15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica

reportage | 2010-07-15

Den 11 juli 1995 intogs staden Srebrenica i östra Bosnien av den bosnienserbiska armén. De kommande dagarna mördades 7 000 - 8 000 män. I samband med 15-årsminnet av massakern i Srebrenica begravdes ytterligare 775 män och många internationella gäster fanns på plats vid minnesceremonierna. Amnesty Press följde en grupp serbiska fredsaktivister som reste från Belgrad för att visa att det finns ett annat Serbien än det land som stödde massmordet och som sedan har förnekat massakern.

– Jag ber verkligen om ursäkt för att ni får vänta men vi måste följa protokollet. Bara 15 minuter till, ursäktar sig den långa kostymklädda mannen med svettig panna.
Han är från organisationskommittén för minnesceremonin i Potocari, platsen strax utanför Srebrenica, där offren för massakern i juli 1995 begravs.
Det är ett 50-tal kvinnor och några män från den serbiska fredsgruppen Kvinnor i Svart som måste vänta på att ytterligare några representanter för internationella samfundet ska anlända innan de kan tåga in på minnesplatsen.

Det är idag 15 år sedan folkmordet inleddes och tiotusentals människor är på plats för att visa sin medkänsla med de överlevande. Nya massgravar hittas fortfarande och arbetet med att identifiera kroppar pågår ännu. Idag ska 775 kistor sänkas ner i jorden, den största kollektiva begravningen i Potocari hittills.

775 nya gravar i Potocari utanför Srebrenica.

Efter en stund till i den obarmhärtiga hettan får så Kvinnor i Svart tecken att det är deras tur. Till ljudet av hundratals knäppande kameror tågar de svartklädda aktivisterna in och lägger ner en krans vid den vita marmorstenen. På kransens band står det ”Vi ska aldrig glömma Srebrenica. Kvinnor i Svart, Serbien”.
De blir anvisade en plats alldeles bredvid statschefer och Nato-representanter och människor kommer fram och tackar för att de är här. De är Very Important Persons och det är en mycket ovanlig situation för dem.

Kvinnor i svart i Potocari, 11 juli 2010.

Kvällen innan stod samma kvinnor klädda i svart i en halvcirkel på Republiktorget mitt i Belgrad och hedrade minnet av offren i Srebrenica. Den en timme långa helt tysta ceremonin avslutades med att kvinnorna en och en lade ner en vit ros på marken. Rader av poliser hindrade ganska effektivt förbipasserande från att se vad som pågick. Men ceremonin kunde genomföras utan störningar, en stor framgång jämfört med förra året, då högerextrema grupper hade kraftsamlat och mötte upp med serbiska flaggor, porträtt på Radovan Karadzic och Ratko Mladic, de bosnienserbiska ledarna under kriget , och under hela timmen skrek okvädingsord till de tysta kvinnorna.
Det är först när Kvinnor i Svart kommer utanför Serbiens gränser som de behandlas som väldigt viktiga personer. I sitt hemland kallas de oftare förrädare och horor.

Kvinnor i Svarts minnesstund för Srebrenica, Republiktorget, Belgrad den 10 juli 2010.

För bara fem år sedan trodde majoriteten av den serbiska befolkningen att massakern i Srebrenica inte hade hänt. Fortfarande anser många att siffrorna över antalet döda är klart överdrivna och att det inte handlade om folkmord utan ett berättigat försvar. Detta trots att den internationella domstolen i Haag, ICJ, i en unik dom från år 2007 slagit fast att det som skedde den där juliveckan i Srebrenica 1995 var ett folkmord. I samma dom fann domstolen att Serbien är skyldigt till att inte ha förhindrat att folkmordet genomfördes, trots kunskap om vad som höll på att hända.
Bosnien-Hercegovina som stod bakom anmälan mot Serbien hade velat få fastslaget att Serbien inte bara låtit bli att förhindra utan faktiskt gett order om massavrättningarna till general Ratko Mladic. Domstolen kunde inte finna bevis för exakt hur orderkedjan sett ut, men konstaterade att den bosnienserbiska armén fått såväl finansiell hjälp från Serbien som hjälp i form av serbiska elitförband och frivilliga på plats i Bosnien.

Namnen på de mördade männen.

– Vi vill att en annan röst ska höras från Serbien genom vår närvaro här. Der är smärtsamt för oss att vara på plats, men vår smärta är inte viktig jämfört med den som de anhöriga känner, säger Stasa Zajovic, en av Kvinnor i Svarts grundare.
Hon får ge otaliga intervjuer den här dagen. Hon upprepar gång på gång att Serbien måste ta sitt ansvar för sin roll i krigen på 1990-talet, att det måste ske en genomlysning av statens agerande på alla nivåer. Serbien måste kunna erkänna att det var ett folkmord som skedde. Och Ratko Mladic måste gripas och överlämnas till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. 1996 väcktes åtal mot Ratko Mladic för bland annat folkmord och han har hittills hållit sig undan rättvisan.

I många år beskyddades han av myndigheterna i Serbien. Den nuvarande serbiska regeringen har dock förklarat att ex-generalen ska gripas.

Ratko Mladic är den mest omtalade personen den här dagen i Potocari. Talare efter talare konstaterar att gripandet av honom är ett absolut måste. Serbiens president Boris Tadic är på plats, också han får en del uppmärksamhet, men han får inte hålla tal utan nöjer sig med att lägga ner en krans. I mars i år drev han igenom att det serbiska parlamentet antog en resolution i vilken Serbien ber om ursäkt för Srebrenica, men utan att kalla det som hände för folkmord.

Parlamentet uppmanade också sina grannländer att anta liknande resolutioner, så att också serbiska offer kan få en slags upprättelse. Kritiska röster säger att hade inte EU lockat med medlemskap och finansiell hjälp skulle resolutionen aldrig ha kommit till.
Resolutionen antogs med knappast möjliga majoritet, 127 av 250 ledamöter.

Ivana Miljovic tycker att man borde prata mer om det som hände i Srebrenica.

39-åriga Ivana Miljkovic från Leskovac i södra Serbien är i Srebrenica för första gången.
– Jag känner mig så sorgsen, säger hon när hon hittat en plats i skuggan efter de många talen. I bakgrunden läser en man och en kvinna omväxlande upp namnen på de 775 personerna i de enkla kistorna med grönt tyg spänt över som nu bärs i långa rader till de förberedda gravarna. Ivana Miljkovic berättar att organisationen hon är aktiv i visade en dokumentärfilm om Srebrenica för ett par veckor sedan i Leskovac. Nästan ingen kom och varken tidningar eller lokalradio skrev om det.
– Vi måste prata mycket mer om det som hänt för att något ska förändras. Nu är det som om allt sopats under mattan. Jag står inte ut med tanken på att SPS sitter i regeringen. Jag bar min son på axlarna när vi protesterade mot dem. Vad ska han tänka nu, säger Ivana.
SPS, det serbiska socialistpartiet, leddes tidigare av Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten som 2001 överlämnades till tribunalen i Haag. Han avled under pågående rättegång 2006. SPS ingår nu i den regeringskoalition som västvänliga partier bildade efter senaste valet.

I Bratunac jobbar krigsförbrytare inom kommunen och polisen, berättar Ivana Miljkovic.

Bredvid Ivana Miljkovic sitter Stanojka Tesic från Bratunac, en grannstad till Srebrenica i Republika Srpska i Bosnien. Hon kallar Kvinnor i Svart för en ljuspunkt, men säger att hennes organisation aldrig skulle kunna göra samma slags aktioner i Bratunac som görs i Belgrad.
– Skulle vi stå med en banderoll där det står att Ratko Mladic måste gripas skulle vi få stänga organisationen samma dag. Hos oss går krigsförbrytare omkring som fria män, de jobbar inom kommunen och polisen. Tills vidare är jag glad om vi serbiska kvinnor kan prata med de få bosnjaker som finns i Bratunac och att vi dricker kaffe tillsammans, säger hon.

15 år har gått sedan massakern i Srebrenica men arbetet med att identifiera offren i massgravarna är fortfarande inte över.

På vägen från Potocari till serbiska gränsen syns krigens spår fortfarande tydligt. Genom bussfönstret skymtar ruiner och fasader prickiga av kulhål. Men vanligast är de halvfärdiga nybyggena där tegelväggarna saknar murbruk så husen ser nakna ut. Naturen har för länge sedan återhämtat sig och kullar och fält visar upp alla möjliga nyanser av grönt och majsen växer meterhög. Bussen har poliseskort hela vägen tillbaka till Belgrad.

Text och foto: Christina Wassholm
Belgrad-Srebrenica

Bakgrund: Massakern i Srebrenica

Kriget i Bosnien-Hercegovina pågick 1992-1995. Omkring 100 000 människor dödades medan över hälften av befolkningen flydde eller fördrevs under den etniska rensning som syftade till att skapa etniskt rena områden i Bosnien. Före kriget hade en stor del av Bosniens kommuner en blandad befolkning av bosnjaker (muslimer), som utgjorde cirka 44 procent av befolkningen, bosnienserber (31 procent) och bosnienkroater (17 procent).
Staden Srebrenica i östra Bosnien utgjorde en enklav under kriget, omringad av den bosnienserbiska armén (VRS), där FN-styrkor genom en resolution i FN:s säkerhetsråd hade fått i uppdrag att skydda befolkningen, som till stor del bestod av bosnjakiska flyktingar från östra Bosnien.
Sommaren 1995 inledde VRS en framryckning mot Srebrenica. Den nederländska FN-styrkan misslyckades med att hindra intagandet av Srebrenica och general Ratko Mladic tågade den 11 juli in i staden. Kvinnor och barn tilläts lämna staden och kördes till Tuzla, som kontrollerades av den bosniska regeringsarmén. De män som inte lyckades fly togs till fånga. Mellan 7 000 och 8 000 män beräknas ha dödats i vad som har beskrivits som den värsta massakern i Europa efter andra världskriget.
Den 10 juni dömdes Vujadin Popovic och Ljubisa Beara, båda officerare i VRS, av Haagtribunalen till livstids fängelse för folkmord, utplåning, mord och förföljelse.

Ulf B Andersson

Följ Haagtribunalens arbete på IWPR

Human Rights Watch inför 15-årsminnet

Civil Rights Defenders lanserar nytt material om massakern

Kvinna till Kvinna om Srebrenica 15 år

Läs också tidigare artiklar från Amnesty Press:

Homosexuella soldater och massakern i Srebrenica - amerikansk general tar tillbaka (Amnesty Press 31 mars 2010)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (Amnesty Press 5 juli 2008)

Nederländerna: Direktsända TV-förhör om Srebrenica (Amnesty Press 11 november 2002)

"Ingen massaker" - Raseri över rapport om Srebrenica (Amnesty Press 6 september 2002)

reportage | 2010-07-15