Slutet på det utopiska fantasilandskapet av evig ungdomskärlek

filmer | 2012-11-15

Bella Cullen (Kristen Stewart) och Edward Cullen (Robert Thomas Pattinson ). Foto: Nordisk Film.

Film: The Twilight Saga: Breaking Dawn – part 2
Regi: Bill Condon
Manus: Melissa Rosenberg, Stephenie Meyer
Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner
Land: USA

När allt kokat ned och eftertexterna rullar är det till sist lätt att känna att detta luftslott till film trots allt har lyckats med att charma barnet i en till att återigen sugas in i sagans alltid lika levande och underbara värld. Om denna värld sedan befolkas av hobbits, talande lejon, en brottsbekämpande man med en grav läderfetisch eller som här, ett gäng modemedvetna vampyrer, spelar mindre roll. Många brister i filmen finns. Men nästan lika många har man tack vare detta faktiskt överseende med i denna den femte och avsett sista filmen i The Twilight Saga.

Så kom den då till sist, den av så många efterlängtade och avslutande filmen om de glittrande och välfriserade vampyrerna i Twilight-_serien. Men även om detta på ytan kan tyckas vara en trivial händelse för icke insatta, så bör händelsen inte underskattas som den filmiska kulturhändelse det _de facto är i vår tid. För fansen av serien, och de är många, är inför Twilight- serien minst lika hängivna som fansen inför släppet av en ny Harry Potter-film eller för den delen en ny Iphone-lur i backspegeln har visat sig vara. Den typ av publik som är hängivna nog till att vilja stå i kvarterslånga köer i timmar eller till och med dygn i förväg, för att kunna få den allra bästa och snabbaste åtkomsten till sina älsklingar.

Ja det är till och med ett fenomen så till den vida grad att ett par av skådespelarna inför den föregående filmen i serien anmärkningsvärt nog turnerade runt med en typ av presskonferens inför Twilight-fansen i olika länder i världen och även i Sverige så inför tusentals Beatles-skrikande fans på hockeyarenan Hovet i Stockholm. Sedan kan man tycka om fenomenet som man vill. Men man gör gott i att notera dess existens.

Och denna den femte filmen i serien är alltså tänkt att utgöra den filmiska avslutningen på sagan. Även om författaren förvisso, och tyvärr hintat, om att fler böcker skulle kunna skrivas.

Så hur slutar det då? Ja, av någorlunda naturliga skäl så kan jag inte gå in på det. I själva verket är det svårt att egentligen kunna säga så mycket mer alls om denna films handling annat än att den tar vid där den förra filmen i serien avslutade, och att hela familjeklanen Cullen nu hotas genom Bellas (Stewart) och Edwards (Pattinson) nyfödda barn. Vampyrernas ledande råd Volturi har nämligen fått för sig att barnet är odödligt och därför enligt logikens alla lagar måste dödas. Strax börjar klanen Cullens därför mobilisera vittnen till de falska anklagelserna och ett försvar inför den till synes oundvikliga uppgörelsen med det övermäktiga Volturi.

Något som den stilbildande serien däremot får lida en del utav under filmens gång, är i förhållande till det avtryck den gjort på populärkulturen. Inte minst genom de parodier som i vissa fall även de har gått upp på biograferna världen över (Vampires Suck, 2010). För det blir sanningen att säga inte bara som vanligt, smått krystat, utan även smått komiskt att överhuvudtaget se dem i bild inledningsvis. Replikskiftena i filmen är sedan ovanpå detta stundtals, innan man har vant sig, rent plågsamma att bevittna. Det är den typen av dialog där precis allt har lagts till rätta på ett sätt som får en att känna att TV-mogulen Aaron Spelling (Beverly Hills) skulle kunna ha haft ett finger med i skapandet av den ohotat genomgående präktiga stämningen, som löper som en röd tråd genom hela filmserien.

Men allt som allt så ligger inte filmens värde, hör och häpna, i det komplexa. Utan tvärtom ligger det i den enkla presentationen av något så egentligen spektakulärt som blodsugande och modemedvetet sexuella vardagsvampyrer. Vampyrer som alltså dramaturgiskt befinner sig milsvida långt ifrån den typ av vampyr som till exempel Dracula representerar. Dessutom har Meyer faktiskt med facit i hand hittat en fin eskapistisk metafor till alla missförstådda tonåringar världen över. Till alla de som känner sig väsensskilda ifrån den oförstående torra och grå vuxenvärlden. För med sina böcker har hon till alla dessa skapat detta utopiska fantasilandskap av evig ungdomskärlek som endast genom döden kan brista. Sådant säljer.

Så det faktum som till sist står kvar är faktiskt att man, både på grund av och tack vare, dialogens ständigt stolpskottsskjutande repliker faktiskt ganska snart slappnar av för att finna sig insugen i sagans värld. Och för det mesta så är detta en värd som är både roligare och mer intrycksfull än den till synes alltid lika kroniskt och sobert grå tisdag som utanför salongen med trafikbuller och snabba steg rusar oss förbi utanför salongens väggar.

Andreas von Scherling

filmer | 2012-11-15