige Sonni Kurtalic deltog i årets Fredsmarsch från Tuzla till Srebrenica.

I år illustrerades detta med utmärkt tydlighet i landets norra provins Vojvodina. Ett socialdemokratiskt parti i provinsens parlament hade föreslagit en tyst minut för Srebrenicas offer den 11 juli. Men för att få majoritet för förslaget var det tvunget att modifieras till att gälla alla offer för kriget i forna Jugoslavien. Även med denna formulering lämnade ett parti salen och representanterna för Serbiens största parti, president Tomislav Nikolic Progressiva parti, satt ner i protest under den tysta minuten.

Den nyvalde Nikolic inledde sitt presidentämbete med att säga att han inte anser att det som skedde i Srebrenica var ett folkmord. Han har också sagt att han inte ämnar besöka Srebrenica, med hänvisning till att förre presidenten Boris Tadic redan varit där. ”Måste alla serbiska presidenter åka till Srebrenica?” frågade han retoriskt i en TV-intervju. Människorättsgrupper som i Serbien driver att förnekande av folkmordet i Srebrenica ska vara straffbart har inget stöd att hämta från landets president.

"Vi ska aldrig glömma Srebrenica".

Den regering som i skrivande stund håller på att ta form i Serbien innebär en återgång till den politiska scenen på 1990-talet. Då styrde Slobodan Milosevic och socialistpartiet SPS Serbien. Ultranationalisterna i Radikala partiet, SRS, var det största oppositionspartiet som ibland gick i koalition med SPS. Sedan år 2003 befinner sig radikalernas partiledare, Vojislav Seselj, i häktet hos FN:s krigsförbrytartribunal i Haag åtalad för krigsförbrytelser i Kroatien och Bosnien. Seseljs parti splittrades 2008 då Tomislav Nikolic stödde att Serbien ska gå med i EU och bildade Progessiva partiet. Nikolic hade fyra gånger tidigare ställt upp som presidentkandidat innan han vid valet i maj i år besegrade den sittande presidenten Boris Tadic som under 2000-talet tillhörde de EU-vänliga politiker som försökt få omvärlden att acceptera ett nytt demokratiskt Serbien som vill samarbeta med sina grannar.

Kvinnor i Svart protesterade i Serbien mot krigen under 1990-talet och nu reste
de återigen till Srebrenica för att hylla de döda.

Efter vårens val har socialistpartiet SPS, som efter att Milosevic avled i Haag 2006 leds av Ivica Dacic, fått mandat att bilda regering och den 23 juli väntas Dacic inta premiärministerposten. De Progressiva får flest ministerposter i egenskap av största parti. Relationerna till grannländerna, i synnerhet Bosnien, Kroatien och Kosovo, har redan försämrats avsevärt sedan valet i maj.

VIP-avdelningen i Potocari.

I Haag återupptogs rättegången i FN:s krigsförbrytartribunal mot den förra bosnienserbiska generalen Ratko Mladic den 9 juli, för att snart avbrytas igen på grund av den 70-årige Mladic hälsotillstånd. Avståndet mellan Potocari och Haag är stort, och förtroendet för Haag-tribunalen litet. Bida Osmanovic som förlorade sin son för 17 år sedan, följer inte rättegången mot Mladic.
– Jag hade en son, nu finns han inte mer. Det var ett krig, det är över nu. Alla Bosniens folk har lidit. Det kan inte ändras, hur många de än dömer i Haag, säger hon.

Bida Osmanovic återvände och byggde upp sitt nerbrända hus för tio år sedan. Hon var bland de första att komma tillbaka efter kriget och hon säger att hon aldrig haft några problem i Republika Srpska, den bosnienserbiska entiteten i Bosnien-Hercegovina. Bida Osmanovic umgås med sina bosnienserbiska grannar och tycker att den bosnienserbiske borgmästaren i kommunen Bratunac är ”en mycket duglig man”.

FN-basen i Potocari. Här trängdes tusentals
människor i juli 1995.

I den före detta ackumulatorfabriken där de nederländska FN-soldaterna hade sin bas finns numera ett enkelt museum över händelserna i Srebrenica. Här är det tyst och mörkt och svalt. Man kan ströva omkring i byggnaden där tiden verkar ha stått stilla sedan 1995. Klotter på holländska på väggarna, en meny, också den på holländska, utanför det som var matsalen.
T-bone steak, 250 gr: 7,50 DM.
En avriven polisavspärrning hänger kvar på en dörrpost.

Kolonnen av bilar och bussar börjar sakta, sakta lämna Potocari. De sörjande får äntligen vara i fred vid sina fäders, bröders och söners gravar.

Text och bild: Christina Wassholm
Potocari, Bosnien-Hercegovina

Bakgrund/Srebrenica

När kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut våren 1992 behöll den bosniska regeringsarmén, lojal mot regeringen i Sarajevo, kontrollen över Srebrenica. Snart var staden omringad av bosnienserbiska styrkor och tusentals muslimer (bosnjaker) från byar och samhällen runt staden blev flyktingar i Srebrenica. 1993 blev staden en av FN:s sex skyddade zoner i Bosnien.

De bosniska regeringssoldaterna hade lämnat ifrån sig tyngre vapen till FN och när den bosnienserbiska armén i juli 1995 ryckte fram mot staden förekom inget större motstånd. De nederländska FN-soldaterna misslyckades med sin uppgift att skydda befolkningen och general Ratko Mladic kunde tåga in i staden. Kvinnor och barn sattes på bussar till Tuzla, en stad som kontrollerades av den bosniska regeringsarmén. Tusentals män försökte fly till fots genom skogarna i riktning mot Tuzla.

Män som togs som fångar fördes bort för av att avrättas. Under juli 1995 beräknas cirka 8 000 muslimska pojkar och män ha avrättats.
FN:s krigsförbrytartribunal har i domar slagit fast att det som hände i Srebrenica var folkmord. Detta har väckt viss debatt då endast män mördades medan kvinnor och barn tilläts lämna den erövrade staden.

Ratko Mladic, överbefälhavare i den bosnienserbiska armén, och Radovan Karadzic, president i Republika Srpska 1992-1996, står bägge inför rätta i Haag sedan de efter många år på flykt till sist greps år 2008 respektive 2011.

I Republika Srpska och i Serbien anser många att Mladic och Karadzic är krigshjältar och händelserna i juli 1995 förnekas eller förminskas. Det brukar också påpekas att även serber var offer under kriget i området kring Srebrenica. Ett antal serbiska bybor mördades av bosniska regeringssoldater vid räder ut från Srebrenica under krigsåren och det fanns serbiska fångar i Srebrenica som mördades och torterades.

Naser Oric, som under kriget var befälhavare för den bosniska armén i Srebrenica, greps i april 2003 och fördes till häktet i Haag där han ställdes inför rätta för övergrepp mot serber. År 2006 dömdes han till två års fängelse. Åklagarna överklagade domen och krävde att han skulle få 18 års fängelse. FN-tribunalens appellationskammare beslöt i juli 2008 att helt frige Naser Oric då man inte ansåg att åklagarsidan hade lyckats lägga fram tillräckliga bevis för att fälla Oric även om man betonade att det inte fanns några tvivel om att allvarliga övergrepp mot serber hade begåtts.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press

15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica (15 juli 2010)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (Amnesty Press 5 juli 2008)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nr 1/2005)

Nederländerna: Direktsända TV-förhör om Srebrenica (11 november 2002)


Läs också
Krigsmål: Etnisk rensning (Ordfront Magasin)

Amnesty International om Srebrenica
Bosnia and Herzegovina: Families of the victims of genocide committed in Srebrenica 17 years ago are still waiting for truth, justice and reparation (10 juli 2012)

Human Rights Watch om rättegången mot Mladic
ICTY/Bosnia: Start of Mladic Trial Shows Persistence Pays (14 maj)

reportage | 2012-07-20