BOKMÄSSAN2016: ”Resandefolket går mot en språkdöd”

Har arvet efter Katarina Taikon skapat plats för romska berättelser i Sverige? I ett samtal på bokmässan diskuterades både ljus och mörker. – Det känns ibland som att vi går fram fem steg och backar åtta, sade musikern Nuri Selim.

reportage | 2016-10-02
Av: Fanny Hedenmo

Lawen Mohtadis biografi över Katarina Taikon. Foto: Natur&Kultur

Med böckerna om den romska flickan Katitzi öppnade författaren och aktivisten Katarina Taikon dörren till en värld i det svenska samhällets marginaler. Idag ses hon som den genom tiderna viktigaste rösten för den romska minoritetsbefolkningen i Sverige – en banbrytande hjälte och pionjär.

Under lördagsförmiddagen på bokmässan i Göteborg diskuterades arvet hon lämnade efter sig, i ett samtal lett av författaren Lawen Mohtadi. Hon skrev den första biografin om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri (Natur & Kultur, 2012). Tillsammans med Lawen Mohtadi deltog förläggaren Mia Taikon, författaren Thom Lundberg (romandebut med För vad sorg och smärta 2016) och musikern Nuri Selim från den romska gruppen Svarta Safirer i samtalet.

Lawen Mohtadi: Katarina Taikon var aktivist och författare, men jag tänker att hon framförallt var en ung person som erövrade sin egen röst, och tog makten över berättelsen. Vad tycker ni har skett sedan dess, efter Katarina Taikon?

Nuri Selim: När jag växte upp var Katitzi den enda romska sagan jag kände till. Nu, 2016, vet jag att det finns så mycket mer där ute! Det är verkligen Katarina Taikons förtjänst. Hon var en revolutionär som började kampen. Allt som händer idag har vi henne att tacka för.

Mia Taikon. Foto: Fanny Hedenmo

Mia Taikon: Ja, hon öppnade dörrarna. För några årtionden sedan påverkade vi politiken genom demonstrationer utanför riksdagen – men idag bjuds vi in att sitta i samråd tillsammans med riksdagsledamöter. Det finns en aktiv romsk röst i samhället idag. Och politikerna har insett att förändring måste göras tillsammans med oss, inte för oss. Men ibland blir jag ledsen, för jag märker att det finns en felaktig bild. Att Katarina Taikon gjorde allt sitt arbete, och sedan har ingenting hänt. Det har hänt jättemycket, på många olika områden. Men det finns förstås ett jättestort arbete kvar.

Lawen Mohtadi: Finns det ett erkännande idag för romer, tycker ni?

Thom Lundberg: På pappret, ja. Men inte i praktiken.

Mia Taikon: Ett problem är att vi buntas ihop. Vi vet att det lever minst elva olika romska grupper i Sverige. Vanligast är att man bara pratar om fem.

Thom Lundberg. Foto: Fanny Hedenmo

Thom Lundberg: Det är bra att vi ingår i en gemensam minoritet. Men… resandefolket var fritt i Sverige när andra grupper fortfarande levde i slaveri. Vi har massivt olika berättelser och upplevelser. Men det tar man inte hänsyn till. Man gör det helt enkelt ganska lätt för sig.

Nuri Selim: Jag vill berätta vad som händer när jag och Svarta Safirer spelar på scen. Vi är omtyckta och accepterade som romska musiker. När vi spelar står folk och applåderar och dansar. Efter en konsert, som jag minns speciellt, så strömmade folk ut ur byggnaden, och gick rakt förbi de tiggande romer som satt på gatan. De vände knappt på huvudet. Jag blev så otroligt ledsen. Många tycker om oss och andra romska band som Gypsy Kings, men bortom scenen vill de inte ens titta på romerna som sitter på gatan… Varför är det så? Det är så underligt. Inom konsten är man accepterad som konstnär. Men i de politiska frågorna känns det ibland som att vi går fram fem steg och backar åtta. Så kändes det till exempel när romregistret hos polisen avslöjades.

Mia Taikon: Ja, romregistret förde oss verkligen tio år bakåt i tiden. En sådan vanmakt jag kände när jag fick reda på det! Jag tänkte, hur ska jag berätta det här för mina barn? Hur ska jag få dem att känna sig stolta över sitt ursprung när de blir misstänkliggjorda som kriminella?

Nuri Selim. Foto: Fanny Hedenmo

Nuri Selim: När jag fick reda på att registret fanns, så fick jag en känsla av att jag saknade någon… Jag började sakna min mamma och min pappa. Så kände jag den dagen.

Thom Lundberg: Det sorgliga är att ansvaret är så anonymiserat. Vem bär skulden? Registret beror ju på en djupt strukturerad historisk och pågående anti-ziganism i Sverige.

Mia Taikon: Jag trodde verkligen att vi hade lagt det här bakom oss. Att vi existerade på lika villkor. Den dagen bestämde vi oss för att inte sitta i några politiska samråd mer förrän den här frågan har retts ut ordentligt!

Lawen Mohtadi: Vad tycker ni, tar den romska berättelsen mer plats i samhället idag? Finns det makt över den egna berättelsen, som Katarina Taikon kämpade för?

Thom Lundberg: Det börjar komma! Barnboken 5768 visningar på Youtube om den romska flickan Rosita är ett exempel på ett uppenbart arv efter Katarina Taikon och Katitzi. Min egen bok är också ett sätt att föra fram romska berättelser. Jag tror att litteraturen har en enorm kraft. Den kan befästa en hel bild av hur människor har levt, deras ursprungsberättelse och hur den rullar framåt generation efter generation... Jag läser Katitzi för mina döttrar, och jag är helt säker på att de kommer göra samma sak för sina barn.

Lawen Mohtadi. Foto: Fanny Hedenmo

Mia Taikon: Ett problem är att det inte finns något stort intresse. Mitt förlag styrs bara av bidrag, det är en ideell förening. Anledningen är att romska böcker inte säljer. Vi har till och med svårt att få plats på biblioteken. Vi brukar behöva påminna dem om att de har ett statligt uppdrag att erbjuda böcker om minoriteter, och då kanske de köper en och annan bok. De flesta romska hem som skulle kunna vara intresserade av att köpa våra böcker har inte den vanan. Precis som i Thoms fall är de flesta romska familjer boklösa. Tyvärr vet vi att många romska barn inte kan läsa romanès.

Thom Lundberg: Ja, det görs verkligen för lite för att nästa generation ska kunna språket. Resandefolket går mot en språkdöd. När man ska föra vidare sina förfäders historier är språket så viktigt! Det ligger en berättelse i varje ord. Sverige har fått mycket kritik från Europarådet för att de inte uppfyller kraven för minoritetsspråk. Det är samma sak för samiska elever i skolorna – vissa får vänta i flera år på att få en timme i veckan med en samiskalärare.

Mia Taikon: Min pappa säger hela tiden ”det måste komma ut fler romska böcker”. Men jag säger alltid att då måste han själv öppna ett eget förlag. Man tjänar helt enkelt inga pengar…

Nuri Selim: Jag ser hur berättelserna kommer mer och mer! Men ett problem är fortfarande att det som är bra och positivt hos romerna aldrig lyfts. Romska ungdomar tar studenten varje år i Sverige, till exempel. Många väljer att läsa vidare till högre utbildning. Ändå läste jag en gång en artikel där det stod ”första romska studenten!”

Mia Taikon: Va! Otroligt, var stod det?

Nuri Selim: En lokaltidning någonstans. Men jag har träffat många romska ungdomar, och de berättar alla för mig om framtidstro och drömmar. Det är verkligen en ny generation som växer fram.

Fanny Hedenmo
[email protected]

Läs mer från Amnesty Press

Katarina Taikon åter i debatten (1 oktober 2015)

ALMEDALEN2015: Romers rättigheter väger lätt i EU (5 juli 2015)

MR-DAGARNA I UMEÅ: ”Varför har vi inte fått veta? Det här handlar ju också om Sveriges historia” (17 november 2014)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2014)

Romskt motstånd i antiziganismens Ungern (5 mars 2013)

MR-DAGARNA: ”Antiziganismen är så utbredd att de ser inte oss romer som tillräckligt värdiga att få våra rättigheter” (20 november 2013)

Romer tvångsvräks i tusental (Amnesty Press nr 4/2013)

Angelina Dimiter Taikon – en romsk kvinna som rest sig (1 januari 2013)

Här lär sig minsta barn skilja på folk och folk - Amnesty Press reser till Šarišské Michaľany (Amnesty Press nummer 3/2012)

Tvångsvräkta till total isolering (Amnesty Press nummer 3/2012)