CIA:s förlorade heder

Naomi Watts och Sean Penn.

Fair Game
Land: USA
Regi: Doug Liman

En uppgörelse med Bushadministrationens lögner inför anfallet mot Irak ges i ”Fair Game”, en sann historia där Sean Penn och Naomi Watts spelar paret Wilson.

Det senaste decenniet bjöd på en dramatik som både är historia och en del av vår tid och som kommer att påverka vår framtid för många år framåt. Terrorattackerna mot USA den 11 september, kriget mot terrorismen, anfallet mot Irak och det fortsatta kriget i Afghanistan har gett oss allt fler spelfilmer. Och det är tacksamma ämnen att skildra då maktens lögner har varit så omfattande att de hade kunnat avfärdas som konspirationsteoretikers våta fantasier om vi inte visste att lögnerna faktiskt hade satts i systemet både i London och Washington.

Förra året kom Armando Iannuccis ”In the loop”, en skruvad satirisk uppgörelse med dåvarande premiärminister Tony Blairs lögnmaskineri för att få Storbritannien att gå ut i krig mot Irak. Trots krav på att Blair ska ställas inför rätta är han ännu på fri fot; försvarar sig inför den undersökning som pågår i London om Irakkriget, lanserar sina memoarer och har blivit en humanitär apostel som bland annat används av Postkodlotteriet för att kränga mer lotter. Även George W Bush har memoarer på gång och har också undgått att ställas inför rätta.

Det kan vara värt att notera Internationella brottmålsdomstolen, ICC, vid sitt möte i Kampala i juni beslöt att brottet aggression kommer att införlivas i domstolens arbete 2017. Det anfallskrig som Blair och Bush inledde i mars 2003 skulle med det synsättet hade kunnat leda till en plats i häktet i Haag för herrarna om Romstadgan hade gällt fullt ut när kriget inleddes.

Motiven från Bushadministrationens sida, och de neokonservativa krigshetsarna , för att gå i krig mot Irak varierade i den officiella framtoningen men en demokratisk mission, där störtandet av Saddam Hussein skulle leda till ett demokratiskt och fredligt Mellanöstern, och Iraks innehav av massförstörelsevapen var de som oftast nämndes
Eftersom omkring hälften av allmänheten i USA sägs ha trott att Saddam Hussein låg bakom 11 september-attackerna var det inte så svårt att sälja in kriget i USA. Tidningar som New York Times och Washington Post har senare bett läsekretsen om ursäkt för att de okritiskt spred Bushadministrationens uppgifter utan att granska dess innehåll.

En av de mest uppmärksammade detaljerna i propagandakriget inför fälttåget mot Irak handlade om att Irak skulle ha varit nära att framställa kärnvapen. FN:s vapeninspektörer, under ledning av Hans Blix, lyckades inte hitta några bevis för detta.

”Fair Game” är en briljant, spännande och välgjord film av Doug Liman som skildrar det verkliga dramat kring Valerie Plame (Naomi Watts) och hennes man, den pensionerade diplomaten Joseph Wilson (Sean Penn). Wilson hade varit USA:s ambassadör i Irak 1990 när Iraks invasion av Kuwait ledde till att USA på FN:s uppdrag drev ut angriparna ur Kuwait. Hans fru hade i 18 års tid arbetat som hemlig agent för CIA. På ytan en idyllisk barnfamilj men i verkligheten ett par som 2003 fick en nyckelposition.

Medan Valerie Plame arbetar med att kontakta irakiska forskare inne i Irak för att försöka skapa klarhet om Saddam Hussein verkligen har massförstörelsevapen så skickas Joseph Wilson till det västafrikanska landet Niger, där han tidigare har varit ambassadör, för att kontrollera om landet säljer uran till Irak. Han finner inga belägg för detta vilket han rapporterar till CIA.
Joseph Wilson blir chockad när han upptäcker att Bush i sitt State of Union-tal i januari 2003 går ut och påstår att Irak har köpt uran från ett land i Västafrika. Uppgiften anses numera ha kommit från italiensk underrättelsetjänst och ha varit en ren bluff.

När Wilson går ut i New York Times i juli 2003 och vederlägger Bushs lögner anlägger Vita huset moteld. Valerie Plames identitet som CIA-agent avslöjas och snart är familjen jagad, uthängd och betraktare som förrädare.

Filmen är inte en uppgörelse med CIA:s skumraskaffärer under Bushadministrationen utan snarare ett försök att återupprätta organisationens förlorade heder. Visst kan det vid några tillfällen kännas som att de personliga familjerelationerna får lite väl stort fokus men huvudfokus ligger ändå på att ge en spännande inblick i arbetet med underrättelseinformation och filmen visar på ett kusligt sätt hur världens mäktigaste personer kring Vita huset inte drar sig för att ta till vilka metoder som helst för att dupera opinionen.
Sveket mot de irakiska forskarna som var beredda att hjälpa USA visar också hur cynisk Vita husets omsorg om irakierna var i verkligheten.

Filmen slutar i klassisk amerikansk liberal filmtradition med flammande appeller och referenser till republikens grundare som Benjamin Franklin under temat: Misstro makten och slå vakt om demokratin.

För den som saknar TV-serien ”Vita huset”, med dess fiktiva inblickar i hur USA styrs, är Fair Game den perfekta filmen för att få en verklig inblick i hur ett ödesdigert beslut om att gå ut i krig fattades. Att dialogen är rapp och Sean Penn och Naoimi Watts är lysande i sina rolltolkningar är ytterligare ett skäl att varmt rekommendera filmen.

Ulf B Andersson