Värmande färger på grå himmel i Susanne Biers Bröllop i Italien

Trine Dyrholm__ och __ Pierce Brosnan__ i Bröllop i Italien. __Foto: Doane Gregory

Film: Bröllop i Italien
Regi: Susanne Bier
Manus: Susanne Bier, Anders Thomas Jensen
Skådespelare: Pierce Brosnan, Kim Bodnia, Trine Dyrholm, Molly Blixt Egelind
Land: Danmark, Sverige, Italien, Frankrike, Tyskland

Susanne Bier lyfter efter gropig startbana till sist upp sin film, Bröllop i Italien, till angenäma höjder genom att spela ut den filmiska kortlekens alla säkra kort. Något som skapar en allt annat än omvälvande filmisk upplevelse.

Vi får i Susanne Biers film en snyggt inslagen påminnelse om hur upplevelsen i sig ytterst ligger i viljan att just vilja acceptera och hantera verkligheten såsom den utdelas till oss. Vilket i detta filmiskt tacksamma fall, och som den engelska översättningen av filmtiteln proklamerar, innebär att hantera och acceptera budskapet att allt det vi verkligen behöver är liv och kärlek.

Inledningsvis så är det dock mycket svårt att tro på att denna film med sitt upplägg, sina skådespelare och sin historia kommer att lyckas med konststycket av att lyckas lyfta upp ifrån den första aktens uppstyltade dialog och osannolika karaktärspresentationer. Vi presenteras till exempel under filmens inledning för en brittisk VD på ett danskt företag (Pierce Brosnan), som genomgående svarar sina anställda på engelska. Emedan dessa å sin sida både talar och flörtar med honom på danska. Att verkligheten kan te sig på detta vis är förvisso sant. Men det skapar i filmens värld ett fullkomligt onödigt störande moment för tittaren att behöva bestiga innan man så småningom kan få träda in i filmens verklighet. Inte främst tack vare det att man lär sig acceptera greppet utan främst tack vare den stundande destination som de svenska titelmakarna har valt att, såsom om de vore en konsumprodukt från gångna decennier, föga fantasifullt skriva oss på näsan med.

Filmens originaltitel, Den skalliga frisören, väljer istället å sin sida att accentuera för oss filmens fokus på Ida, som vi först får träffa i ett samtal med en läkare om den cancerbehandling hon just har genomfört. Inga löften om att hon kommer klara kampen om livet kan ges henne. Utan endast det liminala ingenmanslandet kallat, vänta och se, är vad som ordineras hennes närmsta framtid, som även underförstått förstås komma bli filmens speltid.

När hon i efterföljande scen sedan kommer hem för att bevittna sin man Leif vara hängivet upptagen av kroppslig utforskning av en yngre kollegas insida, så styrks livets osäkerhet ytterligare även på det relationsmässiga planet. Först här, efter filmens inledning, får vi ge oss av på den lättsamt absurda och värmande italienska resa som dotterns bröllop till sist tar henne med ut på. En resa där endast det medhavda famnbagaget i form av dessa frågor om livets kamp och mening får följa med, när hon symboliskt efter att ha krockat med sin bil, dessutom förlorar sin resväska.

Men denna films verkliga ess i rockärmen är vare sig den dramaturgiskt universala och självskrivet obehagliga effekt av den hotande cancern, den sårande otroheten eller den lite väl utstuderat välplacerade sonens krigande i Afghanistan. Utan istället kommer filmsegern i form av något så enkelt, om än komplext, som berusande åtrå och kärlek. Alltsammans serverat i en atmosfär impregnerad av den varmt inbjudande stämning vi känner igen från de europeiska filmer som Woody Allen har spelat in i Barcelona, Rom och Paris under de senaste åren.

Glad scen i Italien. Foto: Doane Gregory

Pierce Brosnan, som sedan spelar denna kärlekens antagonist till Ida, har efter sin session i rollen som James Bond haft flera betydande roller i bland annat Abba musikalen Mamma Mia (2008) och Roman Polanskis The Ghost Writer (2010). Och det är han som är den skådespelare som faktiskt får filmen att kännas besjälad. Sedan är det dessutom genom hans medverkan omöjligt att inte dra starka paralleller till tidigare nämnda musikalfilm, Mamma Mia, som även den kretsade kring absurda familjeförvecklingar kring ett bröllop i Medelhavsmiljö.

För det är nämligen till sist just i det värmande absurda och i det lekfulla som denna film finner sin styrka. Genom flörtande små skådespelargnistor, sinnligt svalkande hav och en rödvinssmakande sols berusande strålar. Tack vare dessa förtjänster låter vi oss vaggas in till att se fram emot Biers nästa film. Men till denna skriver vi högst upp på önskelistan att hon då gärna får koncentrera sig på ett språk i taget.

Andreas von Scherling

**