Ord av vikt mellan världarna

Krönika | 2006-03-03

Jag har skrivit en avhandling om ett våldsamt krig i norra Uganda. Under senare år har jag vidgat min forskning, och även intervjuat ugandier i Sverige. Bland mina informanter finns en ung man som hamnade i Sverige som barnflykting. Han kom snart att adopteras av sin svenska fosterfamilj där han hamnat, en helt fantastisk familj som bor i en röd bondgård på den svenska landsbygden.
Trots adoptionen har han av de svenska myndigheterna två gånger nekats svenskt medborgarskap. Även om myndigheterna framhärdar i att hans livshistoria, och därmed hans identitet, inte går att fastställa har de nyligen gett honom, nu en ung vuxen man, medborgarskap av »humanitära skäl«. Men hur kan en myndighet under flera år neka en familj dess barn medborgarskap, när en annan myndighet bevisligen har godkänt den formella adoptionen av samma barn?

Sverker Finnström i Unyama i november 2005. Dödligheten bland internflyktingar i norra Uganda är dubbelt så hög som i Darfur.
Bild: Bengt Nilsson

En annan av mina ugandiska vänner hamnade på ett plan från Tanzania till Sverige. Efter flera års flykt till fots över halva Östafrika, via fängelser och tortyr, hoppades han kunna starta på nytt i Sverige. Men när han som flykting bad att
få ansöka om asyl, en grundläggande mänsklig rättighet, blev han nekad.
Väl på Arlanda sattes han omedelbart i arresten, och det var först efter två månader som någon fattade sympati för denne ensamme afrikan. Han fick en telefonkatalog i sina händer, lotsades i smyg till en telefon så att han på måfå kunde ringa en advokat i Stockholm. Han ansökte genast om politisk asyl. Men därefter följde flera års kamp.
»Var är ditt pass?« frågade myndigheterna. »Jag har inget, jag har lämnat allt, jag flydde till fots från ett av regeringens fängelser i södra Uganda«, svarade han. Utan pass eller trovärdiga dokument, är trovärdigheten låg.
Min ugandiske informant har en vän från krigets Sudan, också han politisk flykting, som har haft liknande problem. Men nu handlade det om att myndigheterna inte trodde på det pass som han faktiskt hade fått med sig i flykten via ett flyktingläger i Uganda. Till passet ombads han själv skaffa någon sorts äkthetsintyg från den sudanesiska ambassaden i Stockholm, alltså den officiella representanten för den regim han hade flytt ifrån.

Joanna Bankier noterade i en insiktsfull artikel (Svenska Dagbladet, 27 maj 2005), att principen om mänskliga rättigheter för flyktingar existerar mest på pappret, snarare än efterlevs. På pappret i dubbel bemärkelse, skulle man kunna tillägga. I våra nationella och internationella lagar står det skrivet att flyktingar har vissa rättigheter. Samtidigt kräver vi att flyktingarna ska ha rätt sorts papper med sig, det byråkratiska maskineriets dokument som vi anser ger autenticitet åt deras flyktingstatus, och som ska föra
deras talan då vi tror att deras historier är påhittade.
Bankier citerade i sin artikel Hannah Arendts klassiker The Origins of Totalitarianism (1951): »Den fundamentala förlusten av mänskliga rättigheter manifesterar sig först och främst i förlusten av en plats i världen där ens ord har tyngd och ens handlingar får effekt«.
På senare tid har det påvisats vad många samhällsforskare med världen som arbetsfält hela tiden vetat: att apatiska flyktingbarn ingalunda är unikt för Sverige. Det är förhoppningsvis en viktig insikt för våra politiker.
Men vad den stora majoriteten av flyktingar behöver är inte främst medicinsk hjälp, utan en permanent plats i samhället, en grundläggande trygghet att bygga på. Att dagligen leva med den ständiga osäkerheten att ens medborgarstatus när som helst kan ifrågasättas, att inte bli bemött med respekt, att ens ord inte har någon vikt – det som Hannah Arendt såg som en grundläggande mänsklig rättighet – gör det onekligen svårt att bygga en framtid.

Text: Sverker Finnström
Kulturantropolog, Uppsala universitet
[email protected]

Krönika | 2006-03-03