Avdankad brottarstjärna tillbaka i rampljuset

The Wrestler

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Robert D. Siegel
Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachem Wood
Land: USA

På åttiotalet genomled jag min högstadietid i en småstad i norra Sverige. Heavy Metal, trimmade mopeder, farliga nior i rökrutan, och kåta bodybuilders regerade. Som smal, osäker popnerd hatade jag varje sekund. Därför var det litet av en revansch för mig personligen att se Mickey Rourke i rollen som den före detta wrestlingstjärnan Randy ”The Ram” Robinsson, på svår dekis, berätta om hur mycket han hatade nittiotalet.

Vi får alltså följa Randy i den verklighet där han befinner sig idag, drygt tjugo år efter sin storhetstid. I en sliten van åker han mellan sin bostad i trailern till deppiga och i förväg uppgjorda nostalgimatcher med andra avdankade wrestlers. Dottern som han förlorat kontakten med sedan länge, hatar honom intensivt, och Randys kropp är utsliten av ett självdestruktivt liv med fribrottning, anabola steroider och booze.

Randy Robinson (Mickey Rourke) försöker återskapa kontakten med
sin dotter Stephanie (Rachel Wood).

Den känsla av revansch som infann sig i filmens början, byts emellertid snart ut till sympati för den kämpande Randy som i grunden är en snäll person som försöker få ordning på sitt liv. På vardagskvällarna, mellan ströjobben och veteranmatcherna, hänger han på en lokal stripteasebar där han lär känna strippan Cassidy, formidabelt spelad av Marisa Tomei. Cassidy övertalar Randy att försöka återuppta kontakten med dottern Stephanie (spelad av Rachel Wood), och efter några trevande försök går dottern motvilligt med på att träffa honom.

The Wrestler ger en intressant bild av hur livet kan se ut för en före detta hyllad idrottsman sedan rampljuset för länge sedan har slocknat och pengarna har tagit slut. Och visst har man hört historien förut, om bittra före detta idrottsmän som omöjligen kan vrida klockan tillbaka men som tvärt emot all logik ändå måste försöka sig på en comeback. Ett koncept som möjligen kan fungera en gång, men knappast fler. Men när det väl funkar står vi å andra sidan där, allihop, i tyst beundran.

I The Wrestler finns mängder av små fina detaljer som fungerar som effektiva klassmarkörer. De dubbla dunjackorna som Mickey Rourke bär, hans superoxiderade 80-talshår, och den flottiga insidan av vindrutan i hans van. Dessa tecken sammantagna skvallrar om att ett pinnhål ytterligare i nedåtgående riktning skulle innebära ett liv som hemlös på gatan, för honom.

Mickey Rourke har tilldelats en Golden Globe för sin gestaltning av wrestlingstjärnan Randy ”The Ram” Robinsson i filmen The Wrestler.

Filmbolaget har i samband med lanseringen av filmen berättat om hur Mickey Rourke tvingades underkasta sig ett ultimatum för att han skulle få huvudrollen; nämligen att komma i tid, att uppträda i stort sett normalt, och att hålla sig borta från spriten. Kanske är historien sann, då Rourke efter succéerna på 1990-talet gick in i dimman rejält för att senare nästan inte kom ut igen. Efter en misslyckad proffsboxningskarriär och ett mycket självdestruktivt leverne var han i princip svartlistad i Hollywood.

Att kalla detta för en comeback, är dock inte helt sant eftersom Rourke för ett par år sedan spelade huvudrollen i den rosade filmen Sin City. Men visst påminner scenariot ändå en hel del om hur Quentin Tarantino plockade upp den på 90-talet avsvalnade John Travolta och gjorde honom superhet igen med Pulp Fiction. För Rourke är het i The Wrestler, kanske till och med hetare än han någonsin varit tidigare. Han är helt enkelt grymt bra i rollen som Randy.

Det passande soundtracket bör också nämnas. I låtlistan märks bland annat artister som Accept, Guns ’n’ Roses och Bruce Springsteen, för att nämna några.

Filmen har redan kammat hem två Golden Globe, varav Rourke tilldelades den ena för bästa manliga skådespelare.
Filmen har också fått två Oscarsnomineringar, där Rourke återigen nominerats för bästa manliga huvudroll. Jag tror han får den.

Fredrik Mattsson