Ingen upprättelse för offren för Suhartos kommunistjakt

_På Kramat Street i Jakarta bor tio åldrande personer som samhället inte vill veta av. De överlevde den tidigare indonesiske diktatorn Suhartos våldsamma jakt på kommunister - en mycket blodig period i landets historia som många valt att glömma bort, rapporterar nyhetsbyrån IP_S.

Om det hade funnits ett kastsystem i Indonesien så hade dessa tio personer utan tvekan betraktats som oberörbara. Under flera decennier förnekades de och deras familjer arbeten och rätten till utbildning och ända fram till 2005 så stod det inskrivet i deras identitetshandlingar att de var tidigare politiska fångar.
De överlevde den militära kampanjen mot det numera förbjudna kommunistpartiet PKI som inleddes under 1965-1966. En kampanj där mellan en halv miljon - kanske upp till tre miljoner människor mördades, medan många tusentals andra torterades och hölls fängslade utan någon rättegång.

År 1965 grep general Suharto makten från president Sukarno och inledde en diktatur som skulle komma att vara i 32 års tid, vilken kännetecknades av en stark anti-kommunism. De tio äldre personer som bor tillsammans i en gammal tvåvåningsvilla i Jakarta har alla mycket traumatiska minnen.

Pak Rosidi är en 86 år gammal före detta lantbruksingenjör. Fram till 1980 satt han inspärrad på ett ökänt fängelse på ön Baru.
- Jag fick sparken från mitt arbete på jordbruksdepartementet 1970 och greps – men inte för att jag var kommunist utan anhängare till Sukarno. Jag misshandlades under mina år i fängelset, och utsattes ofta för timslånga elchocker. Jag hade tre barn och var gift innan jag fängslades, men jag blev avvisad av min fru när jag återvände, berättar Rosidi.
Många av de före detta fångarna berättar om förstörda familjerelationer. Under den mörka perioden vände sig många barn mot sina föräldrar i ett försök att komma undan ett liv som svårt diskriminerade.

Som för många andra blev det svårt för Rosidi att hitta ett arbete efter att han hade släppts från fängelset, eftersom hans id-kort var märkt med informationen att han var en före detta fånge. Det innebar i praktiken att det var omöjligt för de före detta fångarna att få ett bra jobb. Deras barn förnekades dessutom rätten till högre studier.

Ibu Snanto är 85 år gammal och bor också i huset. Hon satt fängslad mellan 1966 och 1975 – eftersom hennes man var medlem i kommunistpartiet.
- Min man var kommunist men jag vara bara en hemmafru. Men de grep mig i alla fall, och jag utsattes ofta för elchocker och sexuella övergrepp. Jag lider av hjärtproblem och trauman på grund av de där åren, berättar hon för IPS.

Morden på kommunister inleddes efter att en grupp inom armén 1965 hade kidnappat och dödat sex högt uppsatta generaler, i vad som påstås ha varit ett försök att förhindra en statskupp mot Sukarno, som hade ett gott förhållande till kommunistpartiet.

Exakt hur många som torterades och dödades är okänt, liksom hur många som fängslades och fortfarande finns i livet i dag.
- Vi har i två års tid försökt utreda hur många som dödades, men det är svårt att fastställa siffror. Vi har inte fått någon hjälp från militärmakten, säger Nur Kholis, vid Indonesiens nationella människorättskommission, Komnas HAM.

I juli i år släppte Komnas HAM en rapport som bygger på intervjuer med 349 tidigare politiska fångar, där man slår fast att ”grova människorättsbrott” begicks under perioden, däribland ”mord, slaveri, tortyr, sexuella övergrepp”. Rapportförfattarna rekommenderade samtidigt landets regering att lansera en nationell försoningsprocess, samt se till att åklagarmyndigheterna inleder en process mot dem som gjorde sig skyldiga till brotten.

Nur Kholis berättar att en av de intervjuade vittnade om hur han sett armésoldater driva ut ett hundratal svältande fångar i havet på södra Sumatra. En kvinnlig överlevande berättade hur soldater tänt tjocka buntar av tändstickor och sedan fört upp de brinnande stickorna i hennes vagina.

I landets skolböcker står det ingenting om massakrerna på landets kommunister, och kommunismen har förblivit förbjuden i Indonesien. Så sent som 2008 ställdes en grupp konstnärer på Bali inför rätta efter att de i samband med en utställning hade använt sig av kommunistiska symboler.
Vägen mot demokrati påbörjades i Indonesien 1998 efter att Suharto hade störtats, men den nuvarande presidenten Susilo Bambang Yudhoyono, som också är en före detta general, har inte visat något intresse för att riva upp gamla sår.

De tio före detta fångarna som bor tillsammans på Kramat Street vill bara en sak – få sina namn rentvådda.
- Jag vill att stigmatiseringen av oss upphör och att regeringen slår fast att vi är goda människor, säger Ibu Pujiati, 87, som satt 14 år i fängelse på grund av sitt fackliga engagemang.

Den australiske professorn Robert Cribb har skrivit mycket om Indonesiens närhistoria. Han menar att regeringens vägran att ge offren upprättelse har slagit mycket hårt mot de före detta fångarna.
- De har inte bara utsatts för diskriminering, utan har även beskrivits som opålitliga medborgare, säger Cribb till IPS.

Landets största muslimska organisation, Nahdlatul Ulama, vars medlemmar deltog i förföljelsen av kommunister tillsammans med armén, menar istället att de politiska fångarna bör glömmas bort.
- De borde inte efterfråga någon kompensation. Konflikten borde glömmas bort, säger As’ad Said Ali vid Nahdlatul Ulama.
Han menar att dödandet och förföljelserna var hämndaktioner på grund av de våldsamma konflikterna mellan kommunister och Nahdlatul Ulamas medlemmar.

73-åriga Sukanta i huset på Kramat Street beskriver det som att vänstersympatisörer ”jagades av hungriga hundar”. Han satt fängslad i tio års tid på grund av att han var medlem av en kulturorganisation som hade kopplingar till kommunistpartiet.

Alexandra Di Stefano Pironti
IPS/Jakarta

2 november 2012

Alexandra Di Stefano Pironti
IPS