Kodord Bravolima – En roadmovie från Katanga

Från den sydligaste änden av landningsbanan i Kilwa syns jordens rundning. Landningsbanans röda grova grus kantas av torrgult gräs, den gula färgen bryts av buskarnas gröna innan den turkosa himlens kupa ramar in bilden. Och så syns jordens rundning. Inte uppifrån, utan när du står där i den södra änden och väntar på ett plan som aldrig kommer, spanar du bort längs landningsbanan och ser hur den följer jordens fotbollsform. Hur tydlig rundningen faktiskt är blir tydligt i eftermiddagsljuset.

Tusentals flyktingar har anlänt till Dubie.

När planet äntligen kommer och du sitter ombord på det, så ser du att längre bort längs landningsbanan ligger ett utbränt gammalt stridsvagnsvrak. Och då du redan är i luften tänker du att bilden av en gudomligt vacker landningsbana, med en utbränd stridsvagn på något sätt samlar essensen av landet, att det är bilden av Demokratiska republiken Kongo.

I Kongo är flyg att föredra. Men vi reser med bil längs en oändligt långsam väg. Tio, kanske tjugo, kilometer i timmen med en sliten Landcruiser som en oberörd Läkare Utan Gränser-chaufför styr över passager jag trodde var okörbara.
– Bravolima, bravolima! J’ecoute!

Megan Craven sitter i framsätet och håller radiokontakt med Lubumbashi. (Kodord Bravolima). Hon är sjuksköterska och vi är på väg mot en sjukstuga i staden Lukonzolwa. Efter varje by, nästan varje vägkrok känns det som, anropar hon Bravolima och meddelar var vi är.

Det är strider i området. Den fruktade och avskydda rebellgruppen Mayi-Mayi härjar i skogarna och kämpar mot den nästan lika fruktade och avskydda militären. Officiellt har Kongo fått fred, ett fredsavtal undertecknades 2002 och landet är nu på väg mot en slags demokrati där val planeras till i april. I december hölls en folkomröstning om nya konstitutionen och en majoritet av befolkningen sade ett rungande ja. Det blir första gången sedan 1960 som Kongos invånare får rösta i ett demokratiskt val.
– Bravolima, bravolima! Nous arretons!

Flyktingar vadar över en flod.

Landcruisern bromsar in. Längs en byväg går tre män som inte passar in. De är unga, vältränade och deras kläder nästan västerländskt moderna. En av dem har knutit en bandana runt
huvudet och bär en väska slängd över axeln. Vår tolk lutar sig ut genom fönstret.
– Hej, hallå! Var kommer ni ifrån?
Männen stannar upp, en av dem tar ett steg närmare bilen och börjar förklara.
– Vi kommer ifrån Pweto, vi gick därifrån i onsdags, sedan dess har vi vandrat…
Han tittar sökande på de andra två.
– Hur långt kan det vara? 30–40 kilometer kanske? Mayi-Mayi närmade sig, vi vågade inte stanna kvar utan flydde till fots. Nu har vi gått i tre dagar, jag är så trött, så fruktansvärt trött.
Mannens röst bryts nästan. Trots att jag inte förstår orden tycker jag mig höra den metalliskt klingande mattheten. Vår tolk smattrar fram en fråga till och mannen fortsätter:
– Du vet, vi såg hemska saker… Till sjukhuset kom en man vars öra skurits av, det var gräsligt att se. Vi vågade inte stanna, Mayi-Mayi kunde komma när som helst, jag har redan sett dem mörda… Det enda jag vill är att få fortsätta leva.
Han ser bedjande ut. Och när jag nås av översättningen rodnar jag generat. Då jag såg männen på avstånd trodde jag att de själva kanske var Mayi-Mayi, men så visar det sig att de är flyktingar undan krig och övergrepp som vandrar plågade av traumatiska minnen.

I mitten av februari beräknades 100 000 människor vara på flykt i Katanga.

Mayi-Mayi-rebellerna är ökända för sin hänsynslöshet. Många vittnar om rituell kannibalism och en av deras ledare sägs gå med ett torkat bebislik i en rem runt halsen. Alltid då Kongo kommer på tal tycks det lagom litterärt att slänga ur sig något Joseph Conrad-inspirerat om »Mörkrets Hjärta«.
För Mayi-Mayis terror finns inget bättre uttryck eller en mer passande liknelse än just Mörkrets Hjärta, de är en av de grupper som för mänsklig grymhet bortom begriplighetens gräns: Rituell kannibalism, uppsnittade gravida magar, bebisar torkade i solen, män fastbundna på myrstackar, kvinnor kedjade i burar som sexslavar. Det finns alltför många exempel på ondskans gränslöshet, på hur ogenomträngligt mörkt ett hjärta kan bli.

Soldater från den illa utrustade armén poserar med sina vapen. Den kongolesiska armén saknar utrustning, försörjning och soldaterna får sällan betalt.

En vecka senare, då bilfärden redan är ett avlägset minne, träffar jag fler människor från Pweto, staden de tre männen kom ifrån. Jag får ett kort sammandrag av några kvinnor; militären stannade kvar och lyckades säkra staden medan Mayi-Mayi drog sig tillbaka in i djungeln.
– Var det många som flydde Pweto under de där dagarna? frågar jag och tänker på de tre männen.
– Flydde? Det var ingen som flydde! Mayi-Mayi var ju utanför staden, alla som inte var rebeller stannade kvar så nära militären som möjligt, svarar kvinnorna, som verkar förvånade över min fråga.
»Alla som inte var rebeller stannade kvar«. Tre unga, vältränade män i fina kläder.
Vem är vän och vem är fiende? Längs Kongos vägar tycks svaret så svårt.
Megan anropar igen.
– Bravolima, bravolima! Nous sommes arrivées!
Vi svänger in på en gårdsplan, utanför sjukstugan i Lukonzolwa. En sjuksköterska skyndar ut och möter oss, han och Megan är snart förlorade i ett långt, intensivt samtal. Det var länge sedan Megan senast var här och han är irriterad:
– Alla våra mediciner är slut, i morse skickade vi hem patienterna, vi hade ingenting att ge dem, vi kunde inte hjälpa dem! Har ni lovat att komma måste ni göra det också!
Megan försöker förklara:
– Vi har haft för mycket! Du vet att vi gör allt vi kan för att komma hit, bara vi får en möjlighet. Som det är nu – tusentals flyktingar strömmar in till Dubie, där vår bas är. Vi har varit otroligt upptagna, det har helt enkelt inte gått att komma tidigare… Nu har vi massor med mediciner med oss.
Hennes kongolesiska kollega suckar och tillsammans lastar de medicinerna ur Landcruisern. Läkare Utan Gränser är den enda hjälporganisationen i området, förväntningarna är stora och behovet oändligt.

Megan Craven från Läkare utan gränser och hennes chaufför på väg mot Lukonzolwa.

I Dubie, där vi var tillsammans med Megan och Läkare Utan Gränser, möttes vi av en massiv flyktingström. Från en dag till en annan hade skolgården i byn fyllts av människor, på jakt efter trygghet. Ett gigantiskt läger uppstod där det tidigare bara varit lekande barn, hopprep och fotbollsspel. Dubie är en liten ort, mitt i den kongolesiska jätteskogen och på ett fåtal timmar fördubblades befolkningen.
Flyktingströmmen berodde på att den kongolesiska militären genomförde en offensiv mot Mayi-Mayi och stormade fram genom landskapet. Gömda i skogarna fanns tusentals människor som militären drev iväg, likaså tvingades befolkningen i de byar militären nådde att lämna sina hem och vandra mot Dubie.
För att nå vägen som leder till Dubie tvingades de korsa en flod och kämpade sig fram genom strömmarna med ägodelar balanserande på huvudet och barn fastbundna på ryggen. Då de stapplade in mot Dubie var de trötta bortom begriplighetens gräns, iklädda trasor, bärandes på knyten tog de sig barfota fram mot den redan överfulla skolgården.
På skolgården, bland flyktingarna, gick militär omkring, på jakt efter rebeller och värdesaker. De redan hjälplösa plundrades på sina sista ägodelar då soldaterna tvingade av dem hönor, mjöl och annat av värde. Dessutom rapporterade flera flyktingkvinnor att de blivit våldtagna av militären, att de blivit tvingade bort från skolgården, in i buskarna och där grovt utnyttjats. Militären brydde sig inte ens om att neka, för dem råder i praktiken straffrihet.

Planet lyfter från Kilwa. I vår har kongoleserna för första gången sedan 1960 möjlighet att delta i fria val. Ska freden och demokratin få en chans?

I Lukonzolwa tycks allt så mycket lugnare och snällare. Här är inte barnen undernärda och sjukdomarna inte lika fatala. Staden ligger vid kanten av en sjö, på andra sidan vinkar Zambia och över husen vilar en lukt av den torkade fisk som ger mat, protein och handel.
– Bravolima, Bravolima, nous quittons!
Då vi lämnar Lukonzolwa far vi över högplatån. Från höjden tycks den turkosa sjön om möjligt ännu vackrare, Zambia än närmare och tankarna flyr längre och vidare.
Vi rör oss i en historisk trakt. Kongo fick sin självständighet från Belgien 1960 och direkt efteråt bröt sig Katanga loss från det jättelika landet, med hjälp av belgiska intressen. Katanga är en av de rikaste regionerna i landet och med dess självständighetsförklaring utlöstes inbördeskrig.
Det kom att kallas för Kongokrisen, svenska FN-soldater sändes till Kongos hjälp och Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, omkom i
ett medlingsförsök då hans plan störtade över dåvarande Nordrhodesia, nu Zambia, i september 1961.
Några år senare, 1963, inlemmades Katanga åter i riket och ordningen återställdes. Eller. Ja. Kanske inte riktigt. Frågan är väl om ordning någonsin införts i Kongo? Längs vägen kommer en cyklist, hans AK-4 hänger under cykelstången, på samma sätt som svenska cyklister fäster sin pump. Är han redo att nyttja sitt vapen eller bara nöjd med praktisk förvaring? Går det att skapa ordning i ett land där AK4-or cyklar runt på icke-existerande vägar?
Kanske är i stället utmaningen här att skapa en trygghet som ger människor liv och framtidstro. Under många år har Kongo skövlats av ett förödande krig där grymhet och ondska regerat.

Då vi är på väg hem, ombord på flygplanet som till slut anlänt, och slumrar till motorernas entoniga brummande, är jordens rundning från landningsbanan i Kilwa nästan glömd. Under oss skriker tomheten efter människor och den utbrända stridsvagnen vi såg tycks representera alla dem som dött. Då vi tittar ner ser vi bara träd som från ovan liknar broccoli, men inga människor syns till.
Kanske kan ändå den nya tiden, den nya författningen och valet i vår skapa ett hopp om liv och demokrati också här. I ett land där jordens rundning syns på en landningsbana borde hoppet någon gång segra, ljuset borde också här slutligen vinna.

Text: Carolina Jemsby
Bild: Per-Anders Petersson

Bakgrund Katanga

Under Kongokrisen 1960–64 stod Katanga i fokus. Med hjälp av belgiska intressen försökte Moise Tshombe då bryta loss den mineralrika provinsen från Kongo. Premiärministern Patrice Lumumba, vars parti 1960 hade vunnit valen i landet, mördades 1961 i Katanga. Svenska FN-soldater stred i Katanga under en operation där 20 000 FN-soldater deltog. I december 1962 gick svenska stridsplan till anfall och förstörde Katangas flygvapen.
1965 tog Mobutu makten i Kinshasa, döpte om landet till Zaire och styrde med järnhand

i drygt 30 år. Mobutu blev en av världens rikaste män, medan landet plundrades och dess invånare blev fattigare. För USA var
Mobutu en pålitlig allierad under det kalla kriget, men 1996 var hans dagar vid makten räknade. Rwanda och Uganda invaderade då och tillsatte våren 1997 en av Lumumbas anhängare, Laurent Kabila, vid makten i Kinshasa.
Sommaren 1998 var alliansen över när Rwanda och Uganda försökte störta Kabila.

Innan ett fredsavtal till sist undertecknades 2003 hade sju afrikanska länder skickat trupper till Kongo och det beräknas att kriget, och svält och sjukdomar i dess spår, hade dödat tre miljoner människor i vad som brukar beskrivas som den värsta humanitära katastrofen sedan andra världskriget.
Den 13 februari skickade FN och EU ut en vädjan om bidrag på cirka fem miljarder kronor för att hjälpa Kongo. FN:s humanitäre chef Jan Egeland sade att omkring 1 200 personer ännu dör varje dag (!) i efterdyningarna av kriget.

De flesta rebellrörelserna har lagt ned vapnen och ingår numera i den övergångsregering som ska organisera fria val som planeras till den 29 april. Fredsprocessen i Demokratiska republiken Kongo har gått framåt och 17 000 FN-soldater övervakar landet. Strider fortsätter dock i östra delen av landet och i början av februari hade över 50 000 människor flytt undan nya strider i Norra Kivu-provinsen.

Sedan december 2005 är det dock Katanga som återigen har kommit i fokus. Allt fler varnar för att den bortglömda krisen i Katanga nu är på väg att förvärras. I mitten av februari beräknades långt över 100 000 personer vara på flykt, klämda mellan Mayi-Mayis terror och den kongolesiska armén som anklagas för plundring, stölder och våldtäkter.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan har begärt truppförstärkningar men har ännu inte fått gehör och FN:s närvaro i Katanga anses helt otillräcklig.
Amnesty International uppmanade den 10 februari FN-styrkan i Kongo att använda sitt mandat på ett kraftfullt sätt och krävde att FN-styrkan förstärks i Norra Kivu och Katanga där våldet nu riskerar att trappas upp.

Ulf B Andersson