Shatilas barn lever i skuggan av våldet

I Libanon växer den palestinska befolkningen. En del har levt som flyktingar sedan 1948 medan andra kom efter sexdagarskriget 1967.
Deras rättigheter är starkt begränsade, vilket drabbar den unga generationen hårt.

Här bor 14 000 palestinska flyktingar. Många av dem tillhör 1948 års flyktingar.

Barnen i Shatila lever i en svår och rastlös tillvaro. Deras lek präglas av våld, ofta slår de till varandra som en hälsning eller jagar varandra genom de trånga och mörka gränderna mellan de hastigt byggda fyra till femvåningshusen med något rör eller en träplanka för att se vem som är bäst på att slåss. Att vara störst bland barnen betyder inte alltid att man klarar sig, istället handlar det om att ha så många vänner som möjligt som kan hoppa in och försvara en när de stora slagsmålen bryter ut.
Detta är konsekvenserna av ett brutalt inbördeskrig, kommenterar Olfat Mahmoud från Women’s Humanitarian Organization när jag träffar henne i Shatila och vi blickar ut över ett stort slagsmål som precis brutit ut mellan ett tjugotal barn i den cementgård som omringas av Shatilas gråa höghus.
– De flesta av dagens palestinska föräldrar bär med sig ett trauma från det
libanesiska inbördeskriget, och som i alla krig legitimeras våldet som det främsta sättet att överleva. Därför har motverkandet av våldet bland våra barn inte varit en lätt uppgift för oss föräldrar.
Shatilabornas svåra levnadsförhållanden är skapade av den diskriminerande lagstiftningen som finns gentemot palestinska flyktingar och vars avsikt är att hindra deras integration i det libanesiska samhället. Visserligen gjordes i mitten av 2005 en lagändring där man reducerade de 72 yrken som palestinier hindrats från att utöva till att omfatta 22 yrken. Men från palestinskt håll anses detta inte vara tillräckligt eftersom den informella diskrimineringen inte avtar, samt att palestinier fortfarande hindras från att utöva 22 yrken vilka är av hög status, jobb sådana som läkare och jurist.

Många av Shatilas föräldrar bär med sig trauman från inbördeskriget i Libanon.

Mohammad al Najjar från Palestinian Human Rights Organization påpekar att en palestinsk integration i det libanesiska samhället uppfattas av många libaneser som ett hot mot den libanesiska nationalbilden och dess ömtåliga konstitution som baserar sig på en maktfördelning mellan landets olika religiösa minoriteter.
–Libanesiska regeringar försöker ständigt legitimera den diskriminerande lagstiftningen genom att hävda att en palestinsk integration i det libanesiska samhället skulle motverka palestiniers rätt att återvända. Detta stämmer inte och bör därför inte hindra oss från att ha våra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i landet, något som vi inte har, menar Mohammad.
Ironiskt nog, påpekar Mohammad, att palestinska flyktingar endast accepterar den integrationsprocess som utgår från deras rätt att återvända. Någon annan integrationspolitik som inte utgår från denna princip skulle inte bara strida mot deras rätt utan också mot internationell lag eftersom FN-resolutionen 194 ger dem rättigheten att återvända, hävdar han bestämt.
Danish Refugee Council (DRC) anser dock att principen om att återvända enligt resolution 194, också har en negativ sida som drabbar palestinska flyktingars rättigheter i Libanon. Problemen handlar inte bara om att den
libanesiska regeringen och palestinska flyktingar använder samma argument för att legitimera två olika sorters integrationspolitik i Libanon, menar Cynthia Petrigh från DRC.
–Iakttar man den palestinska befolkningen, så saknar den en gemensam bild av hur pass långt en palestinsk integration, det vill säga deras rättigheter, bör sträcka sig i en libanesisk kontext. Detta är inte bra för den palestinska befolkningen eftersom det leder till ett status quo som varat alldeles för länge och som endast gynnar dem som vill upprätthålla den diskriminerande lagstiftningen, säger Cynthia.

Barnen växer upp i en osäker framtid.

Abu Moujahed som driver ett Barn- och Ungdomscenter i Shatila, förstärker även han, bilden av den svåra situationen som Shatilaborna och andra palestinska flyktingar har i Libanon. Medan elektriciteten försvinner var 15 minut under kvällens gång, förklarar han oroligt i sitt lilla kontor – vilket ständigt befolkas av barn som frågar
efter än det ena än det andra – att den palestinska befolkningen i Libanon växer hela tiden, något deras rättigheter knappast gjort sedan de första flyktingarna kom till Libanon i slutet av 1940-talet.
Dessvärre har situationen för palestinier försvårats sedan mordet på före detta premiärministern, Rafik Hariri, eftersom misstänksamheten från det libanesiska samhället och den libanesiska regeringen ökat. Palestinier får helt enkelt finna sig i en ytterligare begränsad rörelsefrihet och möjlighet att organisera sig på det civila planet.
Samtidigt påpekar han att allt inte kan kretsa kring Libanons invecklade historia, och anser att det internationella samfundet och inte minst EU har ett ansvar för Libanons utveckling och därmed palestinska flyktingars öde i detta land.
– EU har genom Barcelona-deklarationen och EuroMed-programmet (EU:s samarbetsprogram för Medelhavsländerna) stora möjligheter att förändra situationen i Libanon. Tyvärr har jag svårt att se hur detta avtal och program som funnits i tio år, förbättrat förhållanden för det viktigaste vi har, nämligen barnen. Jag har verkligen inte sett något tecken på att barnets rättigheter förbättrats, och defenitivt inte i frågan om palestinska flyktingbarn, säger Abu.
– Varje dag berättar jag för besökare om inbördeskriget, hur de kristna falangisterna mördade kvinnor och barn i Shatila och hur vi begravde våra älskade i högar eftersom det inte fanns plats för enskilda gravar. Att berätta om dessa händelser är en skyldighet som jag har gentemot dem som dött och dem som finns kvar, världen får inte glömma vad som hände i Shatila. Men samtidigt besväras jag av att det förgånga präglar våra liv så mycket än idag och inte minst hur våra barn tvingas att leva genom dessa starka och hemska minnen. Detta önskar jag man kunde ändra, dagens och framtidens palestinska barn ska inte behöva leva så nära dessa fruktansvärda minnen som vi vuxna gör.

Men än så länge, och till barnens nackdel, finns inte en hållbar utveckling för Shatila som befolkas av cirka 14000 människor, vilka enligt libanesisk lag inte får lov att leva utanför det angivna området som inte är större än en kvadratkilometer. Därför har palestinska flyktingar och i detta fall Abu Moujahed tagit detta i egna händer och bildat ett Barn- och Ungdomscenter som till viss del finansieras av ungdomscentrets vandrarhem som finns intill centret och genom internationellt bistånd.
– Här på centret försöker vi erbjuda Shatilabarnen utbildning, vi försöker ge dem en framtidstro istället för att se dem rastlöst vandra runt i rastlöshet kring flyktinglägret, säger Abu Mujahed.
Men i de mörka och trånga gränderna finns också ett annat budskap, Hamas-affischer och bilder på självmordsbombare eller »martyrer« pryder många väggar i Shatila. Abu Moujahed varnar för att om inte förhållanden förändras för ungdomarna i Shatila och andra palestinska flyktingläger, bör ingen förvånas om denna generation söker sig allt mer till den religiösa fanatismen:
– När ungdomar inte förmår att se en utväg från denna råa och framtidslösa verklighet, väljer de utgången via paradiset.

Text och bild: Daniel Urey

Bakgrund Sabra och Shatila

Den 6 juni 1982 invaderade 60 000 israeliska soldater Libanon. Den palestinska befrielseorganisationen PLO gick i augusti med på att lämna Beirut och evakuerades under internationell övervakning till Tunisien. Den 12 september hävdade Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon att 2 000 PLO-soldater fanns kvar i Beirut. Den 14 september mördades Libanons president, den kristne maroniten Bachir Gemayel. Palestinier misstänktes för mordet och Israels armé ockuperade västra Beirut, ett brott mot avtalet om vapenvila. Senare visade det sig att mordet förmodligen hade begåtts av den syriska säkerhetstjänsten.
Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. På kvällen den 16 september gick libanesiska kristna falangiststyrkor in i lägren under ledning av Elie Hobeika, som senare blev regeringsledamot. I nästan två dygn kunde falangisterna härja fritt och ett stort antal civila dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan palestinska källor uppger att minst 2 000 dödades. FN:s generalförsamling fördömde massakern som »folkmord«.
Den israeliska Kahan-kommissionen konstaterade senare att Ariel Sharon hade ett indirekt ansvar för massakern även om den utfördes av falangisterna. Sharon tvingades avgå som försvarsminister. När han återkom som premiärminister 2001 försökte en grupp palestinier få Sharon åtalad i en belgisk domstol. Sedan Hobeika förklarat att han var beredd att vittna mot Sharon i en rättegång dödades han 2002 av en bilbomb i Beirut. Den 24 september 2003 förklarade en högre belgisk rättsinstans att det inte fanns någon laglig grund för en process mot Sharon.
Hittills har ingen ställts inför rätta för massakern i Sabra och Shatila.

Ulf B Andersson