Slaget om Mali är långt ifrån över

Reportage | 2013-03-02
Även publicerad i AmnestyPress #1/2013

Maliska soldater tar över sedan franska styrkor befriat staden Diabaly.

”Först frågade han om hon tyckte om honom. Sedan om hon ville gifta sig med honom”, berättar Aissata Hourba där hon sitter i skuggan på bakgården till familjens hus i Gao, regionhuvudstad i det område, stort som Spanien, som fram till för bara några veckor sedan ockuperades av militanta islamister.
Mannen som följde henne hem var ingen mindre än Abdoulhakim, den lokala ledaren för Mujao, Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika, med rötter i Algeriet och Mauretanien, som tagit kontrollen över Gao bara någon månad efter att staden ockuperats av rebeller.
– Jag sade att jag tyckte om honom men att han var tvungen att fråga pappa, berättar Aissata Hourba.

Under islamisternas nio månader långa ockupation lämnade Maimoutou Maiga aldrig sin by.
Det är stekande hett. Den gulröda Sahelsanden ligger över allt. Bara några mil bort pågår fortfarande strider mellan franska och maliska soldater på ena sidan och islamisterna på andra sidan. Den franskledda offensiven för att befria Mali från de våldsamma islamistiska extremister som ockuperat två tredjedelar av det västafrikanska landet har pressat tillbaka rebellerna till deras fästen i Ifoghasbergen på gränsen till Algeriet. Det är i alla fall vad fransmännen säger men Gaoborna vet att de turbanklädda krigarna är betydligt närmare än så, att de i själva verket gömmer sig mitt ibland dem, i de övergivna husen eller hos vänner och grannar.
– Efter nio månader med islamisterna har Gao lika många möjliga fiender som det finns invånare, säger läkaren Boubacar Cissé, som arbetar på stadens största sjukhus.

Själv såg han på nära håll hur islamisterna köpte sig allianser. Med fickorna fulla av dollar, pengar från en lukrativ vapen- och droghandel och lösensummor för kidnappade västerlänningar, hade de inga problem att muta sig fram.
– När de hade amputerat en hand eller fot, straffet för att stjäla enligt sharia, betalade Abdoulhakim, eller någon av de andra ledarna, alltid för vård och mediciner. När det inte fungerade gifte de in sig i lokala familjer, säger doktorn.
– Vi är alla muslimer och vi levde sida vid sida med dessa grupper långt innan de ockuperade Gao, fortsätter han. De höll sig på sin kant och vi på vår.

Islamisterna ockuperade byn och trängde in i Belko Boukoms hem.

I början av april 2012 förändrades dock läget drastiskt. När en militärkupp i huvudstaden Bamako tvingade presidenten Amadou Toumani Touré att avgå såg en grupp separatistiska tuaregrebeller, känd under namnet Nationella rörelsen för ett fritt Azawad, MNLA, sin chans. I en hastig tredagarsoffensiv ockuperade de Gao, Kidal och Timbuktu, med hjälp av Aqim, al-Qaida i det islamska Maghreb, Mujao och Ansar Dine, en lokal islamistgrupp som vill ha sharia och muslimskt styre i Mali. Musik förbjöds, liksom cigaretter och alkohol. Kvinnor fick inte gå ut utan slöja och tjuvar straffades med en amputerad hand eller fot.
Fortfarande bär majoriteten av kvinnorna i Gao en hijab hårt knuten runt huvudet. Fast det är mer av gammal vana än av rädsla för islamisterna, förklarar Nana Touré.
– Länge var islamisternas strikta sharia det enda vi kände till. Vi var beroende av dem för trygghet, försörjning, mat, vatten och el. Långsamt vande vi oss vid deras regim, säger hon.

D__en franska insatsen hyllas i de befriade städerna. ”Fransmännen agerade i sista stund”, säger Fanta Samake (till vänster). Till höger Aissata Dambele.

Ett och ett halvt år efter att al-Qaidas ökände ledare Usama bin Laden sköts ihjäl av amerikanska styrkor i Abbottabad i Pakistan finns al-Qaida, eller grupper med kopplingar till terrornätverket, plötsligt överallt i Afrika. I Nigeria där Boko Haram gjort sig kända för att spränga kyrkor. I Somalia där al-Shabab, som länge haft kontroll, nu tvingats tillbaka från huvudstaden Mogadishu. Och i Mali där islamisterna tvingat på befolkningen sina strikta sharialagar.
I ett enkelt gult hus omgivet av en mur i stadsdelen Chateau tillbringade Mokhtar Belmokhtar, den förre detta Aqim-ledaren och grundaren av Blodsbataljonen som tagit på sig ansvaret för gisslandramat i Algeriet där över 80 människor miste livet, och hans män de sista timmarna innan de hastigt lämnade Gao när Frankrike inledde sina bombningar i mitten av januari i år.
– Gao var länge islamisternas viktigaste bas, säger Shiraz Maher, forskare specialiserad på Aqmi vid King’s College i London.
Att de valde just Mali tror han dock är en slump:
– Efter militärkuppen öppnades en möjlighet i Mali eftersom regeringen försvagats. De har bara väntat på den typen av chans.

Trots att de franska Mirage-planen bombade bara några meter från Toutou Traorés hus klarade hela familjen sig oskadda.

Tio månader senare är islamisternas styre över, men rädslan för rebellerna dröjer sig kvar. I Gao blandas ärren efter ockupationen med lättnad över att de beväpnade männen lämnat staden, i alla fall för stunden. Svarta och vita skyltar med islamisternas budskap står kvar vid vägkanten. En av dem alldeles vid infarten till staden välkomnar besökarna till ”Den islamska republiken”.
I Gao syns få tuareger och ljushyade invånare på gatorna. Flera av de arabiska köpmännen som säljer juice, pasta och konserver importerade från Algeriet har bommat igen sina butiker, rädda att anklagas för att göra affärer med islamisterna.
Månader av ockupation har fördjupat splittringen mellan befolkningen i söder och rebelliska grupper i norr, framförallt tuaregerna som länge har kämpat för självständighet.
Medan armén rört sig norrut har maliska soldater inlett en hämndaktion mot tuareger och de som tros ha samarbetat med rebellerna. I garnisonsstaden Sevare (se Amnesty Press nummer 4/2012), som länge var den sista regeringskontrollerade staden på gränsen till de islamistockuperade områdena, hittades minst 13 döda kroppar i en brunn.
– De döda var i första hand peul, en nomadiserad folkgrupp, som enligt flera vittnen arresterats och avrättats av soldaterna och sedan dumpats i brunnen, säger Philippe Bolopion på Human Rights Watch.
Människorättsorganisationer varnar nu för mer etniskt våld när armén rör sig norrut.
– Människor är rädda, säger Gaos borgmästare, Sadou Diallo. Många är också emot en försoning med tuaregerna, en minoritet som utgör mindre än åtta procent av Malis 15 miljoner invånare. Det är en attityd som blir svår att ändra över en natt.
– Tuaregerna öppnade dörren för islamisterna. De var våra grannar men det blir svårt att leva ihop nu, säger Nana Touré.

Hur länge kommer Frankrike stanna kvar?

Misstänksamheten mot allt som är främmande blandas med osäkerheten om landets svaga regering och dåligt tränade armé är redo att hålla islamisterna på avstånd när de franska styrkorna drar sig tillbaka.
– Den avslutande striden kommer att stå i öknen runt Kidal och i bergen på gränsen till Algeriet. Det blir de franska styrkornas viktigaste uppdrag innan vi lämnar över till västafrikanska trupper och malierna själva, säger general Barrera i Gao, den franska militärens viktigaste bas i norr.
Flera experter och diplomater i Bamako menar att Frankrike får svårt att lämna Mali före ett eventuellt val i juli, om ens då. De må ha drivit ut islamisterna ur Gao, men de beväpnade männen är aldrig långt borta konstaterar Aissata Hourba medan hon tålmodigt väntar på sin make på den stekheta bakgården.
– Fransmännen sade att Gao var befriat, att de drivit islamisterna norrut men vi vet att de inte är långt borta och att de kan komma tillbaka när som helst.

Text och bild: Katarina Höije

Läs också
Nummer 4 2012 "Mali rustar för krig"

Maliska soldater och de sotiga resterna av islamisternas bilar.

Reportage | 2013-03-02
Även publicerad i AmnestyPress #1/2013