En genial idé

ledare | 2003-04-04

»Torteraren strävar efter att isolera en, att klippa alla band med den yttre världen. Men Amnesty International lyckades bryta isoleringen. När jag fick träffa min fru visste jag att mitt fall hade uppmärksammats. Jag visste att de inte längre skulle kunna döda mig.«

Amnestys mest effektiva arbetsmetod, de så kallade »blixtaktionerna« fyllde nyligen 30 år. De bygger på en idé som är lika enkel som genial. Kan man bara snabbt få information om när människor råkar illa ut, kan andra mäniskor världen över agera. Allt som behövs är penna, papper och frimärke.

Sen är det fritt fram att skriva till presidenter världen över och artigt protestera mot att de bryter mot lagen och kräva försäkringar om att personer inte råkar illa ut. Och när breven väller in är det mycket svårare att hemlighålla fängslandet av en fånge, verkställa tortyr eller en planerad avrättning.

Den 19 mars 1973 utfärdades den första blixtaktionen från Amnestys internationella sekretariat i London. Fallet handlade om professor Luiz Rossi i Brasilien. Han skrev ovanstående i sitt tackbrev till Amnesty.

Idag har systemet blivit än mer effektivt och tusentals människor skriver brev, fax, e-post och via webben, för att uppmärksamma missförhållanden som annars förblivit i det dolda.

Tjeckiens förre president, Vaclav Havel, är en av de mest kända fall som varit föremål för en blixtaktion. Han fängslades 1989 och släpptes fyra månader senare, efter en brevflod från amnestymedlemmar.

»Mitt fall visar att denna metod har mening, har en effekt«, sa Havel efter sitt frisläppande.

1973 utfärdades 11 blixtaktioner. 2002 utfärdades 468 aktioner riktade till människor i 83 länder. I ungefär en tredjedel av fallen får Amnesty information om positiva förändringar, allt från bättre fängelsevillkor till omvandlade dödsstraff eller frisläppanden. I andra fall kan resultaten dröja, ibland i decennier. Bevakningen av fallen blir då mer lågintensiva, men de glöms aldrig bort. Amnnesty slutar aldrig att hålla fallen under bevakning.

Systemet med blixtaktioner har fungerat i 30 år. Och de som varit fall för blixtaktioner kan inte nog uttrycka betydelsen av att inse att man inte är bortglömd.
Den ryske samvetsfången Grigory Pasko, sa såhär efter sitt frisläppande i januari 2003:
»Vakterna på arbetslägret blev överväldigade av mängden brev som jag mottog från supportrar. De få brev som nådde mig direkt i lägret fögyllde gråheten i min existens.«

På sidan 21 och 40 i detta nummer hittar du nya blixtaktioner att skriva.

Helena Norman, Amnesty Press

ledare | 2003-04-04