Svår försoning i Rwanda

Läst & Sett | 2007-06-13

»Men jag överlevde«
Révérien Rurangwa. Övers: Maria Store
Libris

»Men jag överlevde« är framförallt en persons monolog, en diskussion med sig själv om sin försvunna gudstro. Upplevelser, känslor och antaganden författaren på något sätt verkar vilja ha läsarens reaktioner på.
Révérien Rurangwas hela familj på 43 personer mördas av sina hutugrannar i Mugina, Rwanda, den 20 april 1994. Rurangwa överlever, svårt sargad till kropp och själ. Han berättar detaljerat om morden, om sina egna skador och hur han tigger om att få bli dödad när han går mellan liken och träffar på bödlarna. Vi får följa hur han plockas upp av Röda korsarbetare och blir förd till ett sjukhus i Butare där han träffar fader Pierre Simons med vilken han på julafton 1994 reser till Genève. Rurangwa är femton år och ensam överlevande i sin släkt. Detta enda faktum hindrar honom att begå självmord under åren som kommer.
Det utmanande med boken är de få stråken av kritik mot den nuvarande regimen som förekommer. Hur massmördare går fria, inte bara på gatorna i Europa utan också i Rwanda, och hur dessa fortfarande utgör ett hot mot överlevande tutsier. Rurangwa försöker få sina släktingars mördare dömd, men denne blir bara häktad i två år och ingen i Rwanda vill tala om detta eller arbeta med fallet utan hotar honom till livet. Det är inte särskilt accepterat att kritisera folkmordsprocessen inne i Rwanda, men okej att kritisera domstolen i Arusha där strategerna döms. Men det är alla de mördare som är kvar i landet och som folk möter på gatorna varje dag som visar på problemen med folkdomstolarna (gacaca), på problemen med att vittnen i fallen »försvinner« och som gör att man ständigt blir påmind. Enligt president Kagames regim ska man glömma, »försoning« är ordet på modet. Men Rurangwa kan inte glömma och vill inte försonas.
Boken försöker skildra en mans inre kamp med sig själv och sitt förhållande till världen, men den har svårt att fånga läsaren. Kanske har översättaren inte lyckats fånga själen i boken eller kanske är det helt enkelt så att det inte går att skriva om massmord på sin släkt så att jag som utomstående ska kunna förstå det oerhörda fasansfulla. »Men jag överlevde« når inte riktigt ända fram.

Nina Frödin

Läst & Sett | 2007-06-13