Slutfasen i en epok

Silvia Avallone
Stål
Natur & Kultur
Översättning: Johanna Hedenberg

Industrialiseringen, vart tog den oss egentligen? Från landsbygden till städerna, från feodalism till kapitalism, från armod till välfärd?

I Stål debuterar Silvia Avallone med en roman som varken handlar om upptakten till industrisamhället eller dess produktiva kulmen. Hon belyser dess slutfas: avvecklingen av ett stålverk i en italiensk småstad – Piombino – under början av 2000-talet.

Berättelsen om fabriken som lade ner och jobben som försvann har vi förvisso hört förut men den arbetarklass som porträtteras i Stål befinner sig inte längre lika mycket i konflikt med kapitalismen som med sig själv. Avallone synliggör en försvagad grupp i samhället som har splittrats mellan generationerna och som står utan en gemensam väg framåt.

Mitt i denna dystopi får vi möta själsfränderna Anna och Francesca. Två unga kvinnor i början av sina tonår. Världen har inte varit mycket större än hyreshusen med den tillhörande gården på Via Stalingrado. Där hånglas det, langas knark, hängs tvätt, dröms drömmar och krossas hjärtan. Anna och Francesca har alltid levt där, oskiljaktiga, i ett av husen tillsammans med sina familjer.

Stålverket Luchino vakar massivt i bakgrunden med sin enda smältugn som fortfarande är i bruk: Afo 4. Dit går deras fäder och bröder, som alla andra män i Piombino och möter de tillsynes ödesbundna hoten om varsel, nedskärningar och utbrändhet. Allt till följd av den ansvarsbefriande eufemismen ”global konkurrens”.

Anna och Francesca delar ännu något som gör dem immuna mot den cynism och rastlöshet som griper tag omkring dem. En gränslös gemenskap där lek, lust och drömmar håller dem på behörigt avstånd från mödrarnas ständiga oro om pengarna ska räcka eller vad som ska hända när deras män kommer hem för dagen. Om de nu kommer hem.

Stål handlar dock om vad som händer när barndomen inte längre kan vara ett alibi för denna frihet. Anna och Francesca är i puberteten och tvingas snart att börja förhandla, ibland till och med helt ge upp, sin egen frihet till förmån för nya förväntningar som berör allt ifrån deras karriärval till deras kroppar. En ny värld gör sig gällande, understödd av en ytlig underhållningsindustri som bygger på framgång och misslyckanden, bestraffning och belöningar, in- och utanförskap.

Författaren Siliva Avallone gör en nutidshistorisk sammanfattning av hela detta mikrokosmos som tycks växa fram i marginalen av ett europeiskt samhälle där de ekonomiska klyftorna växer. Hon visar på maktlösheten som brer ut sig i spåren av en utveckling där allt fler beslutsprocesser flyttas från politiken till marknaden. En maktlöshet som på något sätt vänds inåt av dem som den drabbar, och som uttrycker sig i form av ett hierarkiskt förtryck där männen befinner sig högst och agerar godtyckligt gentemot kvinnorna. Kvinnorna som i sin tur febrilt kämpar för att bevara någon sorts ordning och anständighet för deras familjer.

Sådana är villkoren för Anna och Francesca när de möter sin framtid i Italien i början av 2000-talet. Utanför Piombinos kust ligger ön Elba, Anna och Francesca ser den från Via Stalingrado ibland när diset försvinner över havet, de drömmer om den.

Stål är en synnerligen aktuell roman. Den har något viktigt att berätta. Om oss, om Italien, om Europa och om Anna och Francesca. Det är min förhoppning att fler författare träder fram och berättar om denna värld.

Martin Karlsson