Våldet mot kvinnor – nu startar Amnestys kampanj
Reportage | 2004-03-04 Även publicerad i AmnestyPress #1/2004 |
Varje dag, varje timme och varje minut, världen över, kränks kvinnors mänskliga rättigheter. Det sker i nära relationer och i väpnade konflikter, på arbetsplatser och på gatan. Gärningsmännen ställs sällan till svars. Ofta råder total straffrihet. Den 8:e mars drar Amnesty igång sin internationella kampanj Stoppa våldet mot kvinnor.
Fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor är troligen den mest utbredda kränkningen av de mänskliga rättigheterna idag.
Carl Söderbergh och Fredrik Kron
Inom Amnesty International har arbetet på detta område tagit fart de senaste åren. Det finns kvinnorättsgrupper i ett stort antal länder och kunskapen om ämnet ökar inom många sektioner. Amnesty International har i flera år krävt att stater både förebygger och ingriper vid brott mot kvinnors mänskliga rättigheter. Stater har inte bara ansvar för det egna agerandet utan måste även kunna garantera varje enskild individs säkerhet gentemot andra individer.
– Kampanjen sätter in våld mot kvinnor i ett människorättsperspektiv. Det är egentligen inte särskilt svårt för Amnesty att motivera varför man ska arbeta med detta. Ytterst handlar det om strukturer som måste förändras för att mänskliga rättigheter fullt ut ska kunna realiseras för kvinnor, säger Katarina Bergehed som har arbetat med kampanjplaneringen.
Amnestys ingång är att tydliggöra att det handlar om att grundläggande mänskliga rättigheter för kvinnor kränks. Och för det har alla stater ett ansvar.
Katarina Bergehed håller med om att det redan finns kompetenta aktörer som arbetar mot mäns våld, men hon tror att Amnesty med sin långa erfarenhet av kampanjer och opinionsbildande arbete har mycket att bidra med.
– Dels den väldigt tydliga kopplingen till mänskliga rättigheter och dels det faktum att vi har aktivister i hela landet. Amnesty tar dock inte ställning i pornografifrågan eller sexualiseringen av det offentliga rummet. Vi tar avstamp i folkrätten men vårt fokus är det könsrelaterade våld som kvinnor utsätts för.
Katarina Bergehed och Katarina Hellström
I svenska Amnesty finns det idag kvinnorättsgrupper i Göteborg, Uppsala, Lund och Stockholm. De arbetar sedan flera år tillbaka med det könsspecifika i brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Grupperna kommer att vara en viktig resurs under de knappt två år som kampanjen pågår. Under hösten 2003 hölls tre utbildningar om våld mot kvinnor och under februari startade ytterligare två där medlemmar ur kvinnorättsgrupperna medverkat med sina kunskaper.
Katarina Hellström och Fredrik Kron arbetar båda på Amnestys sekretariat i Stockholm och är just nu sysselsatta med att planera kampanjens aktioner och ta fram material till medlemmarna.
– På aktivistplanet är vi hyfsat rustade. Under vårens seminarier, utbildningar och på årsmötet kommer de strukturer i samhället som diskriminerar kvinnor och konkreta uttryck för den diskrimineringen i Sverige och övriga världen att vara ett övergripande tema, berättar de.
Kommer då medlemmarna att känna igen sig i kampanjen?
– Till viss del, svarar Katarina och Fredrik. Arbetet kommer att innebära traditionell brevskrivning kring enskilda fall, men också aktioner runt situationen i olika länder. Rwanda och Turkiet är exempel på länder som vi inledningsvis kommer arbeta med i Sverige. Grupperna kommer att kunna skriva insändare till lokaltidningar, ordna seminarier och skriva brev till regeringar och andra myndigheter.
Mycket i kampanjen kommer att handla om opinions- och informationsarbete riktat till en rad olika aktörer, inte bara stater som förut varit det vanliga.
– Amnesty kommer att arbeta mycket som förut. Det kommer att finnas traditionella vädjandefall även i den här kampanjen, men inte lika många. Vi kommer att ställa krav på lokala och religiösa ledare och även vända oss till ickestatliga aktörer i väpnade konflikter, berättar Katarina Bergehed.
För första gången ska Amnesty nu arbeta på eget land i en stor kampanj. I mitten av april presenterar sekretariatet en stor kartläggning om läget i Sverige när det gäller könsrelaterat våld.
Även Amnestys generalsekreterare, Carl Söderbergh, uppmanar medlemmarna att lära sig mer och delta aktivt i kampanjen:
– Denna kampanj är planerad sedan en längre tid. Internationella rörelsen har bestämt att man ska arbeta såväl mot statliga som mot icke-statliga förövare. Diskussionen pågick under en längre tid och beslutet togs vid
det internationella rådsmötet i Dakar 2001.
Carl Söderberghs definition av könsrelaterat våld är allt våld som är kopplat till kvinnors underordnade ställning i samhället. Hit räknas både fysiskt och psykiskt våld och hot om våld. Alla slags våldshandlingar, oberoende av land och kultur, som drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. Det handlar om misshandel och våldtäkt, men också om trafficking, könsstympning, hedersmord och sexuell tortyr. Carl Söderbergh menar att staten alltid har ett ansvar:
– Hela frågan är kopplad till kvinnors möjligheter att få skydd av staten. Samtidigt som vi väldigt medvetet går in i den privata sfären lyfter vi fram statens ansvar när det gäller att ge dessa kvinnor skydd.
Traditionellt har Amnesty arbetat med mer specifika brott mot de mänskliga rättigheterna. Dödsstraff, tortyr, försvinnanden och fängslanden utan rättegångar har varit grundbultar i rörelsens arbete. Nu tar man sig för första gången an ett utbrett problem som återfinns i alla länder, kulturer och samhällsklasser – mäns våld mot kvinnor. Varför har det då tagit sådan tid för Amnesty att uppmärksamma denna viktiga MR-fråga?
– Att förankra en fråga tar tid, svarar Carl Söderbergh. Amnesty är en demokratisk organisation. Vi kommer till detta område sent, dessvärre, men jag tror att det finns ett värde i den gedigna förankring av frågan som skett inom organisationen. Nu finns en utbredd enighet om detta och styrelsen är väldigt enig om att en kartläggning måste ske även i Sverige. Amnesty blir inte trovärdiga om vi inte samtidigt sätter fokus på Sverige och visar vad som sker här.
Våld mot kvinnor finns i alla samhällen, men yttrar sig olika i fredstid respektive konfliktsituationer, menar Katarina Bergehed. Det handlar om gradskillnader, inte om något väsensskilt. Därför riktar sig kampanjen till många olika aktörer, berättar hon:
– Vi talar om ett kontinuum. I väpnade konflikter är våld mot kvinnor en fortsättning på det könsrelaterade våldet som finns även i fredstid, och som under krig ibland utövas i massiv skala som ett led i krigföringen. Den ekonomiska och sociala situationen efter en väpnad konflikt drabbar särskilt flickor och kvinnor, vilka utnyttjas i den organiserade människohandeln.
För olika samhällens normer och traditioner spelar lokala och religiösa ledare en stor roll, till exempel vid könsstympning. Allt handlar i grunden om ett förändringsarbete, om att ändra människors attityder. Enligt Bergehed kan kampanjen ses i ljuset av att det under 1980- och 90-talet antagits en mängd deklarationer och lagar som stärker skyddet för kvinnor. Nu är det dags att på allvar realisera och implementera dessa, både globalt och lokalt, avslutar Katarina Bergehed.
Text: Emma Hernborg
Bild: Åse Bengtsson
Fakta
Kampanjen pågår från 8 mars 2004 till 31 december 2005 och koncentreras kring våld mot kvinnor i väpnade konflikter, samt våld mot kvinnor i nära relationer.
Som första land i världen fick Sverige 1965 en lag mot våldtäkt inom äktenskapet.
1988 fick Sverige en lag om besöksförbud. De senaste åren har cirka 6600 personer årligen ansökt om besöksförbud.
Under första hälften av 1990-talet anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet årligen cirka 18 000 misshandelsbrott mot kvinnor.
Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster infördes 1999.
Den globala kampanjen startar med exempel från Rwanda och Turkiet.
Reportage | 2004-03-04 Även publicerad i AmnestyPress #1/2004 |