Hårda bud i Addis Abeba

I skuggan av inbördeskrigen i grannländerna Somalia och Sudan konsoliderar den etiopiska regeringen sin makt – med mord, skenrättegångar och censur. Trots det fortsätter biståndet att rulla in, inte minst från USA som ser landet som en allierad i sitt globala krig mot terror.

Om man tar en promenad genom Addis Abeba märks inte det spända inrikespolitiska läget. För flertalet lunkar livet på som vanligt: khat-tuggande daglönare balanserar på rangliga byggnadsställningar, åsnekärror samsas med Toyota Landcruisers på Churchill Road, och utanför biograferna köar den unga, urbana eliten. I dagstidningarna kan man läsa om nya handelsavtal med Kina, framgångsrika utvecklingsprojekt med EU-stöd och hotet från den extrema islamiströrelsen i Somalia.

Däremot rapporteras det inte från rättegången mot 129 oppositionspolitiker och journalister som pågår i en gammal teaterlokal i förstaden Kaliti. De anklagas utan grund för högförräderi och förberedelse till folkmord(!) och riskerar dödsstraff. Inte heller skrivs det om de skolbarn och studenter som fängslats eller dödats av polis och säkerhetsstyrkor. Ändå vet folk vad som händer; nyheter sprids via hörsägen eller underjordisk press.

Det var efter valet 2005 – en stor framgång för oppositionen – som repressionsvågen inleddes. Och sedan dess har den inte visat några tecken på att avta. En av de tusentals etiopier som råkat illa ut är historieläraren och trebarnsmamman Mulunesh Abebayhu, 54 år. Hon ställde upp som kandidat för oppositionella Coalition for Unity and Democracy (CUD) i huvudstaden och vann i sin valkrets – hon borde sitta i parlamentet, rösta och debattera om förslag, i stället för att stämma träff i smyg med en utländsk reporter.

Den 1 november 2005 satt Mulunesh och rättade prov vid sitt skrivbord på andra våningen i huset i södra Addis Ababas förorter. Plötsligt hörde hon flera bilar tvärnita på gatan utanför. Det var becksvart ute, hundarna började skälla, klockan var några minuter över 22, det minns hon tydligt. Det bultade på dörren. Polisen, nu? Instinktivt släckte hon ljuset, varskodde sin man och gömde sig i en garderob.
– Den gången kom jag undan, men de sparkade och slog min make och yngsta dotter. Ändå var det bara var en tidsfråga innan de skulle gripa mig. Knappt två veckor senare ringde rektorn på min gymnasieskola och sade att han ville träffa mig för att diskutera betygsättningen av mina elever. Jag anade att det kunde vara farligt, men gick i alla fall dit, säger Mulunesh Abebayhu.På skolan väntade polisen och hon arresterades.

Historieläraren Mulunesh Abebayhu är en av tusentals personer som har fängslats sedan våren 2005.

Vi möts i en anonym byggnad i den etiopiska huvudstaden. Mulunesh fingrar på sin grå adidas-overall, hennes röst är stadig, inte en enda gång sneglar hon ut genom det smutsiga fönstret trots att det finns en betydlig risk att hon är övervakad.
Mulunesh anklagades för förtal och uppvigling, men någon rättegång blev det inte. I stället slussades hon runt bland olika förhörslokaler och fängelser, ett av dem låg långt ute på landsbygden. Hon berättar om iskalla nätter, heta dagar, om råttor, löss, insekter och om svåra umbäranden. Det hände att kvinnor fördes iväg om nätterna och återvände med blödande underliv dagen därpå.
– Jag misshandlades, men inte så mycket. Jag hade tur, säger Mulunesh.

Efter sju månader i fängelse, varav den sista tiden i Kaliti, där de oppositionella som anklagas för folkmord befinner sig idag, frigavs hon plötsligt. Själv tror hon att det beror på påtryckningar från internationella organisationer, exempelvis Amnesty och Education International, internationalen för fackliga lärarorganisationer. Uppgifter om hennes fall och protestupprop mot hennes arrestering cirkulerade också på bloggar drivna av landsmän i utlandet.

Idag har hon återgått till läraryrket, men inget är som förut. Trakasserierna fortsätter: hon får regelbundna anonyma dödshot via telefon och på hennes arbetsplats behandlas hon illa av skolledningen. Värst är dock skvallret och de illasinnade rykten som sprids. Maken får höra att han är »svag« eftersom han inte kan kontrollera sin hustru, och sonen har brutit med Mulunesh och flyttat hemifrån då han tycker att hon förstört hans framtidsutsikter genom sitt politiska engagemang.
– Ibland funderar hon på att hänga sig, säger Mulunesh,.

Hur kunde det bli så här? Inför det etiopiska valet 15 maj 2005 pekade det mesta faktiskt åt rätt håll: en vildvuxen, men fri diskussion om landets framtid pågick i pressen, och för första gången någonsin debatterade politiker från olika läger ansikte mot ansikte i direktsända tv-debatter. Men det omstridda valet, då oppositionen mer än tiofaldigade sina mandat, följdes av våldsamma protester. Det styrande partiet Ethiopian People’s Revolutionary Front, (EPRDF), svarade med att skicka ut säkerhetsstyrkor på gatorna. När dammet lagt sig hade tusentals arresterats och många hade dödats.
För att blidka utländsk och inhemsk kritik tillsatte regeringen en kommission som skulle utreda vad som egentligen hänt och om säkerhetsstyrkorna använt övervåld. Den 18 oktober 2006 kom nyhetsbyrån AP över kommissionens utkast. Det slog fast att 193 civila och sex polismän mist livet i oroligheterna och att polisen med råge överträtt sina befogenheter. »Det var en massaker… demonstranterna var obeväpnade, ändå blev många skjutna i huvudet på nära håll«, sade vice ordföranden för kommittén, domaren Wolde-Michael Meshesha, som flydde till Europa då han efter påtryckningar och hot vägrat att ändra kommissionens slutsater.

Idag har den etiopiske premiärministern Meles Zenawi och hans parti EPRDF kuvat oppositionen – dess medlemmar är fängslade, i exil eller skrämda till samarbete – och sitter säkert vid makten. Men det folkliga missnöjet är påtagligt. Flera etiopier, från taxiförare till NGO-anställda, säger till Amnesty Press att den frihet och det framtidshopp som låg i luften för bara två år sedan nu är avlägsnare än någonsin. En del skyller på USA och givarländerna som inte ställer krav på regeringen – för att Washington behöver Etiopiens stöd i kriget mot terror. Andra drar paralleller till den blodbesudlade vänsterregimen under diktatorn Mengistu, som störtades 1991:
– Mengistu mördade sina motståndare… dagens ledare gör samma sak, men de är slugare än han. De mördar, sopar igen bevisen och sedan frågar de: vad var det som hände, vart tog han eller hon vägen? säger en högutbildad etiopier anställd i ett FN-projekt.

Mengistu, som backades upp av Sovjet och öststaterna, flydde 1991 till Zimbabwe. Kommunistiska monument finns fortfarande kvar och påminner om den tiden.

En diplomat från ett EU-land vill nyansera den bilden: regeringen Meles Zenawi har också gjort bra saker; inte minst vad gäller fattigdomsbekämpning, hiv-information och ekonomiska reformer. Visst har regimen spelat ett fult spel, betonar han, men oppositionen kunde ha agerat annorlunda, mer ansvarsfullt. I stället för demonstrationer och bojkotter hade de kunnat ta de platser de faktiskt erövrade i parlamentet och satsa på att ta makten i nästa val. Att dra in biståndet skulle inte rubba regeringen, bara drabba de fattiga, hävdar han. Och läget är åtminstone bättre än i grannländerna Sudan, Eritrea och Somalia. I Etiopien finns en viss öppenhet, exempelvis får utländska observatörer trots allt följa rättegången i Kaliti. Läget är dystert, men det finns fortfarande hopp, summerar han:
– Regeringen står inför ett vägval. Antingen kan Etiopien stagnera i ett allt mer auktoritärt enpartistyre à la Zimbabwe, eller så är det här bara en tillfällig svacka i en på det stora hela positiv utveckling, säger diplomaten som vill vara anonym.

Text och bild: Jesper Huor

Etiopien/Bakgrund

Det styrande partiet EPRDF och dess ledare premiärminister Meles Zenawi har gjort en lång resa till makten i Addis Abeba. Det hela började i slutet av 1970-talet då TPLF-gerillan tog till vapen mot vänsterdiktatorn Hailie Mariam Mengistus terrorvälde – gerillans mål var fred och självständighet för tigray-folket. TPLF fick stöd och inspiration från Kina och Albanien, medan Mengistu-regimen var allierad med Sovjetunionen och dominerad av den amhariska folkgruppen.

Det var ett folkligt uppror mot en hatad tyrann, men också ett krig genom ombud mellan de kommunistiska stormakterna och en kraftmätning mellan Etiopiens rivaliserande eliter, amhara och tigray-folken.
1991 flydde Mengistu till Zimbabwe och TPLF-soldaterna tågade in i Addis Abeba: diktaturen var störtad. En övergångsregering bildades under ledning av Meles Zenawi som gjorde en ideologisk u-sväng. Från att ha varit en marxist-leninist influerad av kulturrevolutionen i Kina, omfamnade han plötsligt marknadsekonomi, demokrati och yttrandefrihet. Bistånd flödade in i landet och reformer inleddes, men den gynnsamma utvecklingen gick i stå på grund av ett blodigt krig 1998-2000 mot de forna vapenbröderna i Eritrea.

I valet 2005, som utländska bedömare klassade som relativt fritt och rättvist, hade oppositionen stora framgångar, särskilt i storstäderna. Men de vann inte. Zenawis parti EPRDF fick 327 av de 547 mandaten i parlamentet. Valet följdes av anklagelser om valfusk och våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Uppemot 200 dödades och tusentals fängslades. Tidningen the Economist uppskattar att 20 000 politiska fångar idag finns i arbetsläger i avlägsna provinser.

Etiopien står nära USA och spelar en nyckelroll i Bush-administrationens krig mot terrorism på Afrikas Horn. Etiopien marscherade i december in i grannlandet Somalia och fördrev de Förenade islamiska domstolarna (UIC) från huvudstaden Mogadishu. UIC är en hårdför religiös rörelse som av USA utpekas för att skydda medlemmar av al-Qaida.

Etiopiens regering har de senaste månaderna knutit starka ekonomiska band med Kina. Det innebär att den enklare kan ignorera eventuella påtryckningar om exempelvis politiska fångar från givarländer i EU.

Text: Jesper Huor