Fängslande porträtt av ett samhälles förändring

I ”Mönstersamhället” berättar Anneli Rogeman om Boliden, det samhälle i Västerbotten där hon växte upp mitt i förverkligandet av idén om folkhemmet. Det är en nyanserad och varm bild av ett samhälle och dess invånare och hur orten förändras när jobben försvinner.

Anneli Rogeman berättar i sin debutbok ”Mönstersamhället” om Boliden där hon växte upp. Hon har tidigare varit kulturchef på Sveriges Television, redaktionschef på Svenska Dagbladet och chefredaktör på tidningen Vi. Foto: Thron Ullberg

Bok: Mönstersamhället

Författare: Anneli Rogeman

Förlag: Natur&Kultur  

I Västerbottens inland ligger samhället Boliden, en del av Skellefteå kommun. Boliden byggdes runt, för och av Bolidengruvan. Samhället byggdes i takt med att den socialdemokratiska idén om folkhemmet växte fram i Sverige och Norden och stadsbilden gick i linje med bolagets organisation och normer.

Disponentvillan låg högst uppe på Kullen och gruvarbetarnas bostäder låg längst nere i dalen och samhället vann priser för sina rena, moderna och ideala gator. Även välfärd organiserades av bolaget som stod för lån, utbildning, arbetstillfällen och sjukvård. Hur påverkar det en människas liv och identitet att växa upp i ett samhälle som är så tydligt uppbyggt efter klasshierarkier? Och vad hände med samhället, människorna och platsen när gruvan lämnade och kommunen tog över?

I Mönstersamhället målar Anneli Rogeman med journalistisk precision och lokal fingertoppskänsla en nyanserad, varm och föränderlig bild av Boliden och dess invånare. Rogeman växte upp på “rätt sida” av Finnforsvägen i Boliden, den gata som delar samhället mitt i tu med arbetstagare på ena sidan och chefer och direktörer på den andra. Efter många år som journalist återvänder hon i Mönstersamhället till sin gamla hemort och gör upp med sin barndom. Där träffar hon både tidigare högt uppsatta bekanta till familjen, nära barndomsvänner från hela orten och de som valt att flytta till eller  helt enkelt hamnat i Boliden sedan Rogeman lämnade.

Porträttet av Boliden känns genuint, och jag får känslan att alla fått komma till tals, säga sitt, tycka, tänka och återberätta. Det tar ett par kapitel innan jag förstår bokens uppbyggnad och tempo, men när jag väl hittar dit vill jag inte lägga den ifrån mig. Under några veckor blir boken mitt ständiga samtalsämne i diskussioner med vänner och bekanta: den får mig att tänka, undra och reflektera.

Efter att själv ha växt upp intill en bruksort i centrala Värmland finns det många sekvenser av Mönstersamhället jag relaterar till och känner igen. Jag har läst få skildringar som så väl beskriver den frustration och det vakuum som uppstår när jobben ett samhälle byggts upp kring plötsligt inte längre finns  kvar, eller den otroliga och udda variation av varma människor du kan hitta på ett sådant ställe.

Foto: Natur&Kultur

Samtidigt är Boliden en ort som få andra. Jag greppas helt när bilden av dynamiken mellan bolag och anställda växer fram, en beskrivning av arbetares och kapitalisters så kallade ömsesidiga behov av varandra.

Jag har av många anledningar svårt att köpa bilden, men när ett företag som satsar lokalt ställs mot en allt mer centraliserad välfärdsstat så är valet inte lika enkelt. Vi får genom Rogemans intervjuer förstå att strejker var sällsynta och klassresor många under Bolidens guldår. Trots att gruvan byggdes på strikta klasshierarkier och gjorde vissa rikare än andra styrdes den lokalt – ville du chefen något kunde du i alla fall i teorin gå upp till Kullen och fråga.

Efter gruvans nedläggning blev Boliden istället en av många orter i Sveriges till ytan största kustkommun. Det resulterade i en situation där samhälleligt ansvar allt för ofta läggs på eldsjälar och föreningar, som beskriver hur de kontinuerligt kämpar på för att påkalla uppmärksamhet från kommunens politiker i Skellefteå.

Under läsningens gång får vi också lära känna några av de hundratals nyanlända som placerades i Boliden vid millennieskiftet, vi får höra om hur en ort fylld av tomma lägenheter förvandlades till en ort med bostadsbrist, och vi får dyka djupare in i nya typer av klyftor som skapats efter att bolaget lämnat orten och direktören lämnat Villan.

I beskrivningen av Bolidenbolaget finns också mycket som utelämnas, den enorma klimatkatastrof som det svenska bolaget utsatte invånare och natur för i Arica, Chile, i mitten av 1980-talet nämns till exempel bara i en bisats. Men samtidigt är det kanske inte det boken ska handla om.

Mönstersamhället är en bok om historia, om klass, om välfärd, om klyftor, om broar och om bruksorters livscyklar. Men det är också en bok om framtidstro. Det är en bok som sätter bruksorter och periferi på agendan. Som ifrågasätter narrativ. Som låter människor få komma till tals. En bok som frågar sig – vad händer nu?

Emelie Isaksen
[email protected]

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 1/2022.

Läs också
Tempo: Högt pris för global orättvisa (Amnesty Press 15 mars 2001)