I Srebrenica talar man inte om det som var

Det har snart gått tio år sedan massakern i Srebrenica. Tillvaron är fortfarande satt på undantag i staden där man tiger om det förflutna.

Nästa år är det tio år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina nådde sin kulmen och staden Srebrenica intogs av serber och närmare 8 000 muslimer avrättades. Trots det känns kriget nära, ruinerna är oändliga, skottskadorna i bostadshusen likaså och få människor har återvänt till området.

Vi står framför två massgravar som nyligen har öppnats. Vår unge tolk, serben Alexander Petrovic´, var tonåring i Bratunac när kriget rasade, nu är han 25 år. För honom är massgravarna ingenting märkvärdigt.

– Det hittas hela tiden nya massgravar, säger Alexander och sänker rösten.
– Men det är ju inte så att de hittas. Många serber vet var gravarna finns. Men sen är ju frågan om serberna vill avslöja gravarnas positioner eller inte.

Idag förknippas staden
med folkmord.

I Srebrenica stad vandrar vi omkring i centrum. Staden känns tom på människor och på liv. I det återuppbyggda kulturhuset sluter människor upp för ett politiskt möte. De är äldre serber och muslimer och ingen av dem vill prata med oss.

– Vi vill inte prata om det som var, säger en kvinna som är återvändande serb. Och jag vill inte prata om hur det var att återvända.

Emin Mujkic´ är muslim och bor inte långt ifrån de nyss öppnade massgravarna. Innan kriget bodde det cirka 60 familjer i hans by, Gornji Potocari, som tillhör Srebrenica kommun. Nu återstår fyra familjer.

– Det var väldigt svårt att komma tillbaka. När jag kom hit var alla hus här nedbrända till grunden. Så även mitt hus. Det går inte att förklara i ord hur det känns, berättar Emin.

När kriget började 1992 flydde Emin med sin familj till Serbien, då hans fru är serb. Resten av hans släkt stannade i byn.

Emin Mujkic´har förlorat nästan alla i sin
familj och ändå väljer han att bo kvar.

Den 11 juli 1995 intogs Srebrenica av serber och dessa skiljde männen från kvinnorna och barnen. De följande dagarna massavrättades männen medan kvinnor och barn transporterades till Tuzla.

I juli 1995 befann sig svensken Stefan Alstermo som FN-soldat i staden Tuzla i Bosnien. Tuzla, där de flesta var muslimer, skyddades av bland annat svenska FN-soldater. Srebrenica var en muslimsk enklav som stod under holländska FN-soldaters beskydd.

– En kväll kom busslaster med kvinnor och barn från Srebrenica. Vi förstod ingenting, men fick veta av flyktingarna framför oss att Srebrenica hade fallit, säger Stefan.
Stefan berättar om hur arbetet under de följande kaotiska dagarna bestod i att ge hjälp till alla de tusentals kvinnor och barn som kom till Tuzla. En stor tältstad byggdes för flyktingarna.

– Det var som en spark i magen att det helt plötsligt vällde in flyktingar. Och vi tänkte först inte heller på att det inte kom några män. Men efter tre dagar förstod vi att någonting allvarligt hade hänt.

Det var också då som cirka 3 000 av flyktingarna demonstrerade utanför FNs läger i Tuzla. De holländska soldaterna i Srebrenica hade svikit dem, nu ville de att soldaterna i Tuzla skulle bege sig till Srebrenica och rädda deras män.
– De var hysteriska. De grät och visade öppet sitt förakt för oss. Det var fruktansvärt att stå och se hur kvinnorna bönföll oss att hjälpa dem. Och vi kunde inte göra någonting.

Han syftar på att FN inte kunde lämna Tuzla, eftersom serberna då skulle kunna anfalla även den staden.

Stefan är i efterhand kritisk till hur FN skötte situationen i Bosnien.
– Det värsta är hur FN-systemet är uppbyggt, att det är så hierarkiskt och att de som är på plats inte får ta några beslut. Om man åker dit för att skydda befolkningen så borde det finnas resolutioner som stödjer detta. Vi var bara en fasad.
– Katastrofen i Srebrenica hade gått att förhindra om inte FN hade varit så passivt, anser Stefan.

Emin Mujkic´ befann sig fortfarande i Serbien när hans familj utplånades och splittrades. Så snart han fick höra om det inträffade åkte Emin till Tuzla.
– Min mor var där, ensam och sjuk. Alla andra var borta.

Han vänder bort blicken. Bakom oss skymtar resterna av Emins gamla hus – en vägg.
För ett år sedan återvände Emin till sin by och sin mark.

– Jag har vänner bland serberna och jag kände mig välkommen när jag kom tillbaka.
Men ändå avslöjar Emin att hans och många andras sår fortfarande är öppna.
– Det finns så mycket hat i mig, och det är naturligt. Men jag kan inte leva med ilskan, då skulle ilskan förgöra mig. Så jag måste försöka gå vidare.

Han undviker att prata om hur stämningen är mellan serber och muslimer, vad han i stället gärna pratar om är det som förenar folkgrupperna.
– Det borde finnas ekonomiskt stöd för oss som kommer tillbaka och som vill bygga upp våra hus. Det som är svårast nu är den ekonomiska situationen.

När kriget började flydde Rade Durkovic
till Sverige och återvände med ett svenskt
pass som en garanti ifall det blir krig igen.

Rade Durkovic´ är serb och bor i Bratunac, en stad tio minuters resa från Srebrenica. När kriget började flydde Rade Durkovic´ till Sverige, för att först 1999 återvända till Bratunac.

– Han här, han är muslim, säger Rade och pekar mot en man intill oss på pizzerian där vi möts. Och han är min vän. Kriget var mellan politikerna, inte mellan människorna. Men det är klart att alla gick till sin sida när kriget startade.

Rade pratar om hur det var att återvända. Bratunac, under kriget en helt serbisk stad, blev aldrig förstörd under kriget.

– Men byarna runt omkring fanns inte längre och jag hade förlorat många vänner – såväl serber som muslimer. Det finns inga oskyldiga i det här kriget.

Det som fick honom att återvända till Bosnien var längtan till familjen, men han återvände med ett säkerhetsintyg – ett svenskt medborgarskap. Han visar oss sitt svenska pass.

– Trots att muslimer och serber börjat umgås med varandra igen, så finns här spänningar. Passet är min garanti i fall det blir krig igen. Och tro mig, det kan det bli.
Rade återgår till att prata med sin muslimska vän. Om ekonomin och arbetslösheten. Deras gemensamma beröringspunkter. Kriget eller spänningarna i området nämner de inte.

Bosnienserber ber om ursäkt

I mitten av november bad Republika Srpskas regering för första gången de efterlevande till folkmordet i Srebrenica om ursäkt. De lovade även att de ansvariga ska ställas
inför rätta.
FNs krigsförbrytartribunal i Haag har åtalat den tidigare bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic och hans överbefälhavare Ratko Mladic för folkmord för deras ansvar för massakern i Srebrenica.
De åtalade har ännu inte gripits.
Däremot dömdes general Radislav Krstic i april 2004 till 35 års fängelse för folkmord i Srebrenica.
Kriget i Bosnien-Hercegovina pågick mellan 1992–1995.
Srebrenica kommun hade innan kriget 37 000 invånare. Tre fjärdedelar var muslimer en fjärdedel var serber. Idag har Srebrenica kommun knappt 10 000 invånare, två tredjedelar är serber.
Mellan åren 1993–95 fanns cirka 55 000–60 000 flyktingar instängda i den muslimska enklaven Srebrenica.
Sommaren 1995 avancerade serberna mot Srebrenica. Staden intogs av Mladics armé och närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades.

Text: Caroline Ryberg
Bild: Niclas Ryberg