Filmer som vill göra skillnad

reportage | 2011-03-21

Mellan den 8 och 13 mars arrangerades den årliga dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm. Sedan starten 1998 har den blivit till ett viktigt forum för mer experimentell och vågad film som annars inte skulle nå ut till en svensk publik.

Enligt ett pressmeddelande från Tempo blev årets festival en succé, med en ökning av biljettintäkterna på 10 procent jämfört med året innan.
- Jag är så otroligt glad över att intresset för dokumentärgenren ökar. Vi har haft otroligt många bra dokumentärer att presentera i år och det känns helt fantastiskt att det verkligen nått ut, säger Agneta Mogren, Tempos festivalchef.

Festivalens stora pris, Tempo documentary award, gick till _Vodkafabriken a_v 65-årige Jerzy Sladkowski. Juryns motivering: ”En skarpt gestaltad och konsekvent regisserad dokumentär om kärlek, ansvar och drömmar. Vem vill stanna i fucking jävla kuk-Zhigulyovsk?”

Jerzy Sladkowskis egen kommentar till priset:
- Folk förväntar sig att man ska sluta filma i den här åldern, men jag har mer på gång just nu än jag någonsin haft. Jag tänker fortsätta länge till. Det var väldigt kul att vinna sitt första pris som pensionär i Sverige och extra kul att få pris på just den här festivalen, säger Jerzy Sladkowski.

Vinnaren av Tempo documentary award,
Jerzy Sladkowsky, visar upp sitt diplom.
Foto: Tempo dokumentärfestival

Dokumentärfilmen som sådan har på senare år upplevt lite av en renässans, bland annat genom Michael Moores popularisering av genren. Själv tror jag att den postpostmodernistiska dokumentärformen har lyckats fylla ett tomrum där mycket av spelfilmen ännu ängsligt står och stampar med ena foten i postmodernismen och den andra i ingenting. Medan Cinéma vérité, en dokumentärgenre som upplevde sin storhetstid under 1950-70-talen, hade ansatser om objektiv sanning, har den postpostmodernistiska dokumentären accepterat, och till fullo omfamnat, formen som subjektivt verktyg och gör inga försök att dölja det. Jag finner det befriande och insåg under festivalens gång att dokumentärfilmen i mångt och mycket har tagit täten inom filmindustrin, eller snarare vid sidan av den. Kanske är det för att ingen räknar med att göra pengar på en dokumentär som de också vågar vara utmanande och ta ställning. Jag tycker det är hoppingivande.

Amnesty Press har tidigare skrivit om invigningsfesten och den briljanta filmen Jag är min egen Dolly Parton, som fick inleda Tempo i samband med den Internationella kvinnodagen. Den var en av många filmer som förtjänar att nå ut till en bredare massa. Nedan följer recension av tre andra filmer, med koppling till mänskliga rättigheter, som visades under festivalen.

Enjoy poverty
Regi: Renzo Martens
Land: Nederländerna

Den nederländske journalisten Renzo Martens tar i filmen Enjoy poverty med oss på en skildring av fattigdomen i Kongo. Via en skakig handkamera hamnar vi rätt in i det journalistiska arbetet att beskriva hur fattigdomen har blivit Kongos mest lukrativa exportvara.

Ibland intar vi Renzo Martens blick, ibland vänder han kameran mot sig själv och tar sig an rollen som berättare och ibland tar han på sig uppgiften att upplysa den fattiga befolkningen om den orättvisa situation de lever i, där de utnyttjas för att upprätthålla biståndssiffrorna. Han har skalat bort den estetiska ambitionen, offrat den till förmån för att vara väldigt tydlig med det subjektiva perspektivet. I ren kontrast lyckas han framställa den stiliserade och ikoniserande fotomarknad som har utvecklats för att skildra fattigdomen – och därigenom sälja in konceptet om fattigdom till biståndsgivande länder – som än mer absurd.

Jag blir glad över modet hos Renzo Martens. Han presenterar en typ av gerillajournalistik som alltför sällan får utrymme i traditionell media: med enkla medel ställer han makthavare och markägare mot väggen, ställer obekväma frågor till den elit som med vinglas i handen beundrar fotoutställningar med svältande barn och visar genom bilder direkt från fältet på förruttnande människokroppar, döende barn och omänskliga arbetsförhållanden att det bistånd som staten får sällan eller aldrig når fram till de behövande. Samtidigt vågar han vara personlig och medmänsklig, visa när han erbjuder en fattig arbetare en skål med mat eller upplyser en grupp människor om hur de utnyttjas.

I dagens medielandskap finns ett oöverskådligt överskott av information som har gjort den medietränade hjärnan avtrubbad. Den franske poststrukturalisten Jean Baudrillard har skrivit:
“Det obscena börjar där det inte längre finns spektakel, scen, teater, illusion, när allting blir omedelbart transparent, synligt och avslöjas i det råa och obönhörliga ljuset av information och kommunikation. Därmed har vi avlägsnat oss från alienationens drama och beträtt kommunikationens extas.”

Renzo Martens beträder just denna kommunikationens extas, går till själva hjärtat av produktionen av kommunikation och avslöjar hur fattigdomen i Kongo har blivit en handelsvara bland andra; något som framställs, saluförs och upprätthålls, helt enkelt för att det finns en hel industri kring fattigdomen som tjänar på den. Renzo Martens lyckas, menar jag, med något unikt: det går inte att stå oberörd när han avslöjar den mediala produktionskedjan, där bland annat svältande barn kläs av och ställs på rad inför smattrande fotoblixtar för att i första hand försörja fotografer och mediehus och i slutändan korrupta regimer. De fattiga blir inget annat än obetalda skådespelare i en illusion som upprätthålls för att hålla industrin levande.

Enjoy poverty gjorde starkt intryck på mig. Den visar hur angelägen och viktig journalistik fortfarande kan vara, men också hur vilseledande och blodfattigt det kommersiella, etablerade medielandskapet ofta är.

12 angry Lebanese
Regi: Zeina Daccache
Land: Libanon

De intagna på Roumieh-fängelset i Libanon repeterar inför pjäsen 12 angry Lebanese.

45 intagna på det ökända Roumieh-fängelset i Libanon sammanförs för att sätta ihop en nytolkning av pjäsen 12 angry men. Nytolkningen får namnet 12 angry Lebanese – precis som den mycket starka film som teaterregissören Zeina Daccache har gjort för att skildra händelseförloppet och dramaturgin kring sin pjäs.

Zeina Daccache har specialiserat sig på att arbeta med traumatiserade människor som lever i en utsatt situation. Här inbjuds publiken att ta del av hennes arbete, i gruppterapisessioner och teaterrepetitioner med de intagna som i många fall är grova förbrytare: våldtäktsmän, mördare och knarklangare. Vi får uppleva deras inre resa, hur människor som förtryckt själva sitt väsen och blivit berövade sitt egenvärde, ges en chans att finna sig själva igen genom konsten. Resultatet blir ett enastående stycke folkbildning, som alla borde ta sig tid att se.

Den klaustrofobiska inblicken i (icke)livet innanför fängelsemurarna är otäck. Filmen porträtterar individer som glömts bort av ett samhälle som från början planterat den jord där dessa människor formats till förbrytare. I fängelset bryts de ned under inhumana förhållanden och distanseras än mer från den verklighet som pågår utanför murarna. Med föreställningen 12 angry Lebanese kapas denna barriär mellan fängelseliv och civilt liv: publiken bjuds in till fängelset för att se föreställningen på plats. En av de intagna berättar att det fick honom att känna sig mänsklig i andras ögon, en annan att han nu känner hopp om livet, en tredje att han äntligen vågar känna något alls:
- När man hamnar i fängelse förlorar man förmågan att känna något; nu har den väckts till liv igen, säger han.

Filmen lyckas undvika alla fällor: den glorifierar inte brottslingarna, lägger inga värderingar i det dem har gjort, men ger dem fritt spelrum att blottlägga sina öden, sina känslor; och lägger därmed över ansvaret hos den enskilde åskådaren att bilda sig en uppfattning om dem och det fängelseliv som porträtteras. Så görs film som tar sin publik på allvar.

Föreställningen blev en stor succé i Libanon. Den sågs bland annat av flera ministrar och några av de intagna fick för första gången sedan de sattes i fängelse träffa sina anhöriga. Som resultat av föreställningen sjösatte till slut Libanons myndigheter under 2009 den lag som redan beslutats om år 2002 och som möjliggör villkorlig frigivning. Zeina Daccache fick dessutom ökade anslag att fortsätta sin dramaterapi i Roumieh-fängelset. Hon jobbar där än.

My heart of darkness
Regi: Marius van Niekerk och Staffan Julén
Land: Sverige/Tyskland

Fyra krigsveteraner möts för att ta itu med minnena från inbördeskriget i Angola.

Marius van Niekerk, en vit sydafrikansk krigsveteran bosatt i Sverige, åker till Angola med en kartong full av foton från krigsåren i Angola. Han är ute efter att återfinna sitt egenvärde, att finna förlåtelse. Tillsammans med Staffan Julén har han gjort dokumentärfilmen My heart of darkness. Titeln är en historisk blinkning till Joseph Conrads roman, Mörkrets hjärta, som redan för över hundra år sedan beskrev kolonialismens fasor.

Angola är ett fascinerande skräckexempel på vad den europeiska kolonialismen har ställt till med i Afrika. Så sent som 1975 frigjorde sig landet från ett exakt 400 år långt kolonialstyre av Portugal, vilket blev starten på ett nästan 30 år långt inbördeskrig med neoimperialistiska förtecken. Angola sitter på enorma naturtillgångar, framför allt i form av diamanter och olja, vilket både finansierade kriget och gjorde landet till ett slagfält för Kalla krigets stormakter. Marxist-leninistiska MPLA, som drev igenom befrielsen från Portugal, tog över makten i större delen av landet. De stöddes av Sovjetunionen samt dess allierade. Under inbördeskriget mötte de dock hårt motstånd av de USA-stödda gerillarörelserna FNLA och anti-kommunistiska UNITA. Den senare stöddes även av Sydafrika. Jag rekommenderar gärna att man läser Tony Hodges bok Angola from afro-stalinism to petro-diamond capitalism, som beskriver den oerhörda misär som befolkningen fått genomlida i skuggan av naturresurserna.

Tillsammans med tre andra krigsveteraner, alla mörkhyade afrikaner och från olika sidor av kriget, beger sig Marius van Niekerk iväg på en båtfärd längs den vackra floden Kwando. De besöker gamla slagfält, rekonstruerar minnen och sitter om nätterna runt en lägereld och bearbetar krigets hemskheter.

Det ska sägas direkt att filmen inte lyckas fullt ut i alla avseenden. Jag har inget emot pretentionerna, jag önskar att fler filmer vågade närma sig det pretentiösa, men tyvärr tar sig ofta viljan till att skapa symbolik överhanden. Allra mest bisarrt blir det på slutet när en ritual – där en get offras, och allt – avslutas med att de fyra krigsveteranerna står på rad och bränner upp fotona från krigsåren. Väljer jag att vara raljant, skulle jag jämföra scenen med en illa regisserad Robinson-utröstning; väljer jag däremot att vara allvarligare, så måste jag även nämna att det hela snuddar vid en exotism som känns aningen obehaglig i den här typen av postkoloniala berättelser.

Filmen besitter annars en väldigt stark grund, framför allt i veteranernas minnen och det unika bildmaterial som presenteras, som jag önskar hade fått stå mer i centrum; det är häpnadsväckande berättelser som återges om rituella massmord och mardrömmar om kannibalism, och det häpnadsväckande är redan häpnadsväckande nog. Tyvärr fastnar filmen för mycket i form, i konstruktion, och en ängslighet som tar sig uttrycket: Det Är Så Här Ni Ska Känna När Ni Ser Denna Film. Detta manifesteras främst genom Marius van Niekerks berättarröst, som tar lite för stor plats.

Med det sagt vill jag ändå berömma de ansvariga för filmen. Det är en viktig historia som berättas och jag gillar viljan att göra skillnad; med en sådan ansats riskerar man alltid att tappa balansen mellan det subtila och det påklistrade. Jag vet att Marius van Niekerk och Staffan Julén håller på med produktionen av en ny dokumentärfilm, City of joy, som kommer att handla om de omfattande våldtäkterna i Demokratiska republiken Kongo. Min förhoppning är att de låter materialet tala för sig självt lite mer i den filmen. Då kan det bli riktigt bra.

Text av: Kaj Ranén
[email protected]

reportage | 2011-03-21