Skönheten mitt i lidandet

Kim Thúy
Ru
Övers: Marianne Tufvesson
Sekwa förlag

Kim Thúy växte upp mitt under Vietnamkrigets slutfas. Hon var en av många båtflyktingar som lämnade sitt land efter USA:s nederlag 1975. Nu har hennes roman ”Ru” kommit på svenska.

I slutet av mars besökte Kim Thúy Kulturhuset i Stockholm på inbjudan av Internationell författarscen. Besöket föranleddes av den nyutkomna svenska översättningen av hennes bok Ru. I samtal med Sydsvenska Dagbladets Rakel Chukri behandlades bokens övergripande teman om exil, krig, familjerelationer och främlingskap. Thúy svarade självdistanserat och ödmjukt på Chukris frågor, många gånger med samma förhållningssätt som återfinns i skildringarna av hennes upplevelser i Ru. Boken är i mångt mycket ett vittnesmål om erfarenheterna som barn i Vietnam vid tiden kring kriget under 1960- och 70-talen, för att sedan förtälja om den mödosamma flykten från den nya regimen efter att USA dragit sig tillbaka och livet i det nya landet Kanada.

Thúy föddes i den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon under Tet-offensiven 1968. Det var då som FNL och Nordvietnam gick till anfall även i stora städer som Saigon och stormakten USA utmanades på allvar. Medan konflikten pågick i bakgrunden växte Thúy upp i en borgerlig familj med tjänare och en skyddande mur runt huset där de bodde. Deras liv och kultur var till stor del influerat av den franska kolonialmaktens avtryck och författaren nämner framförallt en ”morbror Två” som utstrålade belästhet, världsvana och med en inklination att falla i dandyns lättsinne.
Fransmännen hade drivits ur Vietnam 1954 av den kommunistiska motståndsrörelsen i norr, vilket ledde till att en ny stat utropades under ledning av Ho Chi Minh. Samtidigt blev den sydvietnamesiska regimen allt mer beroende av stödet den fick från USA.

Kim Thúy var omgiven och påverkad av släktingar, framförallt en ”morbror Två” som utstrålade belästhet, världsvana och med en inklination att falla i dandyns lättsinne. 1975 halade USA flaggan från sin ambassad och Vietnam återförenades och Hanoi blev huvudstad.

Saigonregimens fall och USA:s uttåg 1975 innebar ett slut på den privilegierade tillvaron för Kim Thúys familj. Plötsligt tvingades familjen inkvartera ett antal unga rebeller i huset där de levde, allehanda intellektuella personer med misstanke om att hysa sympatier för USA skulle på omskolnings- och botgöringsläger och barnen i Saigon uppmanades att plantera träd längs gatorna för att visa sin tacksamhet till den nya landsfadern, Ho Chi Minh. Han hade avlidit 1969 men förblev en symbol för det nya Vietnam under kommunistisk ledning.

Thúy beskriver hur denna kulturella omvälvning kulminerade en kväll då hon själv tillsammans med sin familj tvingades att elda upp hela familjens bibliotek i ett stort bål på taket av deras hus. En traumatisk händelse som hon dessutom valde att diskutera på Kulturhuset i Stockholm. Känslan av att riva sönder böckernas pärmar för att de enklare skulle kunna brinna var som att begå våld mot litteraturen berättade hon – ”A first act of violence against books”.

Boken Ru kom till då Thúy var ledig och hemma i Montreal under en längre tid. Hon gick igenom någon sorts medelålderskris och för Rakel Chukri beskrev hon hur hon började leka med orden för att sysselsätta sig själv. Successivt formade sig de till längre stycken; små episoder om livet hon levt fram tills då. Hennes arbetssätt var ostrukturerat vilket märks i bokens upplägg. Ru är nämligen ingen kronologisk redogörelse av händelser, tvärt om består den av sporadiska nedslag i minnen och reflektioner där barndomens förflutna vävs samman med erfarenheter från författarens vuxna liv. På det här viset kommunicerar upplevelserna med varandra genom tid och rum, vad som framförallt aktualiseras är hur förståelsen eller ibland oförståelsen för våra livserfarenheter förändras över tiden och hur vi ger mening åt sådant vi varit med om. Vid ett tillfälle i början av boken beskriver hon exempelvis hur det först var genom kärleken till sina egna barn som hon kunde försonas med bilden av en vid första intrycket omöjlig moder- och barnrelation hon bevittnat i lastrummet på den båt som smugglade henne själv och tvåhundra andra vietnameser över Sydkinesiska sjön till Malaysia.  

Thúys språkliga handlag med texten är poetiskt vackert och har överlevt väl i Marianne Tufvessons översättning. Hon gestaltar på samma levande och personliga sätt de miserabla miljöerna i flyktinglägret i Malaysia, som hennes varma och djupa relation till sina barn och de människor som tar emot henne som flykting i Kanada. I samtalet på Internationell författarscen klargjorde hon att hon drevs av övertygelsen om att även de mest hemska ögonblick innehåller ett moment av skönhet som inte går att blunda för. Och att därför även våra svåra stunder lämnar något mer än bara lidandet att minnas.

Påtaglig är även frånvaron av moraliska eller normativa omdömen. Thúy närmar sig krigets fasor med en urskillningslös lyhördhet för människan, oavsett vilken sida eller bakgrund denne kommer ifrån. Ibland sviker hon dock detta förhållningssätt och fastnar i etniska stereotyper då hon jämför vietnameser och nordamerikaner. Oftast är det dock upplevelsen som står i centrum och hur den är något vi alla kan dela även om den förändras över tid och kan ta sig i olika uttryck. Det är en kvalité hos Ru som gör boken till en gemensam berättelse och dessutom en angelägen sådan.

Martin Karlsson
[email protected]