Kusturica i machohyllning till Maradona

Maradona
Regi: Emir Kusturica
Foto: Rodrigo Pulpeiro

Maradona möter Kusturica.

För den som minns Alexandra Pascalidous katastrofala intervju med Diego Maradona för SVT 2005, som till stor del kom att handla om Maradonas medierådgivare, vill jag bara inleda med att säga att Emir Kusturicas film om Maradona är bättre. Betydligt bättre.
Och konstigt vore väl annars. Den Sarajevofödde Emir Kusturica är sedan länge en erkänd och prisbelönt regissör med ett flertal succéfilmer bakom sig, som till exempel Svart katt, vit katt, Arizona Dream och Underground, även om han har kritiserats för stöd till serbisk nationalism.
Det var med spänning som jag bänkade mig för att se denna ”hyllningsdokumentär”.

För en hyllning är det, från början till slut. Regissören är genomgående stolt som en tupp bara över att få vara i närheten av sin stora idol. Han ser uppriktigt förolämpad ut de gånger han snällt får vänta i filmteamets bil utanför Maradonas hus bara för att Maradona och hans familj ibland råkar ha annat att göra. Kusturica är själv med i stora delar av filmen och syns i bild titt som tätt. Till exempel hemma hos Maradona, i politiska samtal med Maradona, och när han besöker den kyrka (!) som finns i Buenos Aires till Maradonas ära.

Egentligen har jag ingenting emot filmtekniken som sådan men det finns någonting vagt osympatiskt i hur just den här filmen har producerats som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det den machoattityd som jag tycker glimtar fram hos Kusturica då och då, eller den stripteasemiddag som regissören till synes oberört intar tillsammans med den Maradonasupporter, tillika nattklubbsägare, som sponsrar Maradona-kyrkans fester med lättklädda dansnummer.

Kusturica och nattklubbsägaren äter alltså middag vid ett avskilt bord på nattklubben medan två barbröstade kvinnor porrar sig med varandra på golvet framför dem. En scen som borde kunna fungera utmärkt som motsats till det som Magdalena Ribbing brukar kalla för vett och etikett.
Ja ni hör ju, det här är inte den gamla vanliga dokumentären. Det är liksom ingen risk att man förväxlar den med något som Tom Alandh producerat.

Med bollen på huvudet.

Samtalen med Maradona är intressanta och ofta politiska. Världens genom tidernas kanske bästa fotbollsspelare har alltid gått sin egen väg. Från hyllad fotbollsstjärna via tungt alkohol- och kokainberoende till att bli nära vän med Kubas förre president Fidel Castro och närmast helgonförklarad hemma i Argentina. I en intervjuscen står han iförd en t-tröjat med rubriken ”War Criminal” föreställande en nedblodad George W Bush. Behöver jag säga att Maradona är motståndare till USA:s utrikespolitik?

Tyvärr har Kusturica valt att då och då lägga in små humoristiska (?) animerade filmsnuttar där Maradona bland annat hugger huvudet av Margaret Thatcher på en fotbollsplan. Maradonas politiska poänger skulle gå fram betydligt bättre utan regissörens övertydliga hjälp.

Som tur är visas också många härliga fotbollsklipp ifrån Maradonas karriär. Mest uppehåller sig Kusturica vid det berömda och omdiskuterade målet som Maradona gjorde mot England i kvartsfinalen i fotbolls-VM i Mexiko 1986, ett VM där Argentina blev världsmästare. Målet kom att kallas för ”Guds hand” och Maradona berättar nu att det kändes extra bra att göra mål med handen med tanke på Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina som då fanns i färskt minne. ”Det kändes som att knycka engelsmannens plånbok”, säger Maradona och ler med hela ansiktet.

Som helhet är filmen Maradona sevärd, av flera anledningar. Kanske gör det ingenting att den är så hårt vinklad då det knappast kommer att undgå någon. Nej, det är nog snarare regissörens stora ego som drar ned betyget.

Av: Fredrik Mattsson