Propagandans lovsång stöter på spretigt motstånd
Nu kommer andra delen av Veronica Roths succéböcker om Chicago som film. Det är en dystopisk stad som skildras i ”Insurgent”.
filmer | 2015-03-18 Av: Andreas von Scherling |
Shailene Woodley, Theo James and Ansel Elgort. Foto: Andrew Cooper/Nordisk Film
Film: Insurgent
Regi: Robert Schwentke
Manus: Veronica Roth (Roman), Brian Duffield, Akiva Goldsman, Mark Bomback
Skådespelare: Shailene Woodley, Ansel Elgort, Zoë Kravitz, Kate Winslet, Naomi Watts, Theo James
Land: USA
Längd: 119 min
Insurgent tar sin start endast dagar efter det att den första filmens eftertexter i Divergent avslutade det första äventyret för oss. Men även om alla inblandade i denna film säkerligen försöker ge sitt allra bästa för att kunna repetera och rida vidare på framgångsvågen ifrån den första filmens något oväntade framgång, så snubblar uppföljaren till halvvägs in i filmen, och återfår aldrig vare sig styrfart eller fokus.
I författaren Veronica Roths framtida science fiction saga lever invånarna i ett framtida dystopiskt Chicago inhägnade bakom ett stängsel inför rädslan för den mörka omvärldens alla okända och förmodade faror. Ett gånget förödande krig vars utlösande orsaker är höljda i dunkel talas om som orsaken bakom de fraktionssystem som stadens invånare nu lever indelade inom för att bibehålla, vad man kallar för, samhällets harmoni. Fraktionerna med tillhörande samhällsroller kommer i form av de osjälviska, de fredliga, de ärliga, de modiga och slutligen de intelligenta.
Men den första filmen ”Divergent” visade för oss att det även finns en splittrande faktor som gestaltar sig i vår huvudkaraktär Tris (Shailene Woodley). Hon särskiljer sig nämligen genom att till fullo uppfylla samhällets alla fem personlighetstyper och låter sig därför inte passas in i det samhällspussel som genom slagord som ”fraktion före blodsband” försöker stävja samhällets ifrågasättande känslor, till förmån för den samhällsmekaniska logikens alla drivkrafter. Berättelsens högkant träder i kraft när det blir klart att samhället i hemlighet försöker rensa ut alla oliktänkande människor som inte låtit sig stävjas av rådande samhällsmodell, och även genom livshotande experiment som görs med alla dem som klassas som avvikande ifrån de fem fraktionerna.
Just denna del av filmens drivande historia försöker i grund och botten alltså gestalta grundvalen till alla de diktatoriska etniska mord och mänskliga experiment som historien har varit fylld utav, kanske tydligast och säkerligen flitigast dokumenterat under gångna 1940-tal. Men denna berättande drivkraft kan också ses på som en 99 procent uppvriden version av den verklighet som idag omger de flesta av oss, och som vi genom våra egna medhavda värderande perspektiv delvis alla kan ses vara skyldiga till, genom det rutinmässiga uppdelandet och sållandet bland människor till höger och vänster som mer eller mindre relevanta, aktuella eller i olika sammanhang värda individer. För det är precis alla dessa vi och dom särskiljande situationer som denna film både har blåst upp och lagt ut minor och taggtråd emellan. Addera sedan till denna spelplan en förälskelse och filmens tilltänkta målgrupp belönas rikligt av regissör Schwentke.
Kate Winslet och Ansel Elgort. Foto: Andrew Cooper/Nordisk Film
Tyvärr är filmen också splittrad och felaktigt dimensionerad i sitt berättande flöde. Inte sällan behandlas dramaturgiskt tunga händelser som en enkel höftvickning. Men bytet av regissör till tyske Schwentke medför dock inga skador på den röda tråd som löper mellan filmens första och andra del. Denna skada kommer istället genom de tre stycken manusförfattare vars enda jobb har varit att skriva om Roths roman till ett fungerande filmmanus. Filmen känns genom deras manus helt enkelt alldeles för splittrad i sin helhet för att ordentligt kunna greppa tag om känslorna inför de stundtals visuellt imponerande scenerna som far oss förbi på filmens vita duk.
Men om pengarna trillar in till denna film, vars budget på omkring 950 miljoner kronor har lämnat ett ansenligt hål att fylla, kommer uppföljaren säkerligen få sin planerade mars-premiär till 2016. Men låt oss i så fall då hoppas på en uppföljare som vågar stå upp lite mer självsäkert bredbent för sig själv, snarare än att som nu ängsligt blicka bakåt mot ”Divergent” eller över axeln till syskonserier såsom ”Hunger Games”. För potentialen till en bra uppföljare finns tveklöst kvar så länge rollistan innehåller Shailene Woodley och Naomi Watts.
Andreas von Scherling
filmer | 2015-03-18 Av: Andreas von Scherling |