En annan bild av Libyenkriget

Läst & Sett | 2012-12-25

»Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig?«
Ola Tunander
Celanders förlag

Den förenklade bilden av Libyenkriget förra året som ett uppror där ett enat folk efter 42 års hårt förtryck besegrade en diktator som använde afrikanska legosoldater och delade ut viagra för att öka antalet våldtäkter medan omvärlden genom FN lyckades ena sig och militärt ingrep för att skydda en utsatt civilbefolkning har sina brister. I Libyenkrigets geopolitik gör Ola Tunander ett försök att ge en motbild. Störtandet av Moammar Khadaffis regim, där även Sverige deltog, beskrivs som noga planlagt och handlade främst om kontroll över oljan, inte om mänskliga rättigheter.

Tunander har klara poänger när han lyfter fram hur FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1973 den 17 mars 2011, antagen med tio röster för och fem nedlagda, krävde stopp för attacker mot civila, vapenembargo och en flygförbudszon. Denna resolution användes sedan för ett Natokrig från luften, vapenleveranser till rebellerna i NTC, bland annat från Sudan, och en insats på marken av specialstyrkor från Storbritannien, Frankrike, Jordanien och Qatar för att besegra Khadaffi.

Till historiens ironi hör att libyer, som tidigare setts som lierade med al-Qaida, och i vissa fall som Abdelhakim Belhadj till och med år 2004 skickats av britterna till tortyr i Khadaffis fängelser, nu stred tillsammans med västmakterna.

Tunander måste dock läsas kritiskt då han ofta går för långt i sin tolkning av den mycket komplicerade verkligheten. Bilden av Qatar som vän av Israel blir svår att svälja om man betänker Qatars stöd till Hamas i Gaza. Tunander varnar för propagandaöverdrifterna från NTC:s sida men sprider okritiskt uppgifter om att kemiska vapen användes mot Bani Walid i oktober 2012 och gräver ner sig i märkliga tvivel på massakern i Abu Salim-fängelset 1996.

Det bör sägas att organisationer som Amnesty och Human Rights Watch behållit sin opartiska inställning under propagandan i samband med Libyenkriget och att de västmedier, som Tunander svepande kritiserar, ofta är hans källor i den föredömliga notapparaten.

Ulf B Andersson

Läst & Sett | 2012-12-25