Filmiskt färgstarka gråskalor i utdragen ny-filmatisering av Stephen Kings 80-talsroman

Stephen Kings romaner har filmatiserats av en ändlös rad av regissörer av varierande dignitet. Bland de mer namnkunniga återfinns Stanley Kubrick, Brian De Palma, Bryan Singer, David Cronenberg och Rob Reiner som alla har tagit sig an författarens romaner med olika grader av framgång. Andy Muschietti som har regisserat denna film väger dock mycket lätt i kontexten av detta mer gedigna sällskap - och det här är något som både syns, hörs och känns i denna alldeles för långa andra del om den blodtörstande clownen Pennywise, Det – Kapitel 2 .

Författtaren Stephen King. Foto: Pinguino Kolb/Wikimedia

Film: Det – Kapitel 2
Regissör: Andy Muschietti
Manus: Stephen King, Gary Dauberman
Skådespelare: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Bill Skarsgård
Land: Kanada, USA
Längd: 169 minuter

Berättelsen är inte utan ljuspunkter. Den innehåller till att börja med en Bill Skarsgård som i rollen som clownen Pennywise får ta ut svängarna i högre grad än i föregående film och en Bill Hader som i denna film får visa att han har kapacitet till att göra långt mer än att bara gestalta de små karaktärer som han genom den amerikanska lördagsunderhållningen Saturday night live har gjort sig känd för. Dessutom innehåller filmen – förutom författaren själv i en mindre biroll – en lång rad plötsliga stingers där biopubliken kommer att ha chansen till att sätta popcornen i halsen. Berättelsen är avslutningsvis även tidlös i sin sagoanda i moralen av att endast kunna besegra ondskan först genom att besegra den egna rädslan. 

Men filmens bildspråk har tyvärr mer gemensamt med de fula dataanimeringar som drivit filmserien Pirates of the Caribbean framåt under det gångna årtiondet än vad den har med föregående filmdel från 2017 eller med TV-filmatiseringen av samma roman från 1990-talet med en välspelande Tim Curry i rollen som Pennywise.

Det – kapitel 2. Foto: Pressbild från SF

För där Tim Curry lyckades sätta skräck i en hel generation av barn och ungdomar genom sin uppenbarelse så begränsas Bill Skarsgård av att till stora delar behöva se sin rollprestation dataanimerad – och på denna punkt brister därför berättelsens sago-illusion varje gång huggtänderna eller spindelbenen uppenbarar sig. Det finns något organiskt och fysiskt hotande i ett mänskligt skådespel som dataanimeringar mycket sällan når upp till. 

Så det blir i långa loppet aningen tröttsamt att följa den stolpigt förutsägbara berättarlinjen när vi kastas ömsom fram och tillbaka mellan tillbakablickar från barndomen och gestaltningar från filmens nutid för filmens huvudkaraktärer. Berättargreppet är lika omskakande som att se någon sortera en bunt papper in i ett alfabetiskt register.

Filmens spellängd på närmare tre timmar förpliktigar nämligen till att behöva fördjupa vår relation till karaktärerna eller att utveckla berättelsen på något vis. Bokens över 1 000 sidor hade sannolikt med fördel kunnat hjälpa till med detta. Men regissör Muschietti är i jämförelse med sina regissörskollegor i mötet mellan foto, musik och berättarteknik inte mycket mer än vad en konstelev är gentemot Rembrandt eller van Gogh; En poserande och lovande amatör. I slutändan blir det därför svårt att fantisera om annat än vad ett besök hos frisören hade kunnat betyda för denna films intensitet. För med ungefär halva speltiden bortklippt så hade denna film tagit betydande steg till att bli precis just den nervbitande och lättsmälta skräckfest den så gärna hade velat vara. 

Andreas von Scherling