”Det är en film om en förälder som har förlorat sitt barn”

Den 7 maj har den svenska dokumentärfilmen ”Children of the enemy” biopremiär. Det är en film som skildrar en morfars kamp för att få ut sina sju föräldralösa barnbarn från fånglägret al-Hol i Syrien, då båda föräldrarna hade dött när Islamiska statens kalifat besegrades. Men det är också en smärtsam skildring av en förälder som förlorat sitt barn, först till IS och sedan till döden. Amnesty Press har träffat filmens regissör Gorki Glaser-Müller och pratat om riskfyllt filmande, barns utsatthet, och hur det är att vara man idag.

reportage | 2021-05-04
Av: Clara Lee Lundberg
Gorki Glaser-Müller.

Gorki Glaser-Müller. Foto: Rena Effendi

Bilderna från det sönderbombade Syrien i Gorki Glaser-Müllers kommande film står i skarp kontrast till den lugna, gemytliga och soldränkta bakgård i Göteborgsstadsdelen Majorna där regissören sitter när vi ses på Zoom-länk en förmiddag i april. Det har gått drygt två år sedan Gorkis kompis, musikern Patricio Galvez, ringde och bad honom om att de skulle träffas:

– Patricio ville inte berätta på telefon vad det handlade om. När vi sedan sågs berättade han det som fram tills dess varit en familjehemlighet – nämligen att hans dotter Amanda, som jag visste hade konverterat till islam, även hade gift sig med IS-terroristen Mikael Skråmo och följt honom till kriget i Syrien. Tillsammans hade de fått sju barn, men vid den här tidpunkten hade både Amanda och Mikael dödats med bara några månaders mellanrum i de sista striderna om kalifatet.

– Patricio var förtvivlad av sorg och jag tröstade honom så gott det gick, fortsätter han. Han berättade också att han skulle resa till Syrien så fort han fick inresetillstånd för att försöka få hem sina sju barnbarn, som då befann sig någonstans i det ökända fånglägret al-Hol, och han bad mig att följa med för att dokumentera resan, säger Gorki.

Bara några dagar efter deras möte den där kvällen reste Patricio Galvez till staden Erbil i kurdiska delen av Irak, nära gränsen till Syrien. Gorki hade bestämt sig för att också resa dit för att filma sin väns kamp för sina barnbarn, men han visste inte alls vilken slags film han skulle göra.

– Det enda jag visste var att jag ville följa honom på nära håll, att tittaren skulle få komma nära hans tankar och känslor. Det fanns inte tid att försöka få ihop ett team eller hitta en lokal fotograf på plats i Erbil, så jag utgick ifrån att jag skulle behöva göra allt på egen hand, förklarar han. Min plan var att ha många, små och billiga kameror som jag skulle kunna förlora eller få konfiskerade, men som också var smidiga att filma med på många olika ställen. Dessutom skulle Patricio också få filma sig själv i vissa situationer där jag inte kunde vara med.

Patricio Galvez reste på egen hand för att få hem sina sju barnbarn till Sverige.

Patricio Galvez reste på egen hand för att få hem sina sju barnbarn till Sverige. Foto: Rena Effendi

Att bestämma sig för att följa med Patricio var dock inte ett lätt beslut, medger Gorki. Det innebar bland annat att han skulle behöva lämna sin familj i Sverige för att åka till en plats som tills helt nyligen varit en krigszon.

– Det togs inte emot så bra av mina barn och min fru, vilket jag förstår. Folk flydde ju från Syrien och jag skulle åka dit frivilligt. Jag försökte förklara för dem att jag är filmare, vilket min fru också är, och att jag också ville stötta min vän som annars skulle åka helt ensam, berättar han.

I filmen Children of the enemy, som har biopremiär 7 maj, får vi följa Patricio Galvez från det att han åker från ett kallt Sverige i mars 2019 till Erbil och hur han därifrån, efter ändlösa turer med svenska UD, lokala och internationella hjälporganisationer, myndigheter samt en engelsk jurist specialiserad på mänskliga rättigheter, till slut lyckas få ut sina barnbarn från det ökända fånglägret al-Hol där flera av dem är nära att dö av svält och sjukdomar.

Filmen skildrar starka känslor.

Filmen skildrar starka känslor. Foto: Rena Effendi

Det blir snabbt tydligt i filmen att Gorkis roll inte bara är att vara regissör och fotograf, han är också en medmänniska och kompis som försöker stötta sin vän på hans kanske livs svåraste uppdrag. Gorki tröstar, frågar, byter blöjor, leker med barnen, och pratar med journalister.

Jag frågar om det var en svår balansgång.

– Ja, det var svårt, svarar han. Å ena sidan var jag tvungen att tänka som en filmare hela tiden och följa Patricio överallt, men samtidigt kan man inte vara professionell de 16 timmar om dagen som vi oftast var vakna. Att se någon du känner gå igenom det Patricio gick igenom var tufft.

– Men under tiden vi var i Erbil utvecklade vi en relation där vi kunde balansera det privata och professionella på något sätt. Eftersom vi tillbringade så mycket tid tillsammans lyckades jag få till riktiga samtal istället för mer traditionella intervjuer, och då kommer det ju också fram andra saker, konstaterar han.

I en särskilt känslomässigt stark scen lägger Gorki ifrån sig kameran och bryter ihop i Patricios famn. En journalist som råkar vara där filmar dem när de står där: två vuxna män som gråter i varandras armar. Inte en särskilt vanlig scen i svensk film, och en bild som bryter mot stereotypa föreställningar om män i allmänhet och latinamerikanska män i synnerhet.

– Jag har absolut tänkt på genus och könsnormer i arbetet med den här filmen. Hur ofta ser du till exempel en morfar natta sitt lilla barnbarn på film? Jag blev ju också involverad i att ta hand om barnen, och jag tror att förutsättningarna för att jag skulle klara det samtidigt som jag filmade var att jag själv är pappa till tre barn som jag har tagit hand om, säger Gorki.

 Filmen Children of the enemy har premiär 7 maj.

Filmen Children of the enemy har premiär 7 maj. Foto: TriArt film

Det finns även partier i filmen där Patricio går tillbaka i tiden och genom minnen och foton försöker förstå hur allt blev som det blev. Särskilt smärtsamt blir det när han ifrågasätter hur han var som pappa till sin dotter Amanda när hon växte upp.

– Många kanske tolkar det som att jag bara har gjort en film om barn till IS-anhängare. Men för mig är det lika mycket en film om en förälder som har förlorat sitt barn, den stora sorgen hos Patricio över att han inte kan få de tidigare val han har gjort som pappa till Amanda ogjorda. Så länge ingen dör kan man alltid göra något för att reparera en relation, jag tror att Patricio hade hoppats in i det sista att han skulle kunna rädda sin dotter och få henne att lämna IS och komma tillbaka till sitt tidigare liv med kultur, teater och musik som hon älskade innan hon blev radikaliserad islamist, säger Gorki.

En annan viktig del i filmen är också barnperspektivet och det hat Patricio Galvez utsätts för när det blir känt i svensk media att han ska hämta hem sina barnbarn från Syrien. De sju barnen kallas IS-barn och terroristbarn i sociala medier.

– Även om det inte var huvudsyftet så blir min film automatiskt ett slags debattinlägg i diskussionen om vad Sverige bör göra med sina medborgare, och deras barn, som stridit för IS i Syrien, för den frågan har blivit aktuell nu igen. Det finns fortfarande svenska barn i syriska fångläger, och tusentals barn från andra länder, som väntar på att deras regeringar ska agera. De här barnen är helt oskyldiga, men döms ändå för sina föräldrars val. Min film ställer frågan om hur vi i Sverige, samma år som FN:s barnkonvention blev lag, kunde diskutera huruvida de här oskyldiga barnen ska få komma tillbaka till sitt hemland och räddas från den fruktansvärda plats de själva aldrig har valt, avslutar Gorki.

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Fotnot: Idag bor Patricio Galvez sju barnbarn i olika fosterhem och har fått nya namn samt skyddad identitet. De har regelbunden kontakt både med varandra och med sin morfar.

Bakgrund/Islamiska staten

Propagandavideo från Islamiska staten. Enligt vissa uppskattningar anslöt sig över 40 000 personer från många länder till kalifatet.

Propagandavideo från Islamiska staten. Enligt vissa uppskattningar anslöt sig över 40 000 personer från många länder till kalifatet.

Sedan protesterna i Syrien mot Bashar al-Assads regim brutalt slagits ner under 2011 växte en rad väpnade rebellgrupper fram i Syrien. En rad gulfstater, västländer och Turkiet beväpnade och betalade olika upprorsgrupper. Under 2012 hade upproret stora framgångar och den syriska regeringen förlorade kontrollen över en rad områden, inklusive förorter till huvudstaden Damaskus.

Olika radikala islamistgrupper inom oppositionen ökade sitt inflytande och under 2013 blev Islamiska staten i Irak och Levanten, ISIS, en av de dominerande grupperna och den erövrade provinshuvudstaden Raqqa i norra Syrien blev gruppens huvudstad. Gruppen växte snabbt då bland annat många soldater från al-Qaidas gren i Syrien, Jahbat al-Nusra, anslöt sig.

I Irak hade många sunnimuslimer känt sig diskriminerade av Nuri al-Malikis regering som dominerades av shiamuslimer. Nuri al-Maliki satt som premiärminister 2006-2014 och i slutet av den perioden växte protesterna i sunnimuslimskt dominerade områden och regeringen svarade med hårdhänta metoder.

Detta banade vägen för ISIS att rekrytera i Irak och i juni 2014 intogs Mosul, Iraks näst största stad. Ledaren för Islamiska staten, IS, Abu Bakr al-Baghdadi, utropade ett kalifat.

 Kalifatets höjdpunkt i maj 2015 då stora delar av Irak och Syrien kontrollerades av IS.

Kalifatets höjdpunkt i maj 2015 då stora delar av Irak och Syrien kontrollerades av IS. Foto: Sémhur, Flappiefh/Wikimedia

Vid sin höjdpunkt beräknas omkring åtta miljoner människor ha levt i kalifatet. Området sträckte sig från utkanten av Damaskus i Syrien till områden nära Iraks huvudstad Bagdad. Tiotusentals kvinnor och män från många länder, däribland över 300 från Sverige, anslöt sig till IS.

Bakom de militära framgångarna för IS anses tidigare officerare från Saddam Husseins baath-regim ha spelat en viktig roll. I kalifatets områden utsattes grupper som inte var sunnimuslimer för ett hårt förtryck. FN:s utredningskommission för Syrien har anklagat IS för folkmord på yazidier.

I december 2014 gick 59 länder, däribland Sverige, under ledning av USA samman för att bekämpa IS. Utöver denna koalition bekämpades också IS av den syriska regeringsarmén, Iran och Ryssland.

En stridsvagn från IS i Raqqa i norra Syrien 2014.

En stridsvagn från IS i Raqqa i norra Syrien 2014. Foto: Qasioun News Agency/Wikimedia

I Irak spelade kurdiska styrkor från den självstyrande regionen i norr liksom milisstyrkor som backades upp med iransk hjälp en viktig roll i kampen mot IS. I Syrien bildade det kurdiska självstyret under ledning av partiet PYD en bredare koalition, SDF. Dessa styrkor fick omfattande hjälp från USA.

Efter nästan fem år av krig besegrades IS under slaget vid Baghouz våren 2019. Då hade städer som Mosul och Raqqa delvis lagts i ruiner.

Närmare 10 000 IS-anhängare är idag fångar i Irak eller Syrien. Därtill kommer ett stort antal kvinnor och barn som finns främst i al Hol-lägret. I februari 2021 uppskattades att omkring 62 000 personer är kvar i al Hol-lägret. Enligt FN:s barnorgan Unicef är över 80 procent kvinnor och barn.

Ted Chaiban, regional chef för FN:s barnorgan Unicef i Mellanöstern och Nordafrika sade den 28 februari att det finns minst 22 000 barn från minst 60 länder som fortfarande är kvar i fängelser och läger i området. Unicef uppmanade alla länder att ta hem sina unga medborgare och återintegrera dem i samhället.

SDF-styrkorna kontrollerar den 8 mars 2019 civila flyktingar från Baghouz, det sista fästet för IS.

SDF-styrkorna kontrollerar den 8 mars 2019 civila flyktingar från Baghouz, det sista fästet för IS. Foto: Voice of America/Wikimedia

FN:s särskilda sändebud Fionnuala Ni Aolain har sagt att de stater som låter sina barn bli kvar där skulle ”dömas av historien”.

Den svenska regeringen har svarat FN-sändebudet att ”Vi instämmer inte i era påståenden om vårt ansvar för svenskarna i lägren”, rapporterade DN den 27 mars.

De senaste månaderna har det rapporterats att IS har ökat sin aktivitet i al-Hol och ett annat läger, Roj. Ett antal personer inne i lägren som har opponerat sig mot IS har mördats. Detta har skapat oro i området, rapporterar den kurdiska nyhetsbyrån ANHA.

IS genomför fortfarande enstaka attacker i Irak och Syrien. Den 21 januari dödades 32 personer vid en IS-attack mot en marknad i Bagdad.

Enligt SOHR, Syriska människorättsobservatoriet, dödades 23 personer, däribland åtta civila vid attacker från IS i Syrien under april.

Raqqa drabbades hårt av kriget. Här en bild av förödelsen i april 2019.

Raqqa drabbades hårt av kriget. Här en bild av förödelsen i april 2019. Foto: Amnesty International

IS är också fortsatt aktiva i andra delar av världen där attacker i länder som Nigeria och Mali inte avtar. Även i Afghanistan är IS fortsatt aktiva även om de har försvagats. I södra Filippinerna tog det fem månader för armén att 2017 besegra IS efter att de hade intagit staden Marawi. I Libyen har IS drivits ut från de områden som behärskades 2014-2016, där slaget om Sirte pågick i sju månader.

De största framgångarna för IS det här året har dock varit på Afrikas östkust, även om kopplingarna mellan lokala jihadister och IS är omdiskuterade. I Cabo Delgado-provinsen i norra Moçambique beräknas omkring 700 000 människor ha tvingats på flykt sedan en lokal upprorsgrupp har intagit allt större områden. I mars intogs staden Palma även om armén senare tog tillbaka kontrollen. Det franska oljebolaget Total meddelade den 26 april att bolagets gasutvinningsprojekt nu avbryts efter anfallet mot Palma.

Ulf B Andersson

SDF-styrkor under offensiven mot Baghouz.

SDF-styrkor under offensiven mot Baghouz. Foto: Voice of America/Wikimedia

Se också

Utrikesbyrån i SVT: Hem till Sverige (19 mars 2021). I det ökända Al-Hol-lägret i Syrien mördar, misshandlar och trakasserar hårdföra IS-kvinnor andra kvinnor.

Kurdiska SDF-styrkor har inlett en militäroperation i al-Hol – flyktinglägret som har blivit "ett epicentrum för IS" (Yle 28 mars 2021)

IS-infiltratörer uppges mörda avhoppare i al-Hol (Ekot 9 februari 2021)

FN-toppens kritik: ”Sverige följer inte internationell lag” (SVT 8 februari 2021)

Vad ska hända med de svenska IS-kvinnorna och deras barn? (reportage av Cecilia Uddén i Sveriges radio 26 november 2020)

reportage | 2021-05-04
Av: Clara Lee Lundberg